Tre av fyra årsredovisningar blir offentliga först fyra månader efter bokslutsdatum. Det är alldeles för dåligt om vi ska vara trovärdiga när vi talar om att våra tjänster har ett värde, menar revisor Karl-Johan Kjöllerström. I denna artikel uppmanar han sina kollegor, revisorer och redovisningskonsulter, att vara mer proaktiva.

Under i princip alla mina år i yrket har jag träffat kollegor och redovisningskonsulter som haft mer eller mindre panik i bokslutstider. Det har inte spelat någon roll om det varit kalenderår eller brutna år, månad sex och till och med månad sju har varit fulla med boksluts- och revisionsarbete. Jag har under flera år funderat på varför det är så, vad det beror på och vem det beror på.

Jag tog därför kontakt med statistikavdelningen på Bolagsverket för att höra om de hade någon information om detta. Jag bad om att få statistik över de fyra vanligaste bokslutstiderna, 0430, 0630, 0831 och 1231 – även om det i dag går att välja vilken månad som helst. Jag fick även information uppdelad på bolag med och utan revisor, men då det inte var någon stor skillnad mellan dessa, redovisar jag totalen i stället. Jag har tagit del av åren 2012 och 2013. Nu kan man tycka att två år är lite kort historik för att tala om en trend, men då dessa två år gav liknande resultat tror jag tyvärr att även äldre år ger samma svar. För att inte hamna i alltför mycket siffror har jag här kortat ner statistiken, se tabellen.

Det visar sig att över 60 procent av årsredovisningarna offentliggörs de två sista tillåtna månaderna. Lägger vi till månad fem hamnar vi på mer än 75 procent. Tre av fyra årsredovisningar blir således offentliga först efter fyra månader. Man kan ju undra vad vi gör de första 120 dagarna!

Dessutom är det så att de allra flesta boksluten görs av redovisningskonsulter eller revisorer. Till det kan tilläggas att i många fall, i vart fall vid mindre uppdrag, gör redovisningskonsulter även löpande redovisning. Det gör ju att senfärdigheten svårligen kan skyllas alltför mycket på klienterna. Ytterligare aspekter är att många av uppdragen är små, många klienter har vi känt i åratal och kan deras verksamhet, risker med mera, vilket borde göra att boksluten kan färdigställas betydligt fortare. Till sist är det också så att det (alltid) är vi som ser till att årsredovisningarna skickas in till Bolagsverket.

Man kan naturligtvis diskutera hur många som läser årsredovisningar, särskilt mindre och de som numer upprättas enligt K2. Men vi har att förhålla oss till att dessa ska offentliggöras. Vi vet heller inte vilka som från tid till annan vill läsa en årsredovisning. Även bolag som upprättar sin årsredovisning enligt K2 kan säljas, ha leverantörer som undrar hur deras kund går etcetera. Jag anser att vi, som åtagit oss uppdragen med redovisning och revision, har ett ansvar och att i det ligger att planera och agera för att få årsredovisningarna klara så fort som möjligt. I vår snabbt föränderliga värld är det ju nödvändigt att dessa skickas till Bolagsverket så snart som möjligt så att bolagets intressenter kan ta del av någorlunda aktuell information. Annars förloras ju meningen med att det är offentlig information!

Det tidigare redovisningsrådet skrev, i en översättning från IASC (International Accounting Standards Committee), om avvägningen mellan relevans och tillförlitlighet sett till tidsaspekten. Denna har visserligen ett antal år på nacken, men torde vara lika aktuell idag.

”Om publiceringen av information dröjer, kan informationen förlora relevans. Ledningen kan behöva väga nyttan av tidig rapportering mot nyttan av mer tillförlitlig information. För att kunna tillhandahålla information vid lämplig tidpunkt, är det ofta nödvändigt att rapportera innan alla konsekvenser av en transaktion eller annan händelse är kända, även om tillförlitligheten blir sämre. Om i stället informationen lämnas först då alla konsekvenser är kända, är informationen mycket tillförlitlig, men föga användbar för de användare som varit tvungna att fatta beslut under mellantiden. Relevans måste vägas mot tillförlitlighet med målsättningen att på bästa sätt tillgodose användarnas behov av information för ekonomiska beslut.”

Vad är det som hindrar oss att göra bokslut eller revidera månaden efter bokslutsdagen eller månad två och tre? De flesta klienter har vi haft i flera år och vet mycket väl vad vi behöver titta på för att undvika större fel i informationen. Risk och väsentlighet är och ska vara våra ledord. Om nu inte momsredovisningen stämmer, utan slår på några tusenlappar, ska så klart denna rättas, men påverkar den årsredovisningen och dess rättvisande bild? Sannolikt inte. Gör den det får vi nog fundera på valt väsentlighetstal. Vi kan lugnt skicka in både årsredovisning och momsrättelse utan att dessa harmonierar.

Vi måste bli mer proaktiva och öka kraven på oss själva. Alla kan naturligtvis inte bli klara tidigt, särskilt inte kalenderår, då de flesta företag fortfarande har det. Men många redovisningsbyråer har både löpande redovisning och bokslut på samma uppdrag och således ligger det stora ansvaret där. Om det dessutom inte tillkommer revision, vilket är fallet i allt fler bolag, ökar ju möjligheten till snabbare bokslut betydligt. De flesta revisionsbyråer har idag kombiuppdrag och har där samma möjlighet till påverkan och snabbare agerande. Nya uppdrag har att välja mellan tolv olika bokslutstidpunkter, där vi kan vara med och påverka. Beräkning av tidsåtgång och tillgängliga resurser måste ske. Planering mellan revisorer, konsulter och klienter gör att uppdragen flyter in i jämn takt och då borde kunna levereras in till Bolagsverket i samma takt. Varför inte ha ett internt kvalitetsmål – uppdrag som kommer in en månad ska ut nästa?!

BALANS_2015_N03_A0014_bild1

Lennart Huldén: ”Usel moral bland storföretagen”

Näringslivets höjdare lever i sin egen värld, okänsliga för vilken skada deras privilegier – lagliga såväl som olagliga – åstadkommer för landets sammanhållning. Det skriver före detta auktoriserade revisorn Lennart Huldén. Han efterlyser mer samhällstillvända företag som vi kan vara stolta över.

När jag i dag läser affärspressen blir jag förfärad. Ideliga skandaler, orimligt höga ledningslöner och styrelsesarvoden och olagliga kartellsamarbeten.

Ingen har väl kunnat undgå skandalerna i SCA med lyxjakter, resor med privatjet till fotbolls-VM, med mera. Det är sorgligt att en styrelseordförande och en vd genom sitt exempellösa beteende ska få förstöra detta fina bolags rykte. Man frågar sig vad har den övriga styrelsen gjort? Sovit? Och vad har revisorerna gjort? Sovit de också?

Tack och lov har ordföranden nu tvingats avgå och det är väl bara en tidsfråga innan styrelsen och aktieägarna inser att en vd med en så total brist på omdöme inte kan sitta kvar.

SCA har vid flera tillfällen bjudit Nordeas koncernchef, Christian Clausen, på dyrbara jakter. Bolagen har haft betydande affärer ihop. Såvitt jag förstår föreligger här ett klart fall av givande och tagande av muta. Det är minst sagt förvånande att vare sig Christian Clausen eller bankens styrelseordförande tycks inse att dessa jaktutflykter, bekostade av en kund, kan vara problematiska. Att en storbank som Nordea har en ledning som så totalt saknar känsla för moral och etik och även lagstiftning är skrämmande.

Getinge, som på senare tid kommit med den ena vinstvarningen efter den andra, har i många år haft en vd med den högsta lönen av alla börsbolagens chefer, 30 miljoner kronor år 2012. När styrelsens ordförande, tillika huvudaktieägare, kritiserats för detta, säger han att vd ”är värd varenda krona”, ett uttalande som visar att han, i likhet med många av näringslivets höjdare, lever i sin egen värld helt okänslig för vilken skada dessa enorma chefslöner åstadkommer för ett lands sammanhållning.

Styrelsearvodena i storföretagen har de senaste åren stigit i orimlig takt. Representanterna för de institutionella ägarna såsom försäkringsbolag, AP-fonder med flera har varit alldeles för flata när de accepterat utvecklingen. Från storföretagarhåll motiveras de kraftiga höjningarna med att dessa skulle vara nödvändiga för att locka kompetenta personer till styrelserna, ett argument som jag tror inte alls håller. Att sitta i en styrelse anses fint och jag har aldrig hört att någon tackat nej till ett styrelseerbjudande för att arvodet varit för lågt.

Skillnaden på arvodena mellan storföretagen och de mindre bolagen har också blivit orimligt stor. Faktum är att den nödvändiga arbetsbördan i ett storbolags styrelse inte är så mycket mer betungande än i ett mindre bolag. Problemen är desamma även om beloppen har en nolla mindre.

Till sist vill jag ta upp en företeelse som på sista tiden gjort mig väldigt besviken, nämligen att våra fina Göteborgsföretag SKF och Volvo båda under många år varit delaktiga i olagliga kartellsamarbeten och därför drabbats av enorma böter av EU. SKF har dömts att betala 2,7 miljarder kronor och Volvo har i bokslutet för 2014 reserverat 3,7 miljarder kronor för väntade böter.

Här har således företagsledningen i dessa företag brutit mot lagstiftningen och åsamkat sin arbetsgivare och aktieägarna dessa fruktansvärt stora onödiga kostnader och därtill skadat bolagens goda rykte. Hur kan en företagsledning få sitta kvar efter ett sådant agerande?

Jag är också besviken över att affärspressen nästan helt negligerat denna jätteskandal. Inte ett ord av kritik mot Leif Johansson och Tom Johnstone som var ansvariga koncernchefer under den aktuella tiden.

För att få storföretagen att tänka om krävs nog att våra rättsvårdande instanser börjar agera med kraft. Jag skulle önska att:

  • Nordeas vds jakthistorier med SCA prövas i rätten.

  • Skattemyndigheterna gör en ordentlig genomgång av SCA:s alla extravaganser.

  • Konkurrensverket agerar gentemot SKF och Volvo. Såvitt jag förstår kan näringsförbud utdömas i Sverige för brott mot konkurrenslagstiftningen även i ett ärende som hanteras av EU. Ett näringsförbud för Tom Johnstone och Leif Johansson skulle nog sända en nyttig signal till storföretagen.

Jag hoppas att vi med tiden ska få se ett mer samhällstillvänt agerande från våra storföretags representanter. Vi vill ju alla kunna vara stolta över våra fina storföretag.

Lennart Huldén är före detta auktoriserad revisor

Dan Brännström replik: ”FAR söker nya vägar – i snabbt tempo”

Ja, vi har mycket att göra och vi gör det med glädje. Det svarar FAR:s generalsekreterare Dan Brännström på Helena Adrians debattinlägg i Balans nr 2/2015.

Under rubriken ”FAR:s ledning verkar sakna förmåga att lyfta blicken” utmanas FAR av Helena Adrian att återskapa förtroendet för branschen genom nya tjänster.

Det är inspirerande läsning, tycker jag. För visst måste branschen ständigt utveckla tjänsteutbudet. Och det sker också i en rasande fart. Utvecklingen av online-tjänster inom redovisning och nya sätt att förebygga eller upptäcka korruption är bara några exempel. Och inom FAR umgås vi med minst sagt spännande planer på nya tjänster för redovisning och revision i realtid.

Precis som Helena Adrian tror jag att revisionstjänsten behöver förändras. Nuvarande one size fits all-koncept genom ISA klarar inte morgondagens förväntningar på skräddarsydd och effektiv revision med snabb och tydlig rapportering om iakttagelser och slutsatser. Ett första steg mot differentiering och en mer anpassad revision är den nya nordiska standarden för revision i företag och organisationer utan alltför komplex verksamhet.

Den nordiska standarden är kanske inte det ”nytänkande” som Helena Adrian efterlyser, men uppgiften var att ta fram en revisionsstandard som går att implementera nu, inte imorgon. Och för att lyckas med det måste standarden rymmas inom det som kan definieras som revision.

Men återigen, jag är jätteglad för den vilja att söka nya vägar som Helena Adrian ger uttryck för. Därför blir också svaret på utmaningen: Ja, tveklöst ja! FAR vill alltid medverka till nya tjänster som ökar såväl revisionens relevans som förtroendet för branschen.