På våren när årsredovisningarna duggar tätt drar man lätt slutsatsen att den svenska avundsjukan är just svensk.
Trots all tid som börsnoterade bolag lägger på att utveckla redogörelser över vad de sysslar med, belysa risker och möjligheter, beskriva hur man arbetar med hållbarhet och utvecklar personal, och redogöra för finansiella nyckeltal och geografisk expansion, så förblir årsredovisningarnas mest uppmärksammade information det som står i fotnötterna om ersättningar.
Ambitionen är att informationen ska vara begriplig, och ersättningssystemen transparenta. Ägare, och givetvis berörda anställda, ska förstå vilka insatser som belönas och varför. Ett annat önskemål är att ansvariga kan försvara och förklara sina beslut. Målet kan vara att bli en konkurrenskraftig arbetsgivare, att styra ledningen på kassaflöde, lönsamhet, marknadsandelar eller avkastning.
Förr i världen var skillnaden mellan högst och lägst betalda i organisationerna inte så stor. Då handlade det oftare om vilka övriga förmåner som de ansvariga kunde få. Kanske var det höga, svenska marginalskatter som gjorde lönen mindre viktig? Kanske var engagerade kapitalägare duktiga på att motivera och stimulera chefer med annat än pengar och väl tilltagna pensioner?
Det är svårt att peka på när vd-ersättningar, som sticker både ägare och anställda i ögonen, introducerades. I USA hävdar en del att det var president Clintons krav 1991 på att topplöner skulle begränsas till en miljon USD som satte igång kreativiteten på den sidan Atlanten. Alla möjliga och omöjliga former av aktierelaterade ersättningar (med lägre beskattning) infördes. Få kunde i förväg räkna ut hur stor kostnaden för bolaget skulle bli. Skillnaden mellan högst och lägst avlönad i företagen ökade snabbt. Ersättningskonsult blev en ny yrkeskår.
Listor som publiceras i Sverige över vd-löner driver upp nivåerna. Ingen tävlingsinriktad vd vill ligga under snittet. I fjol mottog de tio högst betalda cheferna i USA över 100 miljoner USD vardera (640 MSEK), varav lejonparten kom från aktier och optioner. På flera håll i den så kallade i-världen höjs röster för att gapet mellan lägst och högst betald måste sluta att öka. Jämlikhet och stabilitet hotas. Finansiellt fixerade EU drar sitt strå till stacken genom att ställa krav på hur bankchefers löner ska utformas, liksom för dem som anses ta finansiell risk.
Under stämmosäsongen analyserar ägarna ersättningar till chefer och styrelser. I Volvo struntade valberedningen, som domineras av Industrivärden-sfären, i att en enig grupp institutionella ägare, småägare och fack tyckte att höjningen av ordförandearvodet var utmanande.
I Sverige drar vi snabbt slutsatsen att det är avundsjukan som spökar, och att den är starkare här än någon annanstans. Att döma av signaler från stora och små företagsägare, politiker, och anställda på många håll i världen är det i så fall fler som drabbats av ”den svenska sjukan”. Vi verkar ha närmat oss en punkt när skillnaderna blivit utmanande stora. Frågan är vad som skulle kunna styra utvecklingen mot mer acceptabla skillnader.
Gott omdöme är svårt att lära ut och skiljer sig åt i olika situationer, kulturer och miljöer. Försöker man ta med den parametern i ersättningsutskott eller i valberedningar har ett stort steg tagits. Till syvende och sist ska någon, det vill säga ägare och kunder, betala. De senaste 20 årens kapitalöverföring från ägare till tjänstemän i främst amerikanska men även europeiska bolag är historiskt mycket omfattande. Ingen vågar ens tänka på vad förmånsbaserade pensionsavtal har kostat, och få förstod vidden när beslut om dessa fattades.
Den svenska avundsjukan har medfört att svenska näringslivstoppars ersättningar uppmärksammas på våren när årsredovisningarna publiceras. Hittills har resultatet av diskussionen varit att nya, högre nivåer uppnåtts. En mer konstruktiv diskussion om hur ökande klyftor kan påverka kunders förtroende, anställdas engagemang och ägares uthållighet skulle välkomnas. Den diskussionen är i full gång utanför Sveriges gränser. Där kallas det inte avundsjuka utan vikten av företags uthållighet och trovärdighet för att hela samhället ska fungera. Det låter mycket bättre än avundsjuka. Låt oss introducera den vinkeln i Sverige nästa gång ”sjukt” höga ersättningsnivåer uppmärksammas och debatteras.
Caroline Sundewall är styrelseproffs. Detta är hennes sista krönika i Balans.