Innehåll

”Ju mer en person använder sitt kreditkort, desto fler poäng, och desto enklare att få förmånligare lån.”

Morgan Withrow är en ensamstående mamma. I sitt hem utanför Minneapolis, i Minnesota, drömmer hon om en bättre vardag för dottern Grace. Efter avklarade studier hoppas hon få en heltidstjänst som engelskalärare. Men till dess gäller det att hanka sig fram. Extrajobbet som servitris på en mexikansk restaurang räcker åtminstone till bensin och hyra – men inte mycket mer.

Vi sitter ned i det lilla vardagsrummet med grå heltäckningsmatta och en röd soffa. Egentligen pratar vi om något helt annat, men det är Morgan Withrows kommentar om den röda soffan som särskilt fastnar i minnet.

Den kostade 1.500 dollar och köptes på avbetalning. Inte för att Morgan ville, men hon var tvungen.

Det amerikanska konsumtionssamhället är konstruerat så att en ensamstående mamma, som aldrig har haft råd med semester tillsammans med sitt barn, uppmanas att handla på kredit.

En amerikan som inte betalar på kredit får inga poäng, så kallade credit scores. Och den som inte har några kreditpoäng får aldrig några lån till bostad eller bil.

Ju mer en person använder sitt kreditkort, desto fler poäng, och desto enklare att få förmånligare lån. Men allt måste såklart betalas före sista datum på fakturan. Den som misslyckas får sämre räntesatser på lån och riskerar mindre kredit.

Så långt förstår vi alla matematiken. Däremot är det desto svårare att förstå hur ett system byggs upp så att låginkomsttagare eller arbetslösa riskerar att försätta sig med skulder bara för att de ska jaga poäng.

Men kanske mest svårförståeligt är att ingen verkar veta hur detta kreditpoängssystem egentligen fungerar. Bankjättarna använder oftast egna poängsystem, liksom företag som specialiserar sig på billån. Amerikanska konsumenter kan ha uppemot 50 olika kreditpoäng som påverkar deras möjligheter att låna pengar.

Kreditpoängsexperten John Ulzheimer liknar det vid ett roulettespel. Konsumenten har ingen aning om hur krediten baseras och en felbedömning kan bli ödesdiger för plånboken.

Ulzheimer var tidigare anställd vid företaget Fair Isaac Corp som har skapat den vanligaste mallen för kreditpoängssystemen, FICO. Men i dag tillåts alltså företag ha egna betygsystem och en av de märkligaste metoderna tillhör nog företagen Lendup och Neo som specialiserat sig på konsumentlån. De söker upp låntagaren på sociala nätverk som Facebook och LinkedIn. Om personen anses ha ett stort och ”bra” kontaktnät bedöms riskfaktorn vara lägre och betyget blir därmed högre.

Tycker ni att det verkar smått galet och krångligt? Exemplen fortsätter: Varje gång en person skaffar ett nytt kreditkort minskar betyget. Och skulle personen byta bank och stänga sina konton hos den gamla banken får betyget sig en törn. Dessutom gäller det att shoppa på en ”rimlig nivå”. Helst ska man varje månad använda 30 procent av beloppet som finns knutet till kreditkortet.

Kanske var det inte så konstigt att banktjänstemannen på Bank of America inte kunde förklara för mig och sambon hur kreditbedömningen går till. Utan ett tidigare liv i USA och med en icke existerande poängpott föreslog han att vi skulle skicka varsin ansökan.

– Vem vet, en av er kanske kan få mer kredit. Det är nästan slumpen som avgör, sa han innan han lyfte luren och ringde avdelningen som sköter kreditkortsansökningarna.

Nu blev det inget ”äkta” kreditkort för oss. Säkerligen hade vi blivit godkända för en kredit om 500 dollar, men det räcker knappast ens till en hyrbil. I stället fick vi pytsa in egna pengar på ett konto som går till ett kreditkort. Vi skapar vår egen kredit till ett kort som mer borde jämföras med ett betalkort.

Är det någonting jag gläds åt i denna amerikanska kreditkortssoppa är det att bankerna åtminstone blivit mer restriktiva med sina krediter sedan finanskrisens utbrott 2008.

– It’s over, sa banktjänstemannen om tiden då vem som helst fick obegränsat med kredit.

Men tiden då Morgan Withrow, med en inkomst om högst 6.000 kronor i månaden, är tvungen att handla på kredit för att få poäng är inte över.

Linda Flood är frilansjournalist och bor i East Village i New York. Hon är korrespondent för Dagens Nyheter och har tidigare arbetat som ekonomireporter på Veckans Affärer och SvD Näringsliv.