Vid revisionen av ett bolag upptäckte bolagets revisor att leverantörsskulderna hade redovisats med ett för lågt belopp och varulagret med ett för högt belopp. Revisorn påtalade avvikelserna, som var i storleksordningen 2-3 procent av omsättningen för den redovisningsbyrå som skötte bolagets bokföring. Revisorsnämnden uttalade att detta inte var tillräckligt, utan att revisorn också borde ha informerat bolagets styrelse om felen. (Ingen påföljd.)
Bakgrund
Revisorsnämnden (RN) har mottagit en anmälan beträffande auktoriserade revisorn W. Anmälan rör Ws insats som revisor i anmälarens bolag under räkenskapsåret 1993/94. Verksamheten i bolaget utgörs av bok- och presenthandel. Omsättningen uppgick 1993/94 till ca 2 mkr. Bolagets löpande redovisning upprättades av en extern redovisningsbyrå. Anmälaren har bl.a. gjort gällande att W förfarit felaktigt genom att inte informera bolagets styrelse om felaktigheter i bolagets redovisning som uppdagades vid revisionen.
W har anfört bl.a. följande. Om han upptäcker felaktigheter vid revision av bolag där den löpande redovisningen handhas av en extern redovisningsbyrå är rutinen den att felen påtalas för redovisaren som löpande vidtar rättelse och informerar klienten. Påföljande år kontrolleras att rättelse skett. Om felen bedöms som materiella med hänsyn till rörelsens omfattning och övriga omständigheter sker ett trepartsmöte med klienten och redovisaren. Kontakten med den i ärendet aktuella redovisningsbyrån har funnits i över tio år och han har fullt förtroende för byråns sätt att sköta sitt arbete. Under de fem år som han har varit revisor i anmälarens bolag har arbetsgången i stort följt ovan beskrivna rutin utan att några klagomål framställts tidigare. Vid revisionen räkenskapsåret 1993/94 upptäcktes bl.a. att en returfaktura om ca 26 tkr från bolagets största leverantör dragits av två gånger. Detta fels inverkan på resultatet motverkades dock av att varulagret tagits upp till ett något för högt värde. Det fanns därför inte någon anledning att anmärka på dessa felaktigheter i revisionsberättelsen. Felen påtalades däremot för redovisaren för att denne skulle kunna vidta rättelse.
RNs bedömning (ordföranden)
”En kvalificerad revisor är skyldig att informera klienten om eventuella fel och brister som han uppmärksammar vid utförande av ett revisionsuppdrag. Gäller det fel i den löpande bokföringen av mindre allvarlig beskaffenhet kan revisorn nöja sig med att påtala felet för den person som handhar bokföringen. Om felet är allvarligt bör revisorn även meddela den som ytterst bär ansvaret för redovisningen. Att så sker framstår som särskilt angeläget när, som i förevarande fall, bokföringen handhas av en extern redovisningsbyrå. De fel W uppmärksammat vid revisionen av anmälarens bolag är enligt RNs uppfattning – relativt sett – av så pass allvarlig karaktär att hans åtgärd, att endast påtala felen för den externe redovisaren, inte kan anses tillräcklig. Han borde därutöver själv ha kontaktat bolagets styrelse och informerat denna om bristerna.
Vad som i övrigt framkommit under ärendets handläggning föranleder inte några ytterligare åtgärder från RNs sida.
Ärendet avskrivs.”
Kommentar
I detta beslut kan RN sägas bekräfta att den enligt god revisionssed gällande väsentlighetsprincipen inte är tillämplig endast i granskningsarbetet utan också vid den ”stegvisa” rapporteringen från redovisningsansvarig till revisionsberättelse. (Se FARs rekommendation Revisionsprocessen, avsnitt 2.5.)
Att avvikelser avseende leverantörsskulder och varulager i storleksordningen 26 tkr i förhållande till en omsättning på 2 mkr är så väsentliga att det inte räcker med att påtala felen för den redovisningsansvarige och sedan följa upp att rättelse sker kan kanske uppfattas som strängt eftersom avvikelserna är endast 2,6 procent av omsättningen. (Några andra jämförelsetal har inte lämnats i beslutet.) Möjligen ska beslutet tolkas så att RNs ställningstagande skulle ha blivit det motsatta om den redovisningsansvarige inte varit en extern redovisningskonsult utan anställd hos klientbolaget. I så fall lämnar dock RN läsaren i osäkerhet om varför en skillnad i bedömningen skulle vara motiverad i detta hänseende.
Ett annat möjligt sätt att se på den nyss nämnda rapporteringsfrågan, vilket RNs beslut dock inte ger uttryck för, är att låta den avgörande faktorn vara, inte vem som sköter redovisningen, utan om felen har rättats till före årsredovisningens avgivande eller inte. Även om felen enligt revisorns bedömning inte är så väsentliga att de motiverar ändring av årsredovisningen alternativt anmärkning i revisionsberättelsen kan felen ändå vara så väsentliga eller av sådan art att styrelseledamöterna bör få kännedom om och själva ta ställning till dem innan de skriver under årsredovisningen.
Anders Strömqvist