Olika barn leka bäst

Syskonen Linnea och Joakim Söderling fick entreprenörsandan med modersmjölken. I dag driver de företaget The Smiling Group tillsammans. För Resultat berättar de om dårar, drivkrafter och ”dumb luck”. Och varför blod inte alltid är tjockare än vatten.

Kanske har du sett de färgglada påsarna ute i handeln? Smiling Cashew är Fairtrade-märkta nötter direkt från ett bondekooperativ i den gambiska byn Kassa Kunda. En kod på förpackningen leder dig till sajten där du får möta den lokale bonden i Västafrika. På bara tre år har gänget bakom The Smiling Group gått från en vag affärsidé om att förändra världen, till att vara Gambias fjärde största arbetsgivare med en produkt som saluförs inom svensk servicehandel.

Idén om de glada nötterna föddes 2011 när Joakim Söderling reste till Gambia tillsammans med sin kursare Oscar Carlsson för att skriva sin c-uppsats. De hade fått ett SIDA-stipendium för att undersöka hur biståndet skulle kunna effektiviseras genom att främja lokalt entreprenörskap. Men det visade sig att gambierna inte tyckte att det svenska biståndet var någon succé. De ville ha jobb.

– Då vände vi på steken och frågade oss vad Gambia kunde bistå Sverige med. Där såg vi möjligheten i cashewnötter. I Sverige är nötter ganska dyrt, men odlarna får en väldigt liten del av kakan på grund av de många mellanhänderna i kedjan, förklarar Joakim Söderling.

Väl hemma i Sverige, kände grabbarna att de var något på spåren med sin idé och det var nu storasyster Söderling kom in i bilden.

– Jag jobbade då i en organisation som hjälper studenter och nyutexaminerade att starta företag. Där får man möjligheten att få sina idéer granskade av externa ögon och sin affärsplan ordentligt genomlyst, säger Linnéa och Joakim fyller i:

– Det var där vi fick möjlighet att testa idén och få den att gå från en visionär dröm till något handfast. Bland annat stramade vi ned kapitalbehovet ordentligt och kunde börja se oss om efter externa finansiärer på allvar.

Men att starta företaget var inte bara att registrera bolag, hyra lokal och köra igång. Affärsidén byggde på att förädlingen av nötterna skulle ske i Gambia under schyssta förhållanden och därmed bidra till att bekämpa fattigdomen. Det innebar många aktörer och en lång kedja från jord till butik.

– Det var verkligen helt galet att våra första finansiärer vågade satsa. När vi är ute numera och föreläser om hur vi startade upp brukar vi lite skämtsamt kalla våra första externa finansiärer för ”the fools” – dårarna. Det var fantastiskt att de såg potentialen i produkten, trots att vi var så gröna, säger Linnea.

När pengarna väl hade säkrats började företaget ta fart på allvar. Oscar tog ansvaret för att styra upp produktionen nere i Gambia och för Joakim gällde det att få svenska aktörer med på tåget. En annan kursare kom in som marknadsföringsansvarig. Linnea blev ekonom. Beslutet att kliva in i lillebrors företag kom väldigt naturligt.

– Våra föräldrar driver reklambyrå ihop och träffar varandra dygnet runt. Vi har väl alltid sett det som en självklarhet att en familj jobbar tillsammans. Vi har aldrig känt till något annat, förklarar Linnea.

– Företagandet kom bokstavligen talat med modersmjölken. Däremot har vi aldrig närt någon dröm att ”en dag ska vi driva ett företag tillsammans”, fortsätter Joakim.

Men jobbat ihop hade de gjort långt före Smiling Group. Efter fritids eller när de var sjuka och hemma från skolan satt de på föräldrarnas kontor och sorterade pennor eller tryckte reklamknappar.

– Ja, där snackar vi barnarbete, säger Linnea med ett skratt. Mamma och pappa har fortfarande kontoret i ett litet hus på gården. Tjugo meter från dörr till dörr.

Att driva företag med sin äkta hälft är en sak, men risken för syskonrivalitet skulle kanske få många andra att tänka efter både en och två gånger.

– Jag tror att det är lättare när man bara är två syskon. Det finns ingen utöver oss som riskerar att känna sig åsidosatt eller utanför, säger Joakim och Linnea tar vid:

– Det är ju också väldigt praktiskt för mamma och pappa som slipper multitaska oroandet. Nu oroar de sig för företaget i stället för att behöva oroa sig för två barn varsitt håll. Men de har framför allt varit stöttande. Det är nog många föräldrars dröm att barnen gör saker tillsammans.

Pratar ni om något annat än jobb på söndagsmiddagarna?

– Njaa, det är väl en av riskerna med familjeföretagande. Det är väldigt sällan man hör av sig bara för att kolla läget, säger Linnéa.

Men det är inte idel leenden. Blodsbanden har sina nackdelar, inte minst när det finns fler ägare inblandade.

– Det har så klart funnits farhågor från våra två andra partners att vi skulle ge varandra fördelar för att vi är syskon, och de har varit väldigt tydliga med att så får det inte gå till. Man måste vara medveten om att i affärssammanhang är inte blod tjockare än vatten, säger Joakim.

Hittills har dock inte släktskapet orsakat några direkta problem. Snarare tvärtom tycker Linnea.

– Det finns ingen jag kan vara så ärlig och rak mot som Joakim. Medan jag med andra ibland måste linda in obekväma sanningar eller åsikter så kan jag ju bara kasta dem rätt i ansiktet på honom. Trots det har vi ännu inte haft några större dispyter, vilket nästan är lite konstigt.

I år beräknas företaget omsätta sina första miljoner och nötterna finns att köpa bland annat på 7Eleven och SF:s biografer. Marknaden visar en växande efterfrågan och inom en femårsperiod är ambitionen att ha utvidgat till resten av Norden, Tyskland och England. Trots det betonar Joakim att The Smiling Group ännu är i sin linda och menar att det kan spela en roll i det till synes friktionsfria samarbetet.

– Det är fullt möjligt att det blir svårare när företaget går med vinst och det finns mer pengar med i spelet. Just nu jobbar alla mot målet att det ska bära sig.

Båda är eniga om att det är oerhört viktigt att ha tydliga ägaravtal, ifall schismer skulle uppstå.

– Det gäller att ha allt svart på vitt. Grundidén är inte min och vi har olika ägarandelar, Joakim äger dubbelt så många procent, och det är han som ska bli rik sedan när företaget lyfter, medan jag får fortsätta harva, ler Linnea.

Jargongen går inte att ta miste på. Även för den oinvigde märks släktskapet väl. Men även om det kan vara en fördel med den gemensamma värdegrund som ofta kommer av att ha vuxit upp tillsammans, menar båda att det faktiskt är olikheterna som gör hela skillnaden.

– Jag är till exempel väldigt kreativ och skjuter ofta från höften medan Joakim är mer av en perfektionist. Jag ansvarar för ekonomi och varumärkesutvecklingen men driver också ett eget företag vid sidan av som jag försörjer mig på. För mig är makten över min egen tid viktigast, säger Linnea.

– Våra drivkrafter skiljer sig åt. Jag har ansvaret för försäljningen och vill helt enkelt tjäna pengar. Att vi drivs av olika saker gör att vi kan turas om att agera lok och dra när den andres driv sviktar, säger Joakim.

Men vi är båda utpräglade drivare – det här är varken mitt första eller sista företag. Nästa gång kanske det är jag som är initiativtagare och ber honom haka på, säger Linnea och flinar mot sin lillebror.

Lina Hovling