Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för dåvarande Riksrevisionsverket och FN:s internrevision | Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Juridiska institutionen, Uppsala universitet | Dan Brännström, generalsekreterare, FAR |
Är det rätt eller fel av riksrevisorerna att avgå?
– Absolut rätt. De har genom missbruk av sina ämbeten skadat förtroendet för Riksrevisionen och därmed undergrävt förtroendet generellt för samhällets institutioner. Detta borde också räcka som grund för KU att avskeda dem för ”allvarlig försummelse” enligt lydelsen i regeringsformen. | – I det första fallet rörde det sig om brister i myndighetsutövningen vid tjänstetillsättningar, ett tjänstefel som kan vara brottsligt. I det andra fallet var det frågan om jäv och bristande oberoende, vilket ur ett revisionsperspektiv är än mer graverande. I det tredje fallet finns en riksrevisor som haft full insyn, men trots detta inte agerat. | – Det är definitivt rätt, det är till och med nödvändigt. När förtroendetappet blir så stort som i det här fallet måste det ske förändringar i ledningen. Dessutom innebär upplägget med tre parallella riksrevisorer att alla måste lämna som jag ser det. Det är lite som med de tre musketörerna: ”en för alla – alla för en”. |
Hur ser du på att yrkesetiken är mer utvecklad i den privata revisionen?
– Sedan starten för tretton år sedan har endast en riksrevisor varit revisor – en av de allra första tre. Över tiden finns en risk att kunskap och medvetenhet om vad revision är går förlorad, särskilt som tredelningen i ledningen innebär att det saknas kontinuitet i det viktiga kollegiala internationella samarbetet där standarder och normer för statsrevisionen utvecklas. | – Jag delar den bilden. Bolagsrevisionen har en längre tradition än den offentliga revisionen och har utvecklat olika metoder och förhållningssätt. Åtminstone en av tre riksrevisorer borde vara auktoriserad revisor. Jag tror att den som är revisor till yrket har ett annat synsätt. Riksrevisionen verkar fortfarande osäker på sitt uppdrag och hur den ska arbeta. | – Jag menar att det vore en stor fördel om det fanns praktisk erfarenhet av revisionsarbete i ledningen hos Riksrevisionen. Att det finns etikregler är en sak, men reglerna måste under lång tid jobbas in i varje revisors DNA. Det är inget som man kan läsa sig till, och här verkar det som att det fanns uppenbara brister. |
Hur ska riksrevisionen återställa sitt förtroende?
– KU tillsätter projektgrupp med uppdrag att återupprätta professionell kultur i Riksrevisionen. En reform genomförs. Riksrevisionen får en ansvarig chef, med ställföreträdare. Minst en av dessa bör vara revisor. Riksdagen axlar tydligare sitt huvudmannaskap och samlar det i ett enda utskott. Riksdagens tydligare roll får inte påverka revisionens oberoende som det definieras internationellt. | – Hur de tre vakanserna ska fyllas finns det inga regler eller praxis för, vilket visar att ingen hade kunnat förutse en sådan jättelik skandal som det faktiskt rör sig om. Konstitutionsutskottet har aviserat en utredning och förmodligen krävs tydligare riktlinjer. Samtidigt skulle en starkare styrning gå emot tanken med en oberoende Riksrevision. | – Konstitutionsutskottet och riksdagen får inte slarva bort den här förtroendekrisen. För den kan tvärtom vändas till något bättre, men då måste man våga tänka nytt kring exempelvis riskrevisorernas roll. För att den här situationen inte ska upprepas borde det bara finnas en riksrevisor med en eller flera biträdande riksrevisorer. Sedan måste revisorsetiken komma högst på agendan under lång tid. |