Revision i generation

Filip Cassel är tredje generationens auktoriserad revisor.

”Då har du det i generna” är en kommentar som Filip Cassel ofta fått höra. Som tredje generationens revisor har han en personlig koppling till revisorsyrkets utveckling under hundra år. Hans farfar Isaac Cassel var bland de första auktoriserade revisorerna. Men Filip Cassel har aldrig känt någon press att bli revisor. Tvärtom var hans far Öiar Cassel alltid öppen om yrkets svårigheter.

Isaac Cassel kom från en släkt av brukspatroner och domare. Hans barnbarn Filip Cassel kan se sig själv i det arvet: en fot i statsförvaltningen och en fot i ett liberalt näringsliv.

– När vi fortfarande hade ståndsriksdag i Sverige visste man inte riktigt vilket stånd brukspatronerna tillhörde. De var varken borgare eller bönder. Mina förfäder var individualister som inte valde att bygga den stora organisationen utan satsade på att vara den oberoende experten, säger Filip Cassel.

I den mån det finns ett genetiskt arv kan han ana det i vissa personlighetsdrag: vetgirigheten, integriteten och individualismen.

– Jag var inte alls inriktad på att bli revisor, och hade i unga år blivit uppmärksammad på de svårigheter som finns i yrket. Men det viktigaste och roligaste att göra är att arbeta med de svåraste sakerna. Jag hade inte kunnat välja någonting som inte var svårt, kommenterar Filip Cassel som efter studier på KTH, Handelshögskolan och Stockholms universitet så småningom hamnade i revisorsyrket.

Precis som sina förfäder började han inom den privata sektorn, men lockades snart över till den statliga sektorn.

– Jag är själv överraskad att jag blev statstjänsteman, säger Filip Cassel som arbetat i den statliga revisionen sedan 1989.

Trots att förutsättningarna förändrats dramatiskt, är utmaningarna i dag och för hundra år sedan slående lika. Om branschen härom året var på finansdepartementet och ”erkände” att den befann sig i en förtroendekris, så var detta inget nytt. Snarare är det yrkets själva livsluft.

– Revision finns därför att det finns ett förtroendegap mellan huvudman och verkställare. Det förtroendegapet hoppas man att revisorn ska kunna fylla, säger Filip Cassel.

1912 var ett börsföretag inte större än att den verkställande direktören själv kunde överblicka verksamheten. Styrelsen kunde själv skriva årsredovisningen och revisorn var fortfarande en enda person – ordet revisionsteam var ännu inte uttalat.

Auktorisationen bidrog till en professionalisering av revisorsrollen. Revisor blev ett yrke, men det fortsatte att vara en utpräglad förtroendesyssla.

– Både min farfar och min far valdes i kraft av sin person. Det var först när jag gick ut i yrket i början av 1980-talet, som det började bli vanligt med byråval i stället berättar Filip Cassel.

En av de största förändringarna under de hundra åren som gått sedan den första auktorisationen, gäller synen på hur man skapar förtroende. Då var förtroendet kopplat till personen och professionen. I dag garanteras det av organisationen och processen. Filip Cassel är mycket kritisk till den utvecklingen och har problematiserat frågan i ett flertal böcker och som rådgivare till den internationella revisorsorganisationen IFAC.

– Unga revisorer inriktas på att kontrollera att regler är uppfyllda och att dokumentera detta. Risken är att de inte får någon tid över till egna analyser och bedömningar och i så fall upphör revisionen, säger Filip Cassel och fortsätter:

– Förtroendegapet fyller man inte med IT-stöd utan med människor, som vi har anledning att ha förtroende för.

Så vilka var då de människor som formade yrket för hundra år sedan?

De kallas ibland för pionjärerna. De var en liten grupp som auktoriserades vid Stockholms handelskammare i december 1912, sex personer, samtliga män. Fyra av dem antogs på nåder, medan två ansågs ha full teoretisk och praktisk kompetens. Isaac Cassel var en av dessa två. Han hade examen från det första examinationstillfället vid Handelshögskolan i Stockholm och kom att bli revisor för ett flertal börsbolag. Men han hade också uppdrag åt finansdepartementet och var internationellt verksam med uppdrag i Sankt Petersburg. Bland de tidiga revisorerna fanns även Isaac Cassels yngre bror. Den namnkunnige Einar Cassel auktoriserades 1918 och hade en dominerande ställning inom revisionen i Sverige under mellankrigstiden.

– För hundra år sedan tillhörde revisorerna en tydlig och liten elit. Ett exempel på det är att man flaggade när revisorn kom, berättar Filip Cassel.

På farfars tid uppfattades revisorns position i hierarkin vara över vd och åtminstone i nivå med styrelsen. Men även om Isaac Cassel uppträdde som någon som hade en hög position, fanns det tillfällen då han ödmjukade sig. Familjehistorien berättar om hur Isaac Cassel i samband med ett uppdrag vid den ryska tsarens hov valde att backa ut ur rummet för att visa sin respekt.

Trots sin erkända skicklighet blev Isaac Cassel inte långvarig i yrket, utan blev ”headhuntad” till Smålandsbanken. En av de saker han gjorde när han tagit över ledningen av banken var att säga upp Ivar Kreugers lån, med omedelbar verkan. Hans analys av Tändstickstrustens metoder gjorde att han tidigare än andra förstod vad som skulle komma att hända. Isaac Cassel och Ivar Kreuger hade en långvarig brevväxling, som Filip Cassel har kvar i sin ägo.

Isaac Cassel var före sin tid när det gäller insikter om koncernredovisning. Redan 1916 lanserade han tillsammans med Oskar Sillén tanken om att ett moderbolags revisor även skulle få revidera dotterbolag. De två auktoriserade revisorerna insåg vilka risker koncernredovisning kunde medföra och ville att lagen skulle skärpa ansvaret för de redovisningsskyldiga. Men inte förrän efter Kreugerkraschen fick de gehör för sin idé.

Kreugerkraschen är en historisk milstolpe, på samma vis som Enronskandalen och Lehman Brothers. Varje gång världen har upplevt en stor näringslivsskandal har det fört med sig mer detaljerade krav på revisionen. Däremellan finns perioder av avreglering, där själva kraven uppfattas som problemen.

Om Isaac och Einar Cassel verkade under en frihetsperiod, så hade pendeln slagit över åt andra hållet när det var dags för Isaacs son, Öiar Cassel, att gå ut i yrket. 1944 kom en ny aktiebolagslag, som kan beskrivas som en reaktion på Kreugerkraschen. Från och med nu blev det också fritt fram för revisorer att använda sig av medarbetare, det vill säga grunden för dagens revisionsteam läggs.

1946 auktoriserades Öiar Cassel. Precis som sin far blev han revisor för fler stora börsbolag och hade internationella uppdrag. Kanske hade bruket med att hissa flaggan när revisorn kom avtagit, men revisorn förde sig fortfarande med stor auktoritet.

– När en revisor sökte kontakt med någon inom ett börsbolag var det självklart att annan aktivitet avbröts. Revisorn hade företräde framför allt som inte var direkt intäktsrelaterat, berättar Filip Cassel.

Under efterkrigsperioden var revisorsyrket fortfarande ett utpräglat förtroendeyrke, men som kom att omgärdas av allt mer regler. Lagstiftningen efter Kreugerkraschen gick i riktning mot vad Filip Cassel kallar för kokbok, med mer detaljreglering. Det varade i trettio år, tills riksdagen införde begreppet god sed, som syftade till att avveckla detaljregleringen till förmån för mer professionella bedömningar.

– När jag auktoriserade 1981 befann vi oss i början av en avregleringsperiod. Men sedan gick det som det gick och nu är vi där igen, säger Filip Cassel som ser historien gå igen i EU-kommissionär Michel Barniers förslag till skärpta regler för revisionen.

Det så kallade revisionspaketet har samma kokboksprägel som 1944 års aktiebolagslag. Om tio år har det kanske slagit igenom med full kraft. När de negativa effekterna av regleringen slår ut i full blom, inleds kanske nästa avregleringsperiod. Pendeln slår fram och tillbaka men förtroendefrågan tycks höra till revisionens eviga frågor.

Rakel Lennartsson