Självfinansieringsprincipen står inte i konflikt med redovisning enligt bokföringsmässiga grunder. Det skriver forskaren Jonas Fjertorp i en replik.
I en debattartikel i Balans nr 5/2012 lyfte jag fram argument för orimligheten i att lånefinansiera offentliga investeringar. Konsekvensen blir att framtida generationer får betala för tillgångar som man kanske inte alls har efterfrågat eller har någon användning av. Det är därför rimligt att varje beslutsfattare och generation tar det fulla ekonomiska betalningsansvaret för sina beslut.
I Balans nr 8–9/2012 vänder sig Torbjörn Tagesson, som är kanslichef för Rådet för kommunal redovisning, mot detta synsätt. Han argumenterar för att det är rimligt att låna till offentliga investeringar genom att peka på att argumentationen för ökad självfinansiering haltar och är överdriven.
Tagesson menar att finansieringen av lånefinansierade investeringar ”ofta är säkrad genom att kommunen har ett lagstadgat avgiftsmonopol”. Det är det som är problemet. Kommunen kan ta ut avgifter av kommande generationer för att bekosta dagens beslut om investeringar, oavsett om framtida invånarna vill ha tillgångarna eller ej.
Det verkar som om Tagesson förutsätter att en tillämpning av självfinansieringsprincipen innebär en tillbakagång till kassamässiga grunder. Det är dock en förhastad slutsats. Självfinansieringsprincipen står inte i konflikt med redovisning enligt bokföringsmässiga grunder. Båda principerna har sin rättmättiga plats i ett beslutsperspektiv och bör balanseras mot varandra. En ensidig tillämpning av bokföringsmässiga grunder är lika lite önskvärt som en ensidig tillämpning av kassamässiga grunder.
Ett av Tagessons argument är att Rådets rekommendation om nedskrivning finns som en garant för att kommande generationer inte ska behöva betala för tillgångar de inte har någon nytta av. Problemet är att Tagesson bortser från att det fortfarande inte är den generation av beslutsfattare som fattar beslutet som i en sådan situation står för betalningen, utan den generation som bestämmer sig för att göra nedskrivningen. Om det inte sker i samma stund som investeringen färdigställs, innebär det ändå att framtida generationer får betala.
Ett annat argument Tagesson lyfter fram är att självkostnadsprincipen är viktig för att skydda konsumenter mot monopolprissättning. Det stämmer förvisso, men det finns andra sätt om man väljer att skapa ett regelsystem utifrån en självfinansieringsprincip. I ett långsiktigt perspektiv blir avgifterna i ett självkostnadssystem desamma som i ett självfinansieringssystem, skillnaden ligger i när och vem som betalar.
Ytterligare ett argument Tagesson lyfter fram är att tillämpning av självfinansieringsprincipen skulle innebära att ”samhällsekonomiskt lönsamma investeringar inte blir av, då den generation som förväntas betala för investeringen inte upplever att deras nytta står i proportion till den kostnad de tvingas bära”. Detta är onekligen ett starkt argument, eftersom människan till sin natur tenderar att vara nyttomaximerande. Problemet är dock att Tagesson här blandar ihop bokföringsmässiga och kassamässiga grunder. Även om beslutsfattarna tar det fulla betalningsansvaret för en lönsam investering, innebär det inte att de bär kostnaden. Tillgången förs naturligtvis in i balansräkningen för att kostnadsföras under hela nyttjandeperioden. Tillgången lämnas i en sådan situation över till kommande generationer.
Om tillgången skulle vara lånefinansierad innebär det att både tillgången och skulden lämnas över till kommande generationer. Problemet är att skulden lämnas över oavsett om nästa generation anser sig ha nytta av tillgången eller ej. I värsta fall blir det alltså bara skulden som ärvs. Om tillgången från början är självfinansierad finns ingen skuld. Om tillgången inte genererar någon nytta som kommande generation anser sig ha glädje av är det inget problem då man inte heller ärver betalningsansvaret. Skulder är inte mycket till arv att lämna efter sig. Låt oss ge friheten åt kommande generationer att själva bestämma vad de vill spendera sina pengar på.
I grund och botten är självkostnadsprincipen respektive självfinansieringsprincipen två alternativa synsätt. Det finns för- och nackdelar med båda. Den stora skillnaden ligger i att självkostnadsprincipen innebär att vi kan köpa redan nu och betala sedan, vilket är en uppmaning vi hör från många håll i samhället. Självfinansieringsprincipen innebär i stället att vi får vänta att köpa tills pengarna finns. Denna debatt har lyft fram olika argument och det är upp till var och en att avgöra vilken princip man tycker är rimligast. För egen del vet jag att jag inte vill lämna skulder i arv efter mig. Jag vill ta det fulla betalningsansvaret för de beslut jag och min generation fattar.
Jonas Fjertorp är ekonomie doktor och forskare i kommunal ekonomi vid Företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet.