Jag räfsar ihop de rostbruna eklöven i två stora högar. Kanske kan högarna få bli hemvist för igelkottar eller småkryp under vintern. Men inte ens den förhoppningen gör mig särskilt glad, för jag tänker hela tiden på de senaste dagarnas händelser.
Från politiskt håll har buden om hur Sverige ska förhålla sig till de stora strömmarna av flyktingar varit många, fler än tillrådligt. Om inte annat har det medverkat till osäkerhet om vilka värderingar politiken grundas på. Det är allvarligt. Samtidigt kämpar många människor inom myndigheter, civilsamhälle och företag vidare med att verkligen hjälpa de nyanlända. Det inger hopp.
Att det känns extra tungt i skrivande stund beror också på att attackerna i Paris just har inträffat. Stor sorg och oro. Vad är det som händer? Varför händer det? Jag funderar också på vad det gör med oss och våra öppna samhällen. Jag försöker slå ifrån mig tanken att vi måste vänja oss vid alla dessa hotbilder, attentat och konflikter parallellt med en tilltagande turbulens i politik och ekonomi. Eller är allt detta naturliga inslag i det som kallas ”Det nya normala”?
Så vad gör vi då? Att ge upp är sällan eller aldrig ett bra alternativ. Nej, svaret som osökt kommer till mig stavas tillit. Det känns som att det i dag råder ett underskott av den varan, dessutom på många plan. Ordet tillit är för övrigt en palindrom; det stavas lika oavsett om du läser det från vänster eller höger. Tillit fungerar åt båda hållen, i alla bemärkelser. Och tillit kan därför aldrig bli föremål för ”nån-annanismen”. Det är du och jag, inte någon annan, som har ansvar att bygga tillit.
Hur kommer då branschen in i bilden? Just nu läser jag en bok med titeln ”The future of the professions – how technology will transform the work of human experts”. Visst, vi vet att digitaliseringen bjuder på både möjligheter och utmaningar för branschens tjänster. Jag tror samtidigt att det som inte går att digitalisera kommer att bli allt värdefullare. Dit hör relationer, etik och sådant som hör tilliten till. Och marknadens behov av tillit ökar när världen krymper genom digitaliseringen. Marknaden är alltid största förändringskraften, också för vår bransch.
Jag minns att jag för något år sedan frågade dåvarande EU-parlamentarikern Olle Schmidt (Fp) varför EU ägnade så mycket kraft och energi åt att förändra revisionen. Det borde ju ha funnits viktigare frågor att hantera i spåren av finanskrisen än att arbeta fram ett nytt och omfattande revisionspaket. Olle Schmidts svar tog sikte på att man behövde förstärka de osynliga men alltid så avgörande faktorerna för stabilitet, nämligen förtroende och tillit. Det framstod med andra ord klart att politikerna i Bryssel hade en stark förväntan om att branschen borde och kunde ge ett ännu större bidrag till tilliten.
Förväntningarna från alla intressenter om att branschen ska medverka till tillit är redan stora och blir, som sagt, ännu större i morgon. Och jag är säker på att branschen inspireras och vill anta utmaningen att bidra till den tillit som näringsliv och samhälle så väl behöver framöver. En ökad samhällsnytta gör också branschen ännu mer relevant och bidrar därigenom positivt till att stärka attraktionskraften hos den unga generationen.
I boken om professionernas framtid sägs att en profession måste bäras av värderingar. Det tror jag också, och har vi dessutom som affärsidé att bygga tillit förutsätter det att vi själva lever upp till kvalitet och god etik. Och vi är alltid du och jag, inte branschen i största allmänhet. För summan av den tillit branschen tillför kommer ju från var och ens idoga insats på varje uppdrag, oavsett om det handlar om tjänster inom redovisning, revision eller rådgivning.
Till sist. Tillit handlar om att släppa taget, att verkligen lita på en information, en situation eller en människa. Vi kanske måste våga göra det oftare. Alla vinner på det, för tillit fungerar ju åt båda hållen. Ytterst handlar det om att överleva.
Dan Brännström är FAR:s generalsekreterare.