Denna krönika skrivs under sista veckan i juli, i en tid när större delen av Sverige är på semester. Vid sådana tider på året, när de vardagliga aktiviteterna är på lägre nivå, kan det vara ett bra tillfälle att filosofiskt fundera över nyttan av det man gör. Exempelvis, nyttan som det medför när vi producerar redovisning i enlighet med IFRS. Vem har användning av denna redovisning?
I enlighet med EU:s IAS-förordning används IFRS i syfte att vara användbart på kapitalmarknader. IASB själva, i sin Föreställningsram, betonar externa investerare och långivare som primära användare av finansiella rapporter. Särskild vikt läggs vid de användare som inte har möjlighet att få information på annat sätt än via extern redovisning, vilket kan tolkas som små ägare snarare än stora.
Styrelser är knappast en grupp som IFRS har i åtanke som mottagare av finansiella rapporter. Snarare är styrelser (tillsammans med företagsledning) utfärdare av rapporterna, eftersom styrelser godkänner rapporterna innan de publiceras. Styrelser utses dessutom av stora snarare än små ägare. Trots detta kan det vara av intresse att undersöka hur styrelser påverkas av IFRS. Även om styrelser har möjlighet att kräva redovisning som inte följer IFRS är det sannolikt i de flesta fall enklare att den rapportering som sker från företagsledning till styrelse följer samma principer som den externa rapporteringen.
I en intervjustudie bland styrelseledamöter i noterade svenska företag genomförd på Stockholms universitet framkom ett starkt missnöje med IFRS. Finansiella rapporter framtagna i enlighet med IFRS anses inte vara användbara i styrelsearbete eller internt i företaget, och anses försvåra styrelsernas arbete. Ett liknande missnöje har tidigare framförts på annat håll i den svenska redovisningsdebatten, exempelvis i Balans.
I en studie genomförd i samarbete mellan Copenhagen Business School (CBS) och Göteborgs universitet (GU), som innefattar hela EU, ges en annan bild. I studien undersöks hur införandet av IFRS i EU har påverkat sambandet mellan redovisade resultat och ersättning till ledande befattningshavare. På engelska benämns detta samband ”pay-performance sensitivity” (PPS). Tanken med att undersöka PPS är följande: Om styrelser anser att redovisat resultat är ett pålitligt mått som ger relevant information så kommer de att använda detta mått som en del i rörlig ersättning till ledande befattningshavare. Styrkan på sambandet mellan resultat och ersättning är följaktligen ett sätt att indirekt få fram hur styrelser ser på redovisat resultat. Om sambandet är starkt, indikerar det att styrelser ser resultatmåttet som tillförligt, och motsatt om sambandet är svagt.
Studien visar att det skett en tydlig ökning av PPS efter det att IFRS genomförts inom EU. Resultatet stöds av en liknande studie publicerad i Journal of Accounting Research 2012, av Ozkan et al. Även de visar att PPS ökade när IFRS infördes, och att effekten var störst i de länder där skillnaden mellan IFRS och tidigare redovisning var som störst.
En fråga som diskuterats på senare tid i forskningen är huruvida eventuella positiva effekter av införandet av IFRS i EU drivs av det faktum att många länder samtidigt stärkte tillsynen. Argumentet skulle alltså kunna vara att IFRS inte förbättrar redovisningen, utan att det i stället är ökad statlig tillsyn av redovisningen som ger effekter.
I studien från CBS och GU undersöks just detta, och resultatet är att tillsynen inte har någon effekt. Det är följaktligen IFRS i sig som leder till att PPS ökar, inte det faktum att tillsynen har ökat. Resultatet stöds igen av Ozkan et al, i det att de ser störst effekt i de länder där förändringen i redovisningsstandarder snarare än förändring i tillsyn är som störst.
Sammantaget visar alltså forskningen att IFRS ses som negativt av svenska styrelser, medan det ses som mer tillförlitligt och relevant på EU-nivå. Varför observerar vi denna skillnad? Skiljer sig Sverige från övriga EU-länder på något avgörande sätt?
Det kan naturligtvis vara så att skillnaden förklaras av att studierna utförts på olika sätt. Det vill säga, om styrelseledamöter i andra europeiska länder intervjuades skulle de säga att IFRS var dåligt, trots att de använder det i större utsträckning för avtal om ersättning till ledande befattningshavare. Det verkar dock inte särskilt trovärdigt. Snarare kan det vara så att Sverige har en annan tradition och en annan syn på bolagsstyrning jämfört med många andra länder. Det leder till en djupare fråga: Vill Sverige på allvar delta i harmonisering av redovisning, även om det innebär att redovisningen inte blir optimal för det existerande ekonomiska systemet i just Sverige? Hittills verkar många tala om vikten av internationell harmonisering, utan att vara särskilt intresserade av att också ta konsekvenserna av det.
Jan Marton är docent och verksam vid Handelshögskolan i Göteborg. Han skriver i vartannat nummer av Balans.
jan.marton@handels.gu.se