Onödiga skillnader mellan K2 och K3 skapar mer förvirring än förenkling. Det skriver Ingemar Cederlund, godkänd revisor, som tycker att ivern att särskilja K2 och K3 verkar ha gått ut över sunda redovisningsprinciper.
K2 är avsett att vara ett förenklingsramverk, jämfört med K3. Att det ena är regelbaserat och det andra principbaserat är för mig underordnat, då det bara ställer till irritation i arbetet. Jag önskar att det blir en debatt kring detta i vår yrkeskår, på samma sätt som skedde i frågan om avskrivning av maskiner och inventarier.
Initialt var K2 stelbent i fråga om avskrivningar. Det var 20 procent som gällde och ingen hänsyn togs till väsentligt restvärde. De som önskade något annat hänvisades redan då till det som skulle bli kommande K3. Men tack vare synpunkter och kritik från remissinstanserna ändrades detta, vilket gör att redovisningen i detta avseende nu både känns igen och är relevant i förhållande till verkligheten. Alla maskiner och inventarier förslits som bekant inte på fem år för att därefter vara värdelösa. Exemplet med avskrivningarna visar att en aktiv och konstruktiv remissomgång kan påverka lagda förslag.
Här kommer några konkreta exempel där jag tycker att det är obefogat att ha olika regler i K2 och K3.
1. Uppställningsformen i resultaträkningen är det som stört mig mest. Om vi tar exemplet ett åkeri som också äger en grustäkt och asfaltkokeri och kanske även en mindre byggmaterialhandel, så har ett sådant bolag en varukostnad till väsentliga belopp. Dessutom är även fordonskostnaderna högst väsentliga belopp här. Jag menar att god redovisningssed kräver att man har fyra rader i resultatrapporten, nämligen varukostnader, fordonskostnader, övriga externa kostnader och personalkostnader. Men det tillåter inte K2. En av våra kända utbildare på området menar att det till och med vore bokföringsbrott att göra så. Kan alltså, för läsaren, god och tydlig redovisning vara straffbart? I K3 går detta nämligen utmärkt att redovisa på detta viset.
2. Checkräkningskrediten redovisas som lång skuld i K2 om avsikten är att den ska förlängas, ungefär som vi behandlar den i dag i de flesta företag. Men i K3 måste den redovisas som kort skuld. Detta oavsett vad syftet med skulden är. Helt obefogad regel i mina ögon. Låt regeln vara lika hos båda för att undvika fel. Dessutom har vi alltid lärt oss i vår utbildning att det är avsikten med skulden som ska styra. Med andra ord, om krediten avser finansiering av lager och kundfordringar är det alltid en kort skuld.
3. Semesterskulden ska redovisas olika i K2 respektive K3, rättare sagt de sociala avgifterna på denna skuld. Jag har alltid lärt mig att god redovisningssed innebär att man tar med alla kända tillgångar och skulder i bokslutet, men här skiljer sig regelverken helt obegripligt åt. I K2-bolagen behöver man tydligen inte betala in till Fora på sina semesterlöner, för någon avsättning är inte tillåten. Men i K3 är detta rätt redovisning.
4. Så kallade pågående arbeten och produkter i arbete i tillverkande företag får i K2 bara värderas till direkta kostnader. Samma regel gäller för alla egentillverkade omsättningstillgångar. Däremot får indirekta tillverkningskostnader ingå i egentillverkade anläggningstillgångar. I K3 ska indirekta tillverkningskostnader tas med i anskaffningsvärdet precis som i dag, både när det gäller OT och AT. Märkligt att man här har olika regler. I företagens kalkyler som vi vid vår revision granskar mot bokslutsunderlagen finns även indirekta kostnader medtaget, eftersom bolaget ska ta hänsyn till dessa i sin prissättning. Varför ska vi begära att våra kunder ska göra olika kalkyler, en verklig som de också använder och en som passar K2 och vår granskning?
5. Periodiseringsregeln om 5.000 kronor kan, som väl är bekant för alla vid det här laget, slå oerhört starkt i det enskilda bolaget, beroende på om man vill visa eller dölja verkligt resultat. Om verksamheten gått knackigt är det intressant att hitta så många poster som möjligt att periodisera, och om det gått ovanligt bra kan det vara intressant att låta bli detta eftersom regeln är frivillig. Jag har sett flera praktiska exempel på hur detta kan slå olika beroende på om man utnyttjar regeln eller inte. Man kan med stöd av K2 helt lagligt visa väsentliga resultatskillnader med samma bokföringsmaterial i botten. Jag ifrågasätter att man inför regler som gör att man kan dribbla med resultatet utan att den informationen kommer fram till läsaren. Som exempel kan det ju vara utmärkt att göra så inför en kreditansökan till banken. Ingen kan klandra ditt handlande som oseriöst eftersom du bara följer regelverket i K2. Jag tycker det vore mer korrekt mot vår läsekrets att ha en tvingande 5.000 kronors-gräns, så slipper vi de små aktiveringar på förutbetalda kostnader på under tusenlappen som vi nu ser då och då vid vår granskning.
6. På kurserna får vi höra att K2 är för det lilla bolaget som inte har någon egentlig läsekrets av årsredovisningen och att det material som presenteras inte håller den kvalité som krävs som beslutsunderlag av exempelvis banker. Eftersom det i stort sett bara är vi och kunden som läser denna årsredovisning förstår jag inte kravet som finns i förvaltningsberättelsens flerårsöversikt att bolaget ska kommentera varför omsättningen har förändrats mer än 30 procent sedan föregående år. Skriver vår kund ner detta för sig själv? Bolaget har ju inga externa läsare! Detta är inte förenkling för det kräver ett visst mått av arbetsinsats att få fram och granska uppgifterna.
Det jag fått höra på alla utbildningar jag genomgått om K2 är att detta kommer att förbilliga tjänsten för kunden. Jag tror inte ett dugg på det; de fem första punkterna innebär inte en krona mindre arvode för våra kunder!
Jag uppskattar verkligen att man försöker hitta förenkling av olika slag, men när detta ord upprepas som ett mantra i samband med K2 mår jag illa. I ovanstående exempel är det varken frågan om förenkling eller besparing av tid eller pengar.
Det finns många fördelar med K2, som att det ska vara enkelt och formstyrt. Låt då inte sådana olikheter som jag belyst i denna artikel förstöra den goda tanken. Dessutom ska vi inte underskatta risken för onödiga fel i bokslutsarbetet som kräver att det görs om. Innebär det förenkling och lägre kostnader för våra kunder? Nej knappast!
Ingemar Cederlund är godkänd revisor på Cederlund Revisor & Konsult i Borås.