Två revisorer har i en promemoria påpekat allvarliga brister i bokföring och intern kontroll. Revisorsnämnden har ansett att revisorerna borde ha anmärkt på förhållandena i revisionsberättelsen eller däri upplyst att skriftlig erinran enligt 10 kap. 11 § ABL framförts. (Ingen påföljd.)
Bakgrund
En skattemyndighet har lämnat en underrättelse avseende auktoriserade revisorerna H och L. I underrättelsen redogör skattemyndigheten för omständigheter som uppmärksammats i samband med skatterevision i fyra olika aktiebolag i vilka antingen H eller båda varit valda revisorer. Ägare och styrelse samt ekonomifunktion var de samma i samtliga bolag. Under räkenskapsåret 1990 förekom brister i redovisningen, vilka huvudsakligen var av samma karaktär i de fyra bolagen. Skattemyndighetens sammanfattande omdöme om redovisningen i respektive bolag är att det inte varit möjligt att, utifrån bokföringen, löpande under året bedöma rörelsens förlopp samt resultat och ställning.
H och L har anfört att de påpekat flertalet av ifrågavarande brister i en promemoria från januari 1991, vilken enligt sin lydelse utgör erinringar enligt 10 kap. 11 § aktiebolagslagen (ABL). De bedömde att kritiken i promemorian skulle ha större värde än anmärkningar i revisionsberättelserna för att åstadkomma en skärpning i administrationen. Revisorerna har lämnat orena revisionsberättelser för två av bolagen. Anmärkningarna har dock huvudsakligen avsett fel i fråga om värderingen av vissa poster.
Revisorsnämndens (RNs) bedömning (ordföranden)
”Det kan konstateras att revisorerna har uppmärksammat och skriftligen påtalat brister i bokföringen och den interna kontrollen. I promemorian uttalar revisorerna att bristerna i den löpande redovisningen är av sådant slag ’... att det inte finns möjlighet att löpande följa resultatutvecklingen i bolagen och att känna till aktuell ställning. Uppgifter till styrelse och ledning, revisorer, borgenärer och myndigheter kan således inte lämnas löpande.’
De påpekanden som gjorts i promemorian är av så allvarlig karaktär att revisorerna enligt RNs mening borde ha anmärkt på förhållandena i revisionsberättelserna eller däri upplyst att man i särskild skrivelse framfört erinringar enligt 10 kap. 11 § ABL avseende redovisningen.
Med detta uttalande avskrivs ärendet från vidare handläggning.”
Kommentar
Varje revisor ställs ofta inför valet på vilket sätt han eller hon ska rapportera brister som uppmärksammats vid en revision. Inte så sällan står valet mellan att framföra kritiken i en erinran enligt 10 kap. 11 § ABL eller att lyfta fram den i revisionsberättelsen.
Enligt FARs rekommendation Revisionsprocessen, avsnitt 2.5.3, Erinringar enligt 10 kap. 11 § ABL, avser sådana erinringar enligt praxis i de flesta fall förhållandevis allvarliga påpekanden om företagets interna kontroll, redovisning eller förvaltningen i övrigt. Dessa kan enligt rekommendationen gälla förhållanden som gör att revisorn måste överväga anmärkning i revisionsberättelsen om företagsledningen inte vidtar erforderliga åtgärder. De kan också avse förhållanden som revisorn anser att styrelsen bör få kännedom om.
Det framkommer inte i RNs beslut att de påtalade bristerna skulle ha förekommit under tidigare år och ej heller att revisorerna tidigare skulle ha påpekat liknande brister hos dessa klienter. Den situation som revisorerna beskrivit i den nämnda promemorian kan ibland uppstå tillfälligt i ett bolag, utan att revisorn för den skull torde ha en ovillkorlig plikt att i revisionsberättelsen anmärka på förhållandena. Om revisorn ser att förhållandena förbättrats eller att så kommer att ske, torde det vara praxis att revisorn nöjer sig med att rapportera förhållandena till styrelsen. Först om regelöverträdelserna är allvarliga eller om effekterna av dem trots rättelse kvarstår, måste enligt god revisionssed anmärkning göras i revisionsberättelsen.
RN har i detta fall bedömt att de påpekanden som gjorts i erinran var av så allvarlig karaktär att de borde ha behandlats i revisionsberättelsen. Denna bedömning innebär att revisorerna inte har ansetts kunna avvakta att styrelsen vidtagit åtgärder för att förbättra redovisningsrutinerna och den interna kontrollen i respektive bolag. På vilken grund RN gjort denna bedömning kan inte utläsas, då bristerna trots allt beskrivits i mycket allmänna termer.
RN har anvisat två i praxis vedertagna metoder för att rapportera förhållandena i revisionsberättelsen. Revisorerna kunde antingen ha lämnat en redogörelse för förhållandena eller i en mer kortfattad beskrivning upplyst om att vissa angivna förhållanden påpekats i erinran till styrelsen.
Henry Åkerlund