Väsentlighet är – och har länge varit – ett centralt begrepp inom redovisning. Eftersom finansiella rapporter omöjligt kan avspegla allt som sker i ett företag krävs urval och aggregering i samband med att rapporter upprättas.

Begreppet har på senare år fått ett förnyat intresse i och med den pågående debatten om upplysningar i noter. Det hävdas i debatten att upplysningar inte är relevanta för mottagare av redovisning, eftersom upplysningarna är alltför standardiserade och inte handlar om det enskilda företagets unika situation. Som svar på detta har IASB startat ett större projekt kallat ”Disclosure Initiative”, som både innefattar framtagandet av ett principiellt ramverk för upplysningar och ändringar i upplysningskrav i specifika standarder. Det som föreslås är mer principbaserade standarder för upplysningar.

I principbaserade standarder blir begreppet väsentlighet viktigt. Kopplat till arbetet med nya upplysningskrav har IASB därför gett ut ett utkast till ett så kallat ”Practice Statement” med titeln ”Application of Materiality to Financial Statements” (ED/2015/8). Ett Practice Statement är en ny form av publikation från IASB. Den går igenom samma systematiska process som en standard, men är inte obligatorisk. Sannolikt kommer den inte heller antas av EU. Snarare ska den ses som ett stöd i samband med tolkningen av standarder.

Utkastet går grundligt igenom hur redovisande företag kan tänka vad gäller väsentlighet vid framtagandet av finansiella rapporter. Det innehåller dock inget uppseendeväckande, utan redovisare torde känna igen sig i det som sägs.

Väsentlig information definieras i termer av att den har en påverkan på beslut hos redovisningens användare. Det påpekas att väsentlighet är grundläggande när IFRS tillämpas genom att standarder måste tillämpas när de ger väsentliga effekter på finansiella rapporter, men inte behöver tillämpas när effekten är oväsentlig. Vidare sägs att väsentlighet är företagsspecifik, och därför kräver bedömning av dem som upprättar finansiella rapporter. Tillämpning av begreppet kräver övervägande av vem som är mottagare av redovisning, samt vilka beslut denna mottagare tar baserat på redovisningen.

Väsentlighet kan utgå från både en kvalitativ och en kvantitativ grund. Den kvantitativa grunden kan utgöra ett stöd för en kvalitativ bedömning, men är inte ensam tillräcklig. Det påpekas att det kan vara negativt att inkludera oväsentlig information i finansiella rapporter, eftersom det kan göra väsentlig information svårare att hitta. Det är särskilt viktigt att notera att även specifika upplysningskrav i standarder inte behöver följas om information är oväsentlig. Däremot ska företag lämna upplysning om sådant som inte konkret specificeras i en standard om det är väsentligt och överensstämmer med principer som anges i standarden. Bedömning om väsentlighet kan vidare skilja sig åt mellan information i de primära finansiella rapporterna jämfört med noterna.

Ett intressant klargörande i utkastet är att IFRS – och begreppet väsentlighet – enbart handlar om de finansiella rapporterna. De interna system och bokningar som leder fram till finansiella rapporter styrs inte av IFRS, så länge företaget gör nödvändiga justeringar så att de publicerade rapporterna följer IFRS. Ett annat klargörande är att medvetna avvikelser från IFRS i syfte att uppnå en viss ställning eller resultat inte kan vara oväsentliga. Eftersom de görs medvetet är utgångspunkten att företagsledningen anser att de är väsentliga.

Som synes innehåller utkastet inget uppseendeväckande, och det kommer sannolikt antas av IASB. Det som möjligtvis kan ifrågasättas är den nya formen av uttalande. Vad innebär det att IASB ger ut publikationer som inte är obligatoriska, utan endast är ett stöd i tolkningen av standarder? I någon mening är det obligatoriskt att följa, eftersom det bygger på vad som redan står i standarder. Möjligtvis kan det vara så att den exakta tolkningen inte är obligatorisk. Å andra sidan anger uttalandet att bedömningar ska göras, och anger därmed inte exakt hur ett redovisande företag ska agera. Vi kan konstatera att man i praktiken riskerar hamna i en komplex diskussion gällande tolkning av regler.

En ännu svårare fråga är hur tillsyn ska fungera för att säkerställa att väsentlighet verkligen tillämpas så som det är tänkt. Som påpekas i utkastet är väsentlighet ett företagsspecifikt begrepp, som även kan innebära att konkreta (upplysnings-) krav i standarder inte behöver följas. Det innebär att tillsyn måste ske i dialog med redovisande företag. Det är inte möjligt att utgå från genomläsning av färdiga årsredovisningar som främsta metod. Snarare behövs en tillsyn med förmåga till anpassning till varje företags unika situation. Det kräver resurser och hög kompetens hos dem som utför tillsyn.

Jan Marton är docent och verksam vid Handelshögskolan i Göteborg. Han skriver i vartannat nummer av Balans.