När Swedbank beslutade att låta den ekonomiska analysen vara en del av affären, klev tidigare chefekonomen Cecilia Hermansson åt sidan. Men hon har inte slutat att synas i medierna – de senaste veckorna i spekulationerna om vem som ska bli nästa vice riksbankschef. Till vardags finns hon på Kungliga Tekniska Högskolan där hon förverkligar sin gamla dröm om att forska.

Några månader innan finanskrisen 2008 nådde globala dimensioner tillträdde Cecilia Hermansson tjänsten som chefekonom på Swedbank.

– 2007 började det bli problematiskt i USA och vi visste vad som var på gång, men vi undervärderade krafterna, säger hon.

Fem år har gått sedan dess. Fem år av intensivt arbete för den oberoende chefekonomen Cecilia Hermansson och för världens alla politiker och byråkrater som har fått städa upp efter ett av tidernas största marknadsmisslyckanden. Cecilia Hermansson beskriver det som en nära döden upplevelse för finansmarknaderna. I ett första skede var det ”brandkårsutryckning”.

– När den amerikanska krisen började sprida sig fick vi ett starkt globalt samarbete och en kraftigt expansiv finans- och penningpolitik över hela världen.

Det fungerade ganska bra, konstaterar Cecilia Hermansson.

Krisen 2008 ledde till en kraftig recession i världsekonomin 2009, men redan året därpå talade man om återhämtning. 2010 blev det i stället eurokrisen som blossade upp, och i ett första skede kom den främst att utspela sig i Grekland.

Under den här dramatiska tiden, 2010–2012, fylls pressen av krigsrubriker om grekiskt drama, eurons död och eurozonens sammanbrott. Sommaren 2012 går Grekland till nyval. Experter kommenterar utvecklingen i tv-soffor och tidningsspalter. Cecilia Hermansson utmärker sig. När de andra chefekonomerna gör bedömningen att Grekland kommer att lämna valutaunionen, fortsätter Cecilia Hermansson att tro på kraften i det politiska åtagandet.

– Man kan tycka att det var mer som en förhoppning, eller besvärjelse, men jag tog fasta på den politiska dimensionen, och befolkningens vilja. Grekerna ville inte ha de strukturella reformer som EU och IMF krävde som motprestation till paketen, men befolkningen ville heller inte förlora euron. För vanliga greker var euron viktig och jag tror att det var därför som de till slut inte röstade in den euroskeptiska vänsterfalangen i det grekiska nyvalet.

Att intervjua Cecilia Hermansson är som att sitta som Nils Holgersson på gåsryggen och betrakta världen ur ett fågelperspektiv – både vyer och detaljer. Hon sveper blicken över flera kontinenter samtidigt, men är så kunnig och påläst att även de breda perspektiven innehåller konkretion och detaljer som gör bilden levande. Hennes perspektiv är sällan strikt ekonomiskt, utan hon uppehåller sig också vid politik, demokratifrågor, människors situation och värderingsfrågor – kort sagt en blick på hela samhället.

– Ja, jag tycker att det är givande att ha en holistisk och bred ansats. Ett annat exempel på det är Lettland, där väldigt många tyckte att landet skulle devalvera. Från en ekonoms synvinkel kanske det hade varit bra, men tar man in en politisk verklighet i det hela och ser varifrån de baltiska länderna kom efter Sovjetunionens fall och deras mål med att tillhöra EU, så förstår man att de inte ville devalvera och försvåra anslutningen till euron som de strävat efter under så många år.

Våren 2013 har den amerikanska ekonomin styrfart igen, EUs institutioner har överlevt krisen, men dras med ett stort demokratiunderskott. Sveriges BNP är högre än före krisen, men industrin har inte återhämtat sig. För europeiska företag och hushåll har det ännu inte vänt och staterna har inte råd med stimulansåtgärder. Centralmakten Frankrike representerar en stor risk, precis som banksystemet om politikerna inte vågar löpa linan ut och reformera det i grunden. Cecilia Hermansson har inte slutat göra sin omvärldsanalys, men hon tvingas skärma av sig allt längre pass i forskarrummet; arbetet med doktorsavhandlingen har gått in i ett intensivt skede som kräver mycket tid.

– Innan har jag kunnat litet om mycket, nu ska jag kunna mycket om litet, det kan vara svårt att förena båda perspektiven samtidigt, säger hon.

Men fortfarande startar Cecilia Hermansson varje morgon med att läsa sina tre prenumererade papperstidningar: Financial Times, Dagens Industri och Svenska Dagbladet, samt Dagens Nyheter på nätet.

– Jag har ett behov av att läsa varje dag och hänga med i vad som händer i världen och fortsätta att analysera utvecklingen.

– Där tycker jag att forskarvärlden skulle kunna bli lite bättre på att vara aktuell, samtidigt som näringslivet skulle behöva gå lite djupare och reflektera. Vi får så mycket information och det är bra att stanna upp och tänka: Har det här hänt förut? Är det någonting som kommer tillbaka? Hur har vi tacklat det tidigare? Vad är det som driver utvecklingen åt det här hållet just nu? Där skulle man behöva strukturera arbetet på ett sätt så att man ger sig själv tid att hinna reflektera lite varje dag.

Nyligen skickade hon ut en enkät till 90.000 bankkunder. Frågorna syftar till att ta reda på om det finns någon skillnad i sparbeteendet mellan kunder som får rådgivning på banken, så kallade relationskunder, och kunder som sköter sitt sparande på egen hand, så kallade transaktionskunder. Forskningen får finansiering från banker och försäkringsbolag, men bedrivs på Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) och är helt oberoende av finanssektorns affärsverksamhet.

Oberoendet är en hörnpelare för Cecilia Hermansson.

– För mig har det alltid varit viktigt att försöka titta på det här på ett oberoende sätt, jag har inget intresse av att försöka måla upp bankerna i en bättre dager. Jag är intresserad av att veta om det finns några mönster och skillnader mellan relationskunder och transaktionskunder. Sedan kan man ju fundera över implikationerna av det.

– Jag är nog mer ute efter att hitta anomalier och sådant som kan behöva förbättras, än att försöka påvisa en bild av att allting är bra – det här är mer utvecklande.

Hon säger själv att inte många har gjort skillnad på henne och de andra storbankernas chefekonomer som syns mycket i media, att människor i allmänhet inte har haft koll på att hon har haft en mer oberoende ställning. Det stämmer nog, men den som intervjuar Cecilia Hermansson en längre stund kan inte undgå att lägga märka till hennes uppriktiga intresse för sitt ämne – hon besvarar alla frågor som om de verkligen betydde något. Det har hänt att hon har gett reportern boktips i slutet av en intervju.

– Jag är nog lite nördig på det sättet att jag tycker om att förstå orsakssamband och försöka se om det finns möjlighet att hitta sådana samband, så jag har alltid gillat att studera och läsa, säger Cecilia Hermansson.

Hon började även resa tidigt; som tonåring upptäckte hon både Väst- och Östeuropa. 1984 gjorde hon en längre resa till Sydostasien och Kina. Hon har bott ett år i USA och har pluggat i Brasilien.

– Det internationella intresset fanns där och jag lade fokus på att förstå varför vissa länder var fattiga och andra var rika och hur de var uppbyggda. Jag var intresserad av utvecklingsekonomi som fenomen och läste det och nationalekonomi på Handels. Jag hade lika gärna kunnat börja forska och disputera i det och skulle kanske ha gjort så direkt efter Handels.

Ångrar du dig?

– Det är svårt att säga, i så fall hade jag kanske inte varit i Kenya och fått den upplevelsen. Samtidigt hade det kunnat vara ett steg redan då – för jag var väldigt intresserad av de här områdena.

I stället tog Cecilia jobb på Sida, flyttade till Kenya och var med och initierade en av den dittills mest omfattande korruptionsutredningen inom svenskt bistånd. Utredningen som visade på både omfattande misskötsel och utbredd korruption gödde den biståndskritiska opinionen hemma i Sverige. Själv säger Cecilia Hermansson att hon fått en mer nyanserad bild av bistånd efter att ha arbetat i fältet, men hon hör inte till dem som tappat tron på bistånd, tvärtom.

– Debatten i Sverige är ganska svart eller vit när det gäller bistånd, men det är ju oftast en ganska grå verklighet. Det kan finnas någonting positivt med det som görs och det kan också ibland ställa till en hel del problem. När man jobbar i den verkligheten blir bilden mer nyanserad, och det finns stunder då man undrar: Är det här verkligen bra för länderna?

Men Cecilia Hermansson har inte dragit slutsatsen att biståndet bör avvecklas till förmån för enbart näringslivsinsatser.

– Man ska inte förenkla. Det är för enkelt att säga att vi bara ska ge näringslivsbistånd och fokusera på att få igång företagande, men jag tror också det finns stor anledning att stödja teknisk utveckling, ge förvaltningsbistånd och hjälp till självhjälp i de fattigaste länderna.

Efter tre år i Kenya återvände hon hem till Sida, men på biståndsmyndigheten fann hon inte den utvecklande arbetsplats som hon hade hoppats på.

– Jag sökte mig från Sida med en viss besvikelse, eftersom det var utvecklingsekonomi jag ville jobba med, men jag tyckte inte att man tog riktigt tillvara på de kunskaper som jag hade byggt upp i Kenya. Tyvärr kände jag att det blev en återvändsgränd.

Hon var bara i början av sin karriär, runt 30 år gammal, och insåg att utvecklingsekonomi kanske var ett för smalt område – skulle hon fortsätta med det skulle hon i huvudsak ha två arbetsgivare att förhålla sig till, Sida och UD.

– Det var också en drivkraft, att bredda mig och att bli en bättre ekonom.

För en ung ambitiös nationalekonom var det ett bra drag att söka sig till finansdepartementet. Cecilia Hermanssons fokus skiftade nu från utvecklingsländerna till OECD-området, hon började intressera sig för penning- och finanspolitik och avancerade snabbt till tillförordnat departementsråd. Lagom till att det ordinarie departementsrådet kom tillbaka till sin tjänst rekryterades hon till Swedbanks ekonomiska sekretariat av dåvarande chefekonomen Hubert Fromlet.

Hon utsågs till prognoschef, men hade kvar sin dröm om att en dag forska. I början av 2000-talet påbörjade hon doktorandutbildningen parallellt med arbetet som prognoschef på Swedbank och lade grunden för den stora enkätundersökning som hon nyligen startade, och som är ryggraden i avhandlingen. En dag ska den hänga på väggen i den luftiga entrén till biblioteket på KTH, där Cecilia Hermansson numera har sin arbetsplats, på Centrum för bank och finans som tillhör skolan för arkitektur och samhällsbyggnad.

Den mångvetenskapliga miljön passar Cecilia Hermansson utmärkt. I framtiden hoppas hon kunna vara med och koppla ihop finanssektorn och byggsektorn ännu mer. Samtidigt har hon kvar en fot i Swedbank som senior ekonom. I den rollen handlar det mindre om närvaro på kontoret, och mer om att använda sitt namn och sitt nätverk till bankens fromma. Men det är en väldigt fri roll och Cecilia Hermansson är inte en del av den nya organisationen där den ekonomiska analysen betraktas som en del av affären.

– Jag ser fördelar med en oberoende omvärldsanalys som ger utrymme för en mångfald av olika synsätt i organisationer, och sannolikt även stärker trovärdigheten i den externa kommunikationen, inte minst i perioder av kriser.

Cecilia Hermansson förutspår att förtroende och etik kommer att vara högt upp på agendan de närmaste åren. Men hon befarar också att det politiska trycket i Europa kommer att lätta så snart finansmarknaderna visar tecken på stabilitet igen.

– Problemet är att eftersom finansmarknaden är lugnare så har politikerna backat i reformarbetet. Det är synd.

– Framför allt skulle jag vilja se att bankunionen blev av så att inte länderna granskar sina egna banker, för de kommer alltid att ha nationella intressen att skydda och vara ovilliga att säga när de har problem.

Vi har pratat om finanskriser, bankkonkurser, storpolitik och demokratiunderskott, när Cecilia Hermansson plötsligt säger:

– Ett av de största problemen i Sverige är att det byggs för lite i storstäderna, och det driver upp bostadspriserna och hushållens skuldsättning.

Vips är vi tillbaka på KTHs skola för samhällsbyggnad. Cecilia Hermansson har många uppslag till forskning och berättar att hon även är sugen på att undervisa. Allting tyder på att hennes ekonomkarriär är på väg att ta en ny vändning – igen.

Rakel Lennartsson

Cecilia Hermansson

Ålder: 50 år.

Bor: Kungsholmen, Stockholm.

Familj: Särbo.

Intressen: Två siameskatter, yoga, målning, matlagning.