Självkostnadsprincipen behövs för att skydda konsumenter mot monopolprissättning och garantera att samhällsekonomiskt lönsamma investeringar blir av. Det skriver Torbjörn Tagesson, docent vid Lunds universitet och kanslichef vid Rådet för kommunal redovisning, i en replik till Jonas Fjertorp.
I ett debattinlägg i Balans nr 5/2012 menar Jonas Fjertorp att ”det är dags att uppmärksamma de orimliga konsekvenser som uppstår när offentliga investeringar finansieras med lån”. Fjertorp menar att det är lånefinansiering av offentliga investeringar som har blivit Greklands fall. I stället för dagens synsätt, som bygger på bokföringsmässiga grunder och innebär att var generation betalar för sin förbrukning, förespråkar Fjertorp ett mer kassamässigt synsätt där ”varje generation bör ta det fulla ekonomiska betalningsansvaret för sina utgifter”, trots att investeringen med stor sannolikhet också kommer att kunna nyttjas även av kommande generationer.
Förutom det avskräckande exemplet med Grekland, menar Fjertorp att teknisk utveckling och demografiska förändringar skapar osäkerhet om den framtida nyttan vilket kan leda till att framtida generationer kan få betala för tillgångar som man kanske inte alls har efterfrågat eller har någon användning av. Lösningen enligt Fjertorp är att man skrotar den kommunala självkostnadsprincipen, vilken bland annat reglerar prissättningen i olika kommunala monopolverksamheter, och i stället tillåter kommunerna att ta ut vinst som kan användas för att självfinansiera kommande investeringar. Enligt Fjertorp skulle en konsekvent tillämpning av en sådan ”självfinansieringsprincip” innebära att det får större betydelse vilka politiker som väljs, eftersom de då har större handlingsutrymme att genomföra sina politiska ambitioner.
Man kan ha flera invändningar mot Fjertorps argument och resonemang.
För det första, med hänsyn till att kommunernas nettoinvesteringar har varit självfinansierade till drygt 90 procent i genomsnitt under perioden 2002–2010 (Ekonomirapporten april 2012. Om kommunernas och landstingens ekonomi, Stockholm: Sveriges Kommuner och Landsting), känns det som om Fjertorp kallar på vargen helt i onödan. Man måste även beakta att den typ av infrastruktursatsningar som Fjertorp hänvisar till endast utgör en begränsad del av den kommunala verksamheten och dessutom är finansieringen ofta säkrad genom att kommunen har ett lagstadgat avgiftsmonopol.
För det andra haltar jämförelsen med grekiska staten. Den bild jag fått av Greklandskrisen är inte att den är hänförbar till att man lånat till offentliga infrastruktursatsningar, snarare handlar det om att man har problem med den relativa produktiviteten och skatteuppbörden samtidigt som man har lånat till konsumtion.
För det tredje är det något märkligt att Fjertorp lyfter fram Grekland som varnande exempel samtidigt som han argumenterar för ett kassamässigt synsätt. För att undvika Greklands problem föreslår nämligen Fjertorp att vi ska överge vårt system och synsätt som bygger på bokföringsmässiga grunder och i stället, i likhet med Grekland, gå över till en redovisning och ett synsätt som bygger på kassamässiga grunder!
För det fjärde är Fjertorps argument om effekterna av teknisk utveckling och demografiska förändringar kraftigt överdrivna, då man beaktar det regelverk vi har i dag. Enligt Rådet för kommunal redovisnings rekommendation RKR 11.2, ska investeringar i materiella anläggningstillgångar aktiveras som tillgång i balansräkningen och sedan succesivt skrivas av under sin nyttjandeperiod. Vid förändrade förutsättningar ska nyttjandeperiod och avskrivningsmetod omprövas. Det vill säga, om avskrivningar görs med iakttagande av rimlig försiktighet, är sannolikheten att kommande generationer får betala för tillgångar som de inte har någon användning för inte särskilt överhängande.
För det femte bör man beakta att självkostnadsprincipen är en viktig princip vad gäller att skydda konsumenter mot monopolprissättning. Varken svenska eller internationella erfarenheter avseende avreglering av dylika verksamheter är särskilt positiva utifrån ett abonnentperspektiv.
För det sjätte innebär Fjertorps förslag att man skjuter över räntekostnaderna till abonnenterna. Sett ur ett abonnentperspektiv innebär detta att kostnaderna ökar, då enskilda abonnenter normalt inte erhåller lika bra räntevillkor som kommuner eller kommunala bolag med kommunal borgen. (Abonnenter som eventuellt har överlikvid och önskar placera sina pengar i kommunsektorn har möjlighet att göra detta genom att placera i något av alla de kommunala certifikatsprogram som finns).
För det sjunde finns det en överhängande risk att ett krav på självfinansiering utifrån kassamässiga grunder leder till att samhällsekonomiskt lönsamma investeringar inte blir av, då den generation som förväntas betala för investeringen inte upplever att deras nytta står i proportion till den kostnad de tvingas bära.
Följaktligen menar jag att självkostnadsprincipen i kombination med redovisning enligt bokföringsmässiga grunder utgör rimliga utgångspunkter för reglering av olika avgiftsfinansierade monopolverksamheter. Det är emellertid viktigt att såväl redovisning som avgiftsuttaget följs upp och kontrolleras. Här kan och bör revisions- och rådgivningsbranschen spela en viktig roll.
Torbjörn Tagesson är docent vid Lunds universitet och kanslichef vid Rådet för kommunal redovisning.