Valuta för EU-pengarna

Enligt EU-kommissionens förslag ska medlemsländerna betala in 1,11 procent av bruttonationalinkomsten till EU den kommande sjuårsperioden. Men hur vet vi att pengarna används effektivt och redovisas på rätt sätt? Balans har träffat Eva Lindström som är Sveriges representant i Europeiska revisionsrätten.

Med sju år bakom sig som riksrevisor och lång erfarenhet från den svenska statsförvaltningen är betydelsen av en fungerande offentlig revision självklar för Eva Lindström. Men det var också annat som lockade när hon tackade ja till att bli Sveriges representant i Europeiska revisionsrätten i Luxemburg.

– EU-samarbetet står inför många utmaningar, men det finns också stora möjligheter. Mest aktuellt just nu är EU-valet. Och förhoppningsvis har vi också en ny kommission på plats under hösten. Vi har även förhandlingarna om nästa långtidsbudget och utmaningar som hur länder som inte lever upp till rättsstatens grundläggande principer ska hanteras, det som vi kallar rule of law. Vi har också stora ekonomiska utmaningar i vissa länder, inte minst i Italien. Och så har vi ju brexit. Det är en utmanande och intressant period och revisionsrätten är en viktig institution i EU:s demokratiska system, säger Eva Lindström.

I korthet innebär revisionsrättens roll att kontrollera att EU-medlen redovisas korrekt, används enligt gällande regler och att medborgarna få valuta för pengarna. Själv beskriver Eva Lindström sig som en true believer av hela EU-projektet.

– Det är inte perfekt, men det är det bästa vi har. Och ytterst handlar mitt uppdrag om att bygga förtroende för EU:s institutioner, säger hon.

Eva Lindström ser stora möjligheter att göra skillnad, inte minst inom hållbarhetsområdet. Revisionsrätten har gjort ett antal granskningar inom bland annat klimat och energiområdet. Däremot har man inte tagit ett vidare grepp utifrån EU:s arbete med till exempel Agenda2030 som är nytt för revisionsrätten. Och här finns det mycket att lära av den privata sektorn, menar hon.

Du har ju en bakgrund som riksrevisor. Vilka likheter finns med revisionsrättens arbete?

– Revisionsrätten gör en finansiell revision men vi granskar även regelefterlevnaden. Och så har vi effektivitetsrevisionen. Det finns alltså många likheter med vad riksrevisionen gör. Men själva EU-kontexten är annorlunda. I Sverige har vi riksdag, regering och så myndigheterna. I EU är det kommissionen som jobbar på uppdrag av medlemsländerna, rådet där medlemsländernas regeringar är representerade, och så parlamentet. Det är ett maktdelningssystem där ingen är överordnad den andra och där det viktigaste beslutas efter förhandlingar. När det gäller frågeställningar och metodik är arbetet alltså likt riksrevisionens arbete, men den konstitutionella kontexten är väldigt olik den svenska förvaltningsmodellen.

Hur märker man som EU-medborgare av revisionsrättens arbete?

– Egentligen är det ju inte vi som ska märkas utan vårt arbete ska synas genom att de som hanterar EU:s medel gör det på ett effektivt sätt och att det är ordning och reda i finanserna. Förhoppningen är att om det finns problem eller att medel inte används effektivt så ska revisionen upptäcka det och hojta till. I grunden handlar ju revision om att skapa förtroende mellan två parter, i det här fallet mellan EU-medborgarna och dem som förvaltar medlen.

Enligt Eurobarometer Survey 89 från 2018 är kännedomen om Europeiska revisionsrätten låg bland svenskar, runt 27 procent känner till revisionsrätten. Vad kan det bero på?

– Revisionsrätten är inte så välkänd som jag tycker den förtjänar att vara. När man pratar om EU och EU:s budget så är det ju viktigt att understryka att det finns en organisation som granskar om pengarna används enligt regelverket och att redovisningen är korrekt. Men EU-frågorna diskuteras relativt lite i Sverige och ett skäl är nog att många har svårt att förstå hur EU:s demokratiska system fungerar. Men EU-valet nu i maj är ett väldigt bra till fälle att sätta fokus på hur viktigt EU är för en liten öppen ekonomi som Sverige.

Har det någon betydelse vilken nationalitet ledamöterna har?

– När man får det här uppdraget svär man inför domstolen i Luxemburg att man inte ska ta order av någon och att man ska vara oberoende och oförvitlig. Så jag arbetar på uppdrag av EU:s medborgare, inte på uppdrag av Sverige.

Vari ligger revisionsrättens makt? Den har ju inga rättsliga befogenheter.

– Våra rekommendationer är inte juridiskt bindande, men vi arbetar för parlamentet som i sin tur ställer kommissionen till svars. Och vi följer alltid upp våra rekommendationer. När våra granskningar och yttranden presenteras för parlamentet är kommissionen alltid där och svarar på frågor från ledamöterna. Och sedan får revisionsrätten sista ordet.

Du ansvarade för ett yttrande I slutet av förra året om kommissionens förslag till åtgärder rörande EU:s bedrägeribekämpningsarbete. Vilken effekt har ett sådant yttrande?

– De är ett viktigt underlag för parlamentet. Först kommer kommissionen med ett förslag och sedan ska medlemsländerna via rådet säga sitt och därefter ska parlamentet tycka till. Vi är en viktig källa som ger parlamentet en second opinion.

Vad gör ni om ni upptäcker misstänkt fusk och bedrägeri?

– Då överlämnar vi ärendet till OLAF som är EU:s bedrägeribekämpningsorgan.

I er årsrapport uppskattar ni en så kallad felprocent, alltså hur stor del av alla transaktioner som inte sker i enlighet med regelverket. Vilken nivå är rimlig?

– Vi har satt en gräns på 2 procent. I den senaste årsrapporten anger vi 2,4 procent som den genomsnittliga felprocenten. Att komma ner till 0 procent skulle sannolikt bli väldigt kostsamt, så en viss acceptans måste man ha. Den interna kontrollen har stärkts betydligt under de senaste 15–20 åren men det krävs ett fortsatt arbete.

Varför anger ni en felprocent?

– Uppskattningen av felprocenten är viktig när det gäller beslutet om ansvarsfrihet för kommissionen. Det är parlamentet och rådet som beslutar om ansvarsfrihet och det beslutet grundar sig i stor utsträckning på vår årliga rapport där vi skriver om den interna kontrollen och gör en uppskattning av felprocenten.

Du arbetar med hållbarhetsredovisningsfrågor, varför?

– Hållbarhet är ett väldigt angeläget område och för mig finns det två utgångspunkter. Dels är det Agenda 2030 för en hållbar utveckling som världens länder har ställt sig bakom. I det arbetet har EU-kommissionen sagt att EU ska vara en ledare, vilket är ett viktigt politiskt åtagande. Även INTOSAI (The International Organization of Supreme Audit Institutions) har sagt att revisionsmyndigheterna har en viktig roll att fylla, både när det gäller att granska vad medlemsländerna gör och hur de rapporterar till FN. Min andra utgångspunkt är det EU-direktiv (dir. 2014/95/EU) som syftar till att vissa företag av en viss storlek ska upprätta en hållbarhetsrapport och göra information om hur företag arbetar med hållbarhetsfrågor mer öppen och jämförbar.

Kan du berätta om vad ni granskar?

– Det blir inte en vanlig revision utan en rapport där vi beskriver hur långt man har kommit. Dels tittar vi på vad kommissionen gör när det gäller hållbarhetsrapportering, och där kan vi se att kommissionen har gjort en hel del när det gäller förberedelser. Vi tittar också på vad det är för hållbarhetsrapporter EU:s myndigheter och institutioner publicerar, exempelvis Europeiska investeringsbanken.

Vad händer sedan?

– Jag kommer att lyfta vissa frågor kring hur man kan inkludera hållbarhetsarbetet i det arbete som ska bedrivas den kommande femårsperioden och därefter. Och det är intressant att jämföra med vad som sker inom privat sektor, det är ju lite mer nymornat i den offentliga sektorn. Jag har bland annat träffat Big 4 i Sverige och Revisorsinspektionen och pratat om vad som är på gång inom hållbarhetsrapportering. Vad är det egentligen man ska garantera? Och hur ska man kunna lita på den icke-finansiella informationen? Och vad är väsentligt när det gäller hållbarhetsrisker? Det är många spännande frågor.

Pernilla Halling