Första säsongen med K-regelverken är över och jag har ägnat en hel del tid åt att läsa årsredovisningar upprättade enligt både K2 och K3. Jag kan konstatera att det inte är enkelt att byta regelverk och att det nog måste få ta sin tid.
Beskrivningar av redovisningsprinciper är ett kärt ämne och i K3-årsredovisningar har dessa ökat. Varje gång det finns möjlighet att göra ett val inom K3 eller även för den delen i ÅRL ska upplysning lämnas. Redovisningsprinciper om ersättning till anställda är en sådan princip. Där ska upplysning om bland annat det val företaget gjort avseende redovisning av förmånsbestämda planer lämnas. Antingen väljer företaget att följa de delar av IAS 19 som tillåts enligt K3 eller de förenklingsregler som finns. I vissa fall uppfattar jag det som att företagen inte har tagit reda på om de pensionsplaner som finns är förmånsbestämda eller inte. Väljer ett företag förenklingsreglerna blir effekten i resultaträkningen densamma som tidigare. Men en redogörelse måste lämnas. Ibland har företaget inte redogjort för några pensionsplaner över huvud taget och då ställer sig vän av ordning frågan: Finns det inga?
En annan upplysning som är ny i K3 är den om uppskattningar och bedömningar som gjorts i samband med upprättandet av årsredovisningen. Det är inte upplysningar av allmänt slag som avses utan om företaget under räkenskapsåret har haft en transaktion eller annan händelse där redovisningen av denna har betydande effekt på de belopp som redovisas i årsredovisningen. Det kan exempelvis vara en unik försäljning med en återköpsklausul, där företagsledningen bedömt att risken för att återköp ska ske är ytterst liten och därför har intäktsredovisat försäljningen i sin helhet.
Redovisningsprinciper och de val som redogörs för ska naturligtvis överensstämma med hur företagen faktiskt redovisar. Men även K3-årsredovisningar brister i detta avseende. Standardtexter i all ära, men de är ett hjälpmedel, inte ett facit. Redovisning av pågående arbeten är en princip där standardtexternas förbannelse ibland gör att det blir fel.
Vad gör då Bokföringsnämnden? K2-årsbokslut har varit på remiss och remissynpunkterna ska behandlas och K2-årsbokslut ska färdigställas. Men K2-årsredovisning, det vill säga BFNAR 2008:1 och 2009:1, samt K3 måste uppdateras med de ändringar som kommer i årsredovisningslagen och som gäller från och med 1 januari 2016. Värt att notera är att tilläggsinformation som K3 i dag kräver av alla företag, exempelvis upplysningar om förvaltningsfastigheter, inte kan krävas av mindre företag som följer K3, då detta upplysningskrav går utöver vad EU-direktivet säger. Det är ett stort arbete BFN har framför sig.
En intressant fråga är redovisning av tillkommande utgifter avseende i synnerhet byggnader i K2. Förarbeten till ÅRL beskriver att värdehöjande förbättringar inte omfattar utgifter som endast syftar till att bibehålla ursprungsvärdet. Dessa utgifter ska kostnadsföras. Jag anser att denna skrivning går igen i RR 12, avseende just dessa utgifter. Men RR 12 samt även BFNAR 2001:3 innehåller en annan särregel och den träffar egentligen enbart de fall då ett företag förvärvar ett objekt och beslutat att inom en snar framtid ta på sig utgifter för att objektet ska kunna nyttjas för sitt ändamål. Dessutom ställs krav på att detta ska ha påverkat köpeskillingen. Först kan man ställa sig frågan: Vad är en snar framtid? Den förekommande hanteringen tycks dock ha glidit mot en mer tillåtande syn än vad jag anser att årsredovisningslagen och tidigare normgivning gett uttryck för. Varför? Misstanken att överväganden som om företaget har råd att kostnadsföra eller inte har påverkat smyger sig på. Här borde nog vår bransch varit betydligt mer stringent. Det är värt att notera att denna regel inte finns kvar. Alltså går det inte att ursäkta sig med att ”så har vi alltid gjort”. Nya regler gäller – inte gammal praxis!
Caisa Drefeldt är auktoriserad revisor och redovisningsspecialist på KPMG i Göteborg. Hon skriver i vartannat nummer av Balans.