Är revisorernas engagemang i riskzonen? Den frågan ställer forskarna Joakim Krantz, Karin Jonnergård och Lena Agevall med anledning av de ökande dokumentationskraven.

Revisorer har länge setts som en profession, det vill säga en yrkesgrupp som har en speciell kunskap och en professionsetik, som ligger till grund för de komplexa bedömningar som de gör i sitt arbete. Att revisorerna ses som en profession är viktigt för det förtroende som marknaden visar revisorerna och har varit en grund för den särställning och det legala monopol som de auktoriserade revisorerna har. I dag har revisionsstandarderna i hög grad tagit över rollen som bas för revisorers bedömningar. Frågan är då vad som händer med de professionellas kunskaps- och normbas som varit grunden för att benämna revisorn som ”professionell”.

I en debattskrift om revisionens framtid skriver den engelska revisionsforskaren Christopher Humphrey (2013) ett bitskt kapitel om den bristande innovationskraften inom revisionsbranschen. Revisionen, påstår han, har blivit en basprodukt för branschen där man nöjer sig med att uppnå revisionsstandarderna, i stället för att excellera. Innovationer gör man inom närliggande områden medan revision lämnas som den är. Standarderna blir därmed snarare hämmande för utvecklingen av god revisionskvalitet än stödjande och inspirerar inte till några innovationer, dessutom begränsas ett kontinuerligt lärande. ”Den strikta arbetsprocessen begränsar en revisors tankemönster” menar Westerdahl (2005), en annan forskare inom området.

I den här artikeln lyfter vi fram ytterligare risker med en långt driven standardisering och med långtgående dokumentationskrav. Vi redovisar resultat från ett forskningsprojekt där vi har gjort intervjuer med revisorer i mindre revisionsföretag om hur de upplever sitt arbete med Revisionsstandard i Sverige, RS. Medvetet har vi valt revisorer som har lång yrkeserfarenhet och som var med redan innan RS infördes och haft erfarenheter av den tidigare revisionsrekommendationen Revisionsprocessen, RP. Bilden var kluven.

Att det finns ett behov av standarder för revision var revisorerna överens om, men hur mycket? Röster säger att mängden checklistor blir väldigt stor, för stor. En revisor exemplifierar med FAR:s samlingsvolym som nu är två tjocka tegelstenar. När hen började i yrket var den knappt hälften av en av dagens tegelstenar och täckte hela regelverket.

Den stora faran, enligt vår analys, ligger dock inte i tegelstenarna i sig, utan i risken att revisorernas kunskaper inte upprätthålls, och inte vidareutvecklas när standarderna blir kärnan i revisionen och då dokumentationskraven tar tid från det egentliga revisionsarbetet.

Bilden som växt fram under vårt projekt är att revisorns arbete kräver känslighet och en stor kommunikativ skicklighet för att erhålla kunskap om företaget som ska revideras. Enligt revisorerna krävs kunskap om det reviderade företaget för att upptäcka de risker som kan föreligga och för att göra en bedömning av kunden. Det går inte att endast läsa filer och se på siffror. Revisorn måste kunna se hur kunden sköter redovisningen. Med andra ord kräver revision kännarskap.

Kännarskap är kontextberoende, det handlar om varseblivning, uppmärksamhet och bedömning av ett specifikt företag. Standardisering är en styrning på generell nivå. Standarder, manualer och checklistor är generella och kontextfria. Det sker en avkontextualisering, en fragmentering och en förlust av helheter. Detta upplevs starkt av de revisorer vi intervjuat. Mängden dokument gör ”att man inte ser skogen för alla träd”. Uppmärksamheten styrs mot vad som finns i manualerna och revisorerna menar att det finns risker att missa väsentliga delar i revisionen. Revisorerna talar om ”att stänga av datorn och börja revidera”.

Revisorernas farhågor för att förlora kompetens bygger i första hand på att de långtgående kraven på dokumentation tar tid från deras kärnverksamhet. Budgeten för deras revisionsarbete tar slut genom att så mycket arbete måste läggas ned på ”strunt”. Den bedömande revisionen får stå tillbaka för den strukturella, vilket skapar oro för revisorerna att revisionsstandarderna försämrar deras bedömarkompetens.

För det andra är man orolig för att förlora kompetens då delar av bedömningarna flyttas från revisorn till formulären och deras modeller. Revisorerna åläggs att följa kontextfria regler och checklistor, vilket för en erfaren och skicklig revisor kan upplevas frustrerande, vilket vi sett exempel på. Det är inte längre det företagsspecifika behovet av kontroll som upplevs stå i centrum. Det finns, menar revisorerna risker med att man förlitar sig på dokumenten och missar bedömningsfasen. Den kritiska delen i arbetet har försvunnit i takt med att dokumentationen ökat och man tänker mindre självständigt är synpunkter som revisorer redovisat.

Dessa risker som revisorerna lyfter fram har vi tolkat som farhågor om att deras professionella kunskapsbas påverkas negativt. Dessutom menar revisorerna att arbetet blivit tråkigare. Det var roligare förr. ”Friheten att göra egna bedömningar var större förr”. Med andra ord kan frågan ställas om det känslomässiga engagemang och den djupa involvering som kännetecknar den skicklige professionella yrkesutövaren är i riskzonen?

Att det blivit tråkigare har klara kopplingar till de minskande möjligheterna att utnyttja sitt kännarskap. Tråkigheten kan sägas ha två sidor: För det första beror det på att man inte längre hinner med vad man skulle vilja göra. Arbetet blir tråkigt därför att dess roliga delar som att ”grotta ner sig i företaget” inte längre ryms inom budget. För det andra blir det tråkigt för att fokus flyttas från att ”göra en god revision” till att ”revidera enligt standarderna”. Det blir viktigt, säger några av de revisorer vi intervjuat, är att fylla i varje kryss i standarden och att hinna hela sidan av kryss ”innan lunch”. Arbetet förlorar något av sitt innehåll och att prioriteringar görs av standarderna snarare än revisorn.

Tråkigheten kan relateras till att revisorns handlingsfrihet och handlingsförmåga reduceras. Forskning visar generellt på att handlingsfrihet och handlingsförmåga är väsentliga för arbetsglädje och arbetsmotivation. När revisorn i mindre grad får göra egna bedömningar, känner man sig styrd av dokumenten snarare än skapare av revisionen. Revisorer vittnar också om att engagemanget för kunden kan påverkas negativt och att ständiga hänvisningar till standarder utmanar kundens tillit till revisorn. Man förlorar därmed något av den kontakt med kunderna som man tidigare haft och som av de flesta revisorer upplevts som positivt. De förväntningar revisorer har gällande sin yrkesroll och sitt arbete infrias inte längre då arbete förändrats. Då arbetsuppgifterna inte upplevs tillräckligt utmanande eller meningsfulla står de kort sagt i strid med en önskan revisorer har att få använda sin kapacitet, en konsekvens av denna motsättning är att arbetet blir tråkigt.

När det gäller utvärdering av eget arbete framgår att det föreligger en spänning mellan olika kvalitetsbegrepp. När revisorerna diskuterar vad som kännetecknar en god revisor och en god revisionskvalitet framgår deras professionella kvalitetskriterier och processkvaliteten poängteras. Med andra ord; värden av revisionen skapas i själva arbetsprocessen. Det handlar om att se helheten, att upptäcka eventuella problem och att bedöma väsentlighet och risk. Upptäcks några fel måste företaget få råd och anvisningar om hur de kan rättas till. Det finns kvalitetskriterier som ingår i den praktiska kunskapen och i praxis. Här ger revisorerna i huvudsak uttryck för ett aktivt ansvar. Det är revisorns jobb/ansvar att se till att det blir rätt. Tydligt uttrycks också att revisorn är ansvarig inför investerare, intressenter och inför samhället i stort. Det är en inre evaluering. Man kan lite förenklat säga att diskussionerna här gäller att göra rätt saker.

När de obligatoriska och frivilliga kvalitetskontrollerna diskuteras blir det en annan framtoning av kvalitet och ansvar. Stor vikt läggs vid dokumentationens status och att det är viktigt att få ett kvitto på att man gör på rätt sätt (uttrycken hämtade från Peter Öhmans forskning om revisorer). Det är en yttre evaluering som här är utgångspunkten och dokumentationen är bra att ha om det skulle ”osa hett”. Det kan tolkas som en ansvarsundvikande strategi.

Det framfördes dock också kritik i dessa diskussioner mot att kvalitetskontrollerna hade för stort fokus på dokumenten och att en perfekt dokumentation inte är detsamma som en bra kvalitet.

Kännarskap, engagemang och egen utvärdering av och ansvarstagande för sitt arbete är alltså nödvändiga ingredienser för att en profession ska bibehålla och utveckla sin kunskapsbas. Som vi sett i beskrivningen ovan så upplever revisorer att förmågan att känna det specifika i varje företag och göra egna bedömningar minskar, jobbet blir tråkigt och det blir viktigt att fylla i de formulär som de externa kvalitetskontrollanterna kräver. Med andra ord växer en ond cirkel fram där förmågan att utveckla och bibehålla kunskap minskar. I slutändan innebär detta en avprofessionalisering av revisorsyrket. Detta i sig ger upphov till oro, men det finns även andra konsekvenser för revisorn som professionell och branschen i stort.

Det är möjligt att den nya standarden för småföretagsrevision i viss mån medför att problemet med tidsbrist minskar och möjligheterna att hinna med egna bedömningar vid revision av mindre företag ökar. Men i den situation som de revisorer vi undersökt befinner sig i finns en stark risk att revisionerna får inriktningen att ”hinna pricka alla listor”, snarare än att lära känna och bedöma företaget. För de vi intervjuade innebar det att jobbet blev tråkigare. För nästa generation innebär det troligen också att förmågan att bedöma och se det specifika i varje företag inte utvecklas.

Humphreys profetia som beskrevs ovan om att standarderna blir den högsta och inte den lägsta nivå som sätts för en revision kommer därmed att infrias.

En viktig aspekt är vad fokusen på standarder får för konsekvenser om det medför att ett aktivt professionellt ansvar byts ut mot ett redovisningsansvar som i princip innebär en skyldighet att visa upp en granskningsbar dokumentation. Den typen av kvalitetskontroller tenderar att negligera de aspekter av kvalitet- och ansvarsdimensioner som inte är lätta att mäta. Tidigare forskning om svenska revisorer av bland andra Peter Öhman och Gunilla Eklöv har pekat på hur viktigt ett ansvarstagande för det företagsspecifika och för revisionsprocessen när den genomförs är för revisionens kvalitet.

Standarderna är generella och kontextfria och när de är detaljerade finns inte mycket handlingsutrymme inom arbetet. Det innebär att inte bara företaget, utan också revisorn är utbytbar. Flera av de stora revisionsföretagen har utnyttjat detta för att outsourca det enklare standardarbetet till utlandet eller genom att lägga det i enheter med lägre krav på utbildning bland de anställda. Det här är inget nytt, utan en förlängning av den tidigare utveckling där assistenter gjort grundarbetet inom revisionsteamet. Frågan är dock hur långt arbetsfördelningen kan drivas innan möjligheten att få en helhetsbild försvåras hos den påskrivande revisorn och risken för revisionsmisstag ökar.

I en avhandling drar Broberg (2013) slutsatsen att revisorn i de stora byråerna blivit ”firmaliserad”. I stället för att själv gräva ner sig i företagen så agerar revisorn som spindeln i nätet och den som vet var experter för olika frågeställningar finns att hämta inom revisionsbyrån. Revisionsarbetet blir därmed ett lapptäcke med input från ett antal håll. Kunskapen ligger i byråns immateriella tillgångsmassa och inte i revisorn som person. Detta medför att revisorn inte längre är en profession i ordets traditionella mening, utan snarare är det revisionsföretaget som utför en professionell funktion. Med detta i åtanke kan man fundera över om det kanske är företaget, inte revisorn som person, som bör licensieras i framtiden, eller om det växer fram en ny profession eller expertskara, där revision är en av flera funktioner som man sammanställer, snarare än genomför. I vilket fall som helst så innebär den påverkan som utvecklingen inom standardområdet har på revisorers arbetssituation och kunskapsuppbyggnad väsentliga utmaningar för branschen inför framtiden.

Joakim Krantz är lektor i pedagogik vid Linnéuniversitetet

Karin Jonnergård är professor i företagsekonomi vid Linnéuniversitetet och Lunds universitet

Lena Agevall är docent i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet