Nu har väl det nya allmänna rådet K2 satt sig för dem som redan är inne i det, det vill säga aktiebolag och ekonomiska föreningar. Men så har vi alla andra mindre företag, exempelvis ideella föreningar och stiftelser, som ska välja mellan K2 och K3. Egentligen skulle valet ha gjorts 1 januari 2017, men jag befarar att många företag ännu inte har gjort det. Så frågan kommer väl snart till kollegorna i branschen; vilket regelverk ska vi välja?
Rådgivning om vilket regelverk man ska välja är inte gjort i en handvändning. Rådet som lämnas ska vara utifrån företagets verksamhet och situation och inte utifrån vad rådgivaren anser är enklast för denne. Jag har skrivit detta innan, men det är värt att upprepa. I en sådan rådgivningssituation måste den som lämnar råden verkligen vara insatt i båda regelverken och förstå konsekvensen av det ena jämfört med det andra. Den enda vägen till att bli en god rådgivare är att sätta sig in i regelverken ordentligt. I en rådgivningssituation finns ingen quick-fix, utan det är den gedigna kunskapen som gäller. Utbildning och tid för reflektion och analys är a och o.
Många tycker att K2 ska tillämpas av alla mindre företag, det är en åsikt som jag absolut inte delar. Jag brukat fråga varför – och som svar får jag ofta att det är enklast. Min motfråga är, jo jag är frågvis, enklast för vem? Du måste titta utifrån och in och inte inifrån och ut!
Innan 2014 då det blev skarpt läge för alla aktiebolag och ekonomiska föreningar att välja, tillämpades inte K2 i den omfattning som man skulle kunna tro, trots att K2 för aktiebolag kom 2008 och K2 för ekonomiska föreningar kom 2009. Alla väntade på huvudregelverket K3 som kom i första versionen i juni 2012 och slutlig version i december 2012. Från december 2012 till den första januari 2014 hade man egentligen över ett år på sig att sätta sig in i regelverken.
Men som sagt, innan K2 och K3 kom var det ett lapptäcke med Bokföringsnämndens (BFN) allmänna råd och Redovisningsrådets rekommendationer.
De allmänna råd som BFN gav ut avseende årsredovisningsfrågor var tolkningar av Redovisningsrådets rekommendationer, som i sin tur byggde på IASB:s standarder. Principbaserad redovisning med andra ord. Detta lapptäcke innebar ett krav på företagen att i sin årsredovisning berätta om de val som gjorts.
K3 är principbaserat medan K2 är ett förenklat regelverk som inte är en förenkling av K3 eller något annat, utan ett självständigt regelverk. Ett principbaserat regelverk innebär att man måste tänka och välja själv vilken redovisningsprincip som ska tillämpas.
Varför uppfattas då K3 som så svårt, det var ju så vi gjorde innan 2014? Att gå från ett principbaserat lapptäcke till ett principbaserat allmänt råd som är helomfattande – jag ser inte problematiken. I min värld är det mycket svårare att gå från den principbaserade världen, med dess frihet och ansvar, till att följa statiska regler! Jag kan ha fel, men jag har mycket lite förståelse för när gamla rävar som jag anser att K3 är för svårt. Vad gjorde de innan 2014? Jo, tillämpade eller reviderade principbaserad redovisning.
Betänkt denna omständighet när du ska lämna råd till de företagsformer som nu ska välja mellan K2 och K3. De lever i den principbaserade världen. Måla upp hela paletten så att företaget får en chans att välja det som passar just dem.
God jul på er alla och ett riktigt gott nytt och spännande redovisningsår!
Caisa Drefeldt är redovisningsspecialist och auktoriserad revisor på KPMG i Göteborg.