De senaste åren har avskrivningar av anläggningstillgångar debatterats flitigt i Sverige, framförallt med avseende på fastigheter ägda av bostadsrättsföreningar. Även nedskrivningar har periodvis varit omtalat, men då framförallt med avseende på nedskrivning av koncernmässig goodwill. Under senare tid har det kommit en del forskning om nedskrivningar, som ger en inblick i hur detta ganska komplexa område fungerar i praktiken.
Det är oomtvistligt att något behöver göras i redovisningen när värdet på en tillgång sjunker mer och/eller snabbare än planerat. Definitionen på en redovisningsbar tillgång i enlighet med IASB:s föreställningsram är att den motsvarar framtida ekonomiska fördelar (exempelvis kassaflöden). När dessa framtida kassaflöden inte längre är sannolika är inte längre tillgångsdefinitionen uppfylld, och tillgången behöver avlägsnas från balansräkningen eller dess redovisade värde reduceras. Den stora frågan är inte att detta ska göras, utan hur man kan skriva väl fungerande standarder inom området.
Ett alternativ är att neutralisera frågan genom att använda en osedvanligt kort avskrivningstid. Då är redovisat värde så lågt (och kommer snart att vara noll) att eventuella nedskrivningsbehov kan ses som oväsentliga. Detta är en enkel och arbetsbesparande lösning, som förordas i BFN:s regelverk K1 och K2. Den har dock ett stort problem. Avskrivningarna kommer inte att ge en bra avspegling av förbrukningen av anläggningstillgången över tillgångens nyttjandeperiod. Därigenom uppfylls inte föreställningsramens krav på relevans och korrekt återgivande.
För att få redovisning av hög kvalitet behöver vi göra avskrivningar över en neutralt uppskattad nyttjandeperiod. Detta kräver i sin tur en nedskrivningsprövning, som per definition blir bedömningsbaserad. Det är i princip omöjligt att skriva en standard för nedskrivning av anläggningstillgångar som inte kräver mycket bedömningar av redovisare och revisorer. Detta lägger ett stort ansvar på redovisare och revisorer att de bedömningar som görs verkligen är neutrala!
En svårighet vad gäller kvalitet i nedskrivningar är att företagsledningar har incitament att inte redovisa dem. En nedskrivning är i någon mening ett medgivande av ett misslyckande, i det att förvärvade tillgångar inte gav den avkastning som förväntades. Det finns därför incitament att redovisa nedskrivningar när de kan skyllas på någon eller något annat. Vid byte av ledning är det ”lämpligt” att redovisa nedskrivningar, eftersom misslyckandet kan skyllas på föregående ledning. Detsamma gäller vid kraftiga nedgångar på företagets marknader, då ”marknaden” snarare än det egna företaget är anledningen till nedskrivningen. Ett ytterligare tillfälle då företag kan vilja redovisa nedskrivningar är när de byter strategi. Ledningen visar då att den tidigare strategin inte var lyckosam, men man är proaktiv genom att satsa på något nytt. Samtidigt gör man sig av med (skriver ned) det gamla.
Hur fungerar då denna bedömningsbaserade redovisning i praktiken? I ett forskningspapper från Temple University testar Gordon och Hsu nedskrivningar globalt (”Long-lived asset impairments and future operating cash flows under US GAAP and IFRS”, 2014). De kommer fram till att för materiella anläggningstillgångar fungerar nedskrivningar i enlighet med IAS 36 väl, det vill säga nedskrivningarna ger en bra prognos på framtida kassaflöden. Däremot fungerar inte nedskrivning av immateriella tillgångar särskilt väl, vare sig för de med bestämbar eller de med obestämbar (exempelvis goodwill) nyttjandeperiod. För goodwill är förhållandet mellan nedskrivning och kassaflöde till och med omvänt, det vill säga en nedskrivning följs av ökade kassaflöden. Detta är en stark indikation på att goodwillnedskrivningar inte görs när de borde, utan snarare när företag byter strategi.
Gordon och Hsu använder databaser för att kartlägga nedskrivningar i en stor mängd noterade företag globalt (de tittar på drygt 20.000 nedskrivningar). En helt annan typ av studie har utförts av Pettersson (”Nedskrivning av fartyg – En studie av hur IAS 36 har tillämpats i europeiska rederier”, doktorsavhandling, Göteborgs universitet, 2015). Hon gjorde intervjuer på tio europeiska noterade rederier, och undersökte deras nedskrivning av fartyg. Resultaten visar att företag är ovilliga att göra nedskrivningar, men att det ändå sker i många fall. Det visar sig också att den princip- och bedömningsbaserade metod som anges i IAS 36 är användbar, eftersom företagen tar hänsyn till sin unika ekonomiska situation i samband med nedskrivningsprövningen. Slutsatsen är att nedskrivning av fartyg har en acceptabel kvalitet.
För materiella anläggningstillgångar verkar följaktligen IAS 36 fungera. Vad gäller immateriella tillgångar behövs ytterligare tanke på hur det ska lösas. Och kanske mer ansvarstagande för detta från redovisare och revisorer? Alternativt starkare tillsyn?
Jan Marton är docent och verksam vid Handelshögskolan i Göteborg. Han skriver i vartannat nummer av Balans.
jan.marton@handels.gu.se