I juni varje år träffas IASB:s analytikergrupp CMAC och dess grupp för ekonomichefer, GPF. Detta år stod goodwill på agendan. Huvudfrågan var vilken information företagen bör leverera för att nedskrivningstesten ska bli användbara. Avgränsningen var dömd att misslyckas, eftersom det är omöjligt att diskutera förvärvsproblem styckevis. Allt hänger ihop. Diskussionen började exempelvis med att en av ekonomicheferna från ett multinationellt teknikföretag läste upp en deklaration där han hänvisade till en undersökning bland ekonomichefer på sin hemmamarknad. Den visade att 90 procent av dessa faktiskt förordade löpande avskrivningar på goodwill, förutsatt att de slapp den återkommande nedskrivningstesten. Många av GPF:s ekonomichefer höll med. Även i Sverige har jag hört liknande tongångar.
Den efterföljande diskussionen mynnade ut i förslag från analytikerna på mer detaljerad information om genomförda förvärv, framförallt om kassaflöden/resultat kopplat till den förvärvade enheten. Ekonomicheferna hävdade dock att detta var omöjligt, i alla fall efter ett par år, eftersom den förvärvade enheten inte hålls intakt utan delas upp på olika segment, liksom delvis avyttras.
Jag förstår ekonomicheferna. Förvärv är en naturlig del av ledningens verktygslåda. Att analysera dem som fristående kuber, vilka ska generera egna kassaflöden, leder fel. Den typen av separering är kanske meningsfull vid förvärv av enstaka aktieposter, men den blir missvisande om det rör sig om dotterbolag, som är integrerade i verksamheten. Därtill gör förvärvsintensiva bolag massor med affärer, varför det inte blir meningsfullt att följa upp vart och ett.
IASB jobbar med denna fråga som en del i uppföljningen av gällande standarder, i detta fall IFRS 3. Uppenbarligen har de fokuserat på nedskrivningstesten. Personligen hade jag förordat att de stramade upp köpeskillingens diffusa fördelning i goodwill och övriga immateriella tillgångar (som skrivs av). Ingen placerare begriper logiken bakom detta och spridningen i hantering mellan företagen är betydande. Det har Sven Arne Nilsson och Björn Gauffin visat i sina utmärkta undersökningar här i Balans.
IASB borde vända på problemet. I stället för att definiera vilka immateriella värden som ska skrivas av borde köpande bolag motivera vilka värden som är eviga, och varför. Eviga värden finns, nämligen, eftersom redovisningens inbyggda försiktighet skapar låga värden på eget kapital. Detta går att avläsa på börsen genom att jämföra bolagens börsvärde med deras bokförda egna kapital. Över en tioårsperiod har marknadsvärdet på Stockholmsbörsen legat i genomsnitt 2,3 gånger högre än det bokförda. Mellanskillnaden representerar ett långsiktigt dolt värde som den inbyggda försiktigheten skapar. Relationen är lägre för banker, där balansräkningen omsätts relativt snabbt och följaktligen visar ganska aktuella värden, liksom i fastighetsförvaltande bolag, där tillgångarna löpande omvärderas. Å andra sidan är den hög (stort redovisningsfel) i traditionella industribolag där tillgångarna skrivs av överdrivet snabbt, liksom i personalintensiva företag, där en stor del av investeringen går direkt i resultaträkningen.
Detta redovisningsfel kan mycket väl klassificeras som goodwill och vara bestående i balansräkningen. Beräkningen skulle kunna bygga på långsiktiga relationer mellan börsvärde och bokfört eget kapital, antingen för enskilda bolag eller branscher. Det viktiga är att det köpande bolaget kan motivera och beskriva, utifrån marknadsdata, vad som är ett ”evigt” värde. Resterande övervärde i förvärvsanalysen skulle skrivas av över en normal konjunkturcykel, eftersom det är en förvärvad övervinst. Det skulle ge lägre vinster i bolagen, men om placerarna inte tycker att det är rättvisande skulle kursen bli oförändrad. I sådana fall blir värderingen (p/e-talet) högre än i dag, vilket skulle vara en indikation på att förväntningarna på bolaget är högt ställda. Om dessa inte infrias faller kursen. Den höga värderingen indikerar därför också en hög risk i aktien, vilket stämmer väl med riskprofilen i förvärvintensiva bolag.
Jag tror inte att mina tankar kommer att genomföras. Av CMAC/GPF-mötet att döma, kommer IASB i stället att presentera krav på mer detaljer om nedskrivningstester. Placerarnas motdrag är dock tydligt. De ställer redan i dag krav på presentationer av finansiella mål för tillväxt och rörelsemarginal, särskilt i förvärvsintensiva företag. Och efter varje förvärv ställer placerarna samma fråga: Har ni ändrat målen? Om bolagen klarar målen fortsätter kursen uppåt, men om de missar blir kursfallet tydligt. Den traditionella redovisningen av verifierbara historiska data ersätts följaktligen av bedömningar av subjektiva finansiella mål. Nästa steg blir rimligen att revisorerna tvingas granska även dessa. Tänk vad mycket enklare det skulle vara att få in mer rättvisande avskrivningar i resultaträkningarna.
Peter Malmqvist
Chefsanalytiker, Remium Nordic