Affärerna kring den börsnoterade finanskoncernen HQ har fascinerat många sedan verksamheten kollapsade 2010. Rättsprocesserna har varit många och utdragna. Strax före jul kom domen från Stockholms tingsrätt i den skadeståndsprocess som riktats mot HQ:s tidigare styrelseledamöter, vd och revisor. Om målet kommer att prövas i hovrätten är för närvarande en öppen fråga.
I korthet konstaterade domstolen att det förekommit mycket slarv och oaktsamhet i verksamheten, ändå ställs ingen till svars. De stämda personerna hade reglerna på sin sida.
Domen visar på en del mindre kända sidor av svensk aktiebolagsrätt. Även om detta endast är en tingsrättsdom (och därmed inte har juridiskt praxisvärde) görs det klart att många svenska börsbolagsstyrelser har en mycket begränsad makt och därmed också väldigt lite ansvar. Det står också klart att aktiebolagslagens snäva syn på vinsten är hopplöst föråldrad. Jag menar inte att domstolsutslaget borde ha blivit ett annat, detta är gällande regler. Men man kan dra några intressanta slutsatser när det gäller svensk bolagsstyrning.
Jag vill särskilt peka på tre förhållanden:
– Svensk aktiebolagsrätt saknar regler om koncernrätt, i stället ses varje bolag i en koncern som helt självständigt. Styrelsen och vd:n i ett moderbolag har ett mycket begränsat formellt inflytande över och ansvar för ett dotterbolags skötsel.
– Aktivitetskraven på en styrelseledamot i ett moderbolag är låga. Ledamoten kan förlita sig på den information som presenteras för styrelsen och behöver inte anstränga sig särskilt för att ta reda på hur saker egentligen ligger till.
– Det helt överskuggande målet för styrelsen i ett svenskt aktiebolag är att uppnå största möjliga vinst. Detta innebär till exempel att det kan vara tillåtet att bryta mot andra regler, i HQ-fallet gäller det Finansinspektionens regler som ska skydda det finansiella systemet.
Problemet med avsaknad av en speciell koncernrätt är att verkligheten ser högst annorlunda ut än den aktiebolagslagen beskriver. De flesta storföretag är organiserade i koncerner där det börsnoterade bolaget ofta är ett så kallat holdingbolag. Det noterade bolaget bedriver då inte någon egen operativ verksamhet utan denna sker i olika dotterbolag.
De flesta som bevakar ett börsföretag brukar ändå, med rätta, utgå från att styrningen sker just från det noterade bolaget och inte någon annanstans i koncernen. Börsbolags-vd:n samlar i allmänhet kring sig en ledningsgrupp som drar upp strategierna och bestämmer vilka beslut som sedan ska fattas på dotterbolagsnivå. Ovanför sig har koncern-vd:n en styrelse som har det yttersta ansvaret. Den reella makten ligger alltså i mångt och mycket hos koncern-vd:n och börsbolagsstyrelsen. Vd:ar och styrelser i dotterbolag som inte följer beslut ovanifrån blir i allmänhet inte så långlivade.
Men aktiebolagslagen ser helt annorlunda på detta, vilket HQ-domen visar. Enligt lagen kan en börsbolags-vd i bästa fall stötta sina dotterbolagschefer, men får inte styra deras verksamheter. Och börsbolagsstyrelsen kan iaktta verksamheten på lite lagom distans genom de rapporter som presenteras.
Verkligheten och lagen skiljer sig med andra ord åt på ett anmärkningsvärt sätt. De som i själva verket bestämmer – koncern-vd:n och börsbolagsstyrelsen – får enligt lagen inte lägga sig i dotterbolagens dagliga skötsel. Enligt lagen är det först när det uppstår allvarliga problem som moderbolagsstyrelsen får ingripa, men då är det oftast så dags. Och det juridiska ansvaret för när verksamheten går över styr ligger, som domen tydligt visar, på dotterbolagets styrelse och dess vd.
Jag menar att tiden är mogen att införa regler i Sverige om koncernrätt, där makt och ansvar följs åt och där lagen speglar verkligheten. I den statliga utredning som ligger till grund för dagens aktiebolagslag, där jag själv var ledamot, diskuterades frågan något. Då fann man dock inte att behovet att lagstifta var så stort.
Men dagens blandning av informell styrning – utan lagens stöd – och formell styrning där man ibland strikt följer reglerna, skapar ingen god ordning. Utifrån aktiebolagslagens synsätt framstår exempelvis valberedningsarbetet i börsbolag, vilket enbart gäller moderbolagets styrelse, som obegripligt. Lagen ger ju dessa personer en ganska undanskymd roll i det dagliga arbetet.
De senaste årens trend att dela upp koncerner som skett inom till exempel SCA, Atlas Copco och NCC framstår mot denna bakgrund inte bara som affärsmässigt förnuftigt, utan följer ju också lagens principer att makt och ansvar ska ligga nära där produktionen utförs.
Det är nu dags att i aktiebolagslagen införa regler om hur koncerner styrs! Då skulle man också kunna skärpa och förtydliga moderbolagsstyrelsens tillsynsplikt för hela koncernen. I dag behöver ju styrelsen inte ha någon djupare kännedom om verksamheten i dotterbolag utöver den ekonomiska rapporteringen.
Så till den sista iakttagelsen – vinstsyftet överskuggar alla andra hänsyn enligt domen. Till och med regelbrott kan accepteras, bara man inte bryter mot vinstsyftet. I HQ-domen framgår tydligt att i valet mellan bankens väl och ve och det allmännas intresse av ett stabilt finansiellt system, så ska styrelsen sätta bankens intresse först. Enligt tingsrätten skulle banken, när problemen blev akuta, i första hand se till sina egna intressen och kunde då avstå från att kontakta Finansinspektionen, eftersom detta stod i strid med det egna vinstintresset.
I HQ-fallet var banken sannolikt inte systemkritisk vilket gjorde att krisen där knappast hotade att sprida sig till hela det finansiella systemet. Men man skulle lätt kunna tänka sig situationen att det i stället gällde någon av storbankerna. Om lagen då kräver att bankens eget vinstintresse sätts först, kunde det i så fall få katastrofala följder.
Denna snäva syn på vinsten är dock väl förankrad i svensk rätt. Jag har i en tidigare artikel (DN Debatt 8/5.2017) påpekat motstridigheten i vinstbegreppets utformning i förhållande till de hållbarhetskrav som numera ställs på näringslivet. Där finns en konflikt i synen på hur långsiktiga intressen som ryms inom nuvarande vinstbegrepp. Dagens lagstiftning säger alltså att det är viktigare att bedriva affärsverksamhet efter kortsiktiga principer än att göra långsiktiga hållbarhetsåtaganden som på sikt kan vara lönsamma för bolaget.
Nu framkommer att det enligt lagen är helt i linje med vinstsyftet att sätta den finansiella stabiliteten i gungning enbart för att tillgodose det egna finansinstitutets intressen.
HQ-domen visar tydligt att aktiebolagens regler behöver moderniseras. Vilka beslutsfattare tar nu initiativet till en sådan översyn? Vi behöver ett vinstbegrepp som fungerar för dagens förhållanden och koncernrättsregler som gör att makt och ansvar följs åt. De tidigare reglerna var genomtänkta och fungerande för sin tid, men i dag ser världen annorlunda ut.
Sussi Kvart tidigare affärsjurist och professionell styrelseledamot i bland annat H&M.