Revisionsbranschen i Sverige har varit utsatt för en del turbulens under senare år, både kopplat till konkreta redovisningsproblem i vissa företag, och till en bitvis negativ granskning i media. Dessa händelser riskerar att leda till ett minskat förtroende för branschen. Som svar har FAR bland annat gett ut en idéskrift (Revisionsberättelsen – Startskottet för ett angeläget lärande) och har en seminarieserie om förtroende för branschen. Detta understöds även av en debattartikel i Dagens Industri 25 november 2013, skriven av FAR:s ordförande och generalsekreterare. FAR lägger fram ett antal idéer för att stärka förtroendet för revision.
Det finns dock ett väsentligt område som saknas i FAR:s problembeskrivning och förslag på åtgärder, nämligen makten över regelutgivning och tolkning av regler. Här finns en diskrepans mellan traditionell svensk syn på reglering och den syn som har blivit tydlig i samband med införandet av IFRS i Sverige.
Den traditionella svenska synen på reglering är att små grupper av personer, med starka nätverk och kopplingar till varandra, kan ta alla relevanta regleringsbeslut. Det är en fördel om dessa personer är aktiva inom de reglerade verksamheterna, eftersom kunskaper om den praktiska verkligheten då är lätt tillgänglig. Inom normsättning av redovisning framkommer detta synsätt tydligt genom att titta på sammansättningen av Bokföringsnämnden, Rådet för finansiell rapportering eller FAR:s egen verksamhet inom normsättningsområdet. Synen blir ännu tydligare om man betraktar de informella nätverk och kopplingar som finns mellan revisionsprofessionen och näringslivet.
Att tillvarata tillgänglig expertis kan ses som mycket relevant i ett litet land med ett begränsat antal experter på redovisning. För att ett sådant system ska vara legitimt krävs dock ett förtroende för att de personer som deltar i regleringen verkar i det allmännas intresse snarare än i sitt eget intresse. Här är kärnan i den förändring som skett under senare år. Det räcker inte längre att faktiskt verka för allmänna intressen. De som reglerar måste också, enligt den nya synen, ha incitament att verka i det allmännas intresse. Detta tolkas ofta som frånvaro av incitament att verka i eget intresse (det kan beskrivas som frånvaro av delikatessjäv). Det anses då olämpligt att aktiva revisorer, eller företrädare för revisionsbyråer, vars inkomster kan påverkas av redovisningsreglernas utformning och tolkning, är inblandade i denna utformning eller normsättande tolkning av regler (se även min krönika i Balans nr 3/2013).
Här är skälet till IASB:s mycket strikta krav på att IASB:s medlemmar inte får ha någon koppling till någon annan arbetsgivare. Medlemmarna är också vanligtvis i en ålder där de inte behöver anpassa sin normsättning efter framtida arbetsgivares uttalade eller outtalade behov. Detta synsätt är väsensskilt från det som finns i traditionell svensk normsättning. Problemet för svensk normsättning och regeltolkning är att det synsätt som ligger bakom IASB:s struktur är det som över tid i allt högre grad finns även i Sverige. Det är en grundläggande förändring som har skett i Sverige vad gäller synen på grad av oberoende som krävs i olika sammanhang. Förändringen märks inte minst i hur svensk media rapporterar om olika företeelser.
Vad krävs då för att öka förtroendet för den svenska revisionsbranschen, kopplat till denna förändrade syn? För det första behövs en grundlig genomlysning av vem som har makt över regler och normsättande tolkning av regler (normsättande tolkning innebär att göra tolkning av regler som sedan de facto ska följas av redovisande företag och av revisorer). Det är i dagens läge inte acceptabelt att de som sätter regler och utför normsättande tolkning själva påverkas av de regler de sätter. Det hjälper naturligtvis att IASB ger ut de standarder som ska följas, och att IASB inte har någon koppling till aktiva svenska redovisare eller revisorer. Problemet kvarstår dock i så motto att det finns regler för specifikt svenska företeelser och att tolkningen kan ske lokalt i Sverige.
För det andra är det sannolikt att tillsynen av IFRS i Sverige behöver stärkas och göras mer oberoende. I dagsläget är tillsynen svag och alltför beroende av expertis från de revisionsbyråer vars tolkningar ska övervakas. Ur ett europeiskt perspektiv är det exempelvis uppseendeväckande att börserna utför tillsyn, eftersom börserna då ska utöva tillsyn över sina egna kunder (de noterade företagen). Vilka incitament är det som kan tänkas driva börsernas agerande i en sådan struktur?
Det är troligtvis en ryggmärgsreflex för revisionsbranschen att reagera negativt på de förslag som läggs fram ovan, särskilt hos de personer som i dag har makt i svensk redovisning. I förlängningen är det dock centralt att strukturen i svensk redovisning överensstämmer med en allmän uppfattning om krav på oberoende. Detta är en del i att stärka förtroendet för den svenska revisionsbranschen!
Jan Marton är docent och verksam vid Handelshögskolan i Göteborg. Han skriver i vartannat nummer av Balans.
jan.marton@handels.gu.se