Mellan två aktiebolag, som ingick i samma koncern och hade samma revisor, genomfördes en inventarieöverlåtelse. I det säljande bolagets bokföring angavs försäljningspriset till drygt 58 tkr på grundval av en bokföringsorder som upprättades av revisorn. I det köpande bolagets bokföring angavs inköpspriset till drygt 1,2 mkr enligt en faktura (som inte bokfördes i det säljande bolaget), varefter posten inventarier utgjorde den största tillgångsposten i detta bolag. Revisorn reagerade inte på att transaktionen redovisats med olika belopp i de båda bolagen. Revisorsnämnden fann att revisorns granskningsinsatser varit otillräckliga, och att revisorn genom att upprätta bokföringsordern handlat i strid med aktiebolagslagens jävsbestämmelser. (Varning.)

Bakgrund

En skattemyndighet har i yttrande över godkände revisorn Ks ansökan om fortsatt godkännande uppmärksammat Revisorsnämnden (RN) på vad som framkommit vid skatterevision i två av Ks klientbolag inom samma koncern. Enligt skattemyndigheten har det ena bolaget, enligt en av K upprättad bokföringsorder, sålt inventarier till bokfört värde om 58 185 kr. I samband med konkursutredning i det andra bolaget har uppmärksammats att detta bolag redovisat dessa inventarier såsom förvärvade för en köpeskilling om 1 258 185 kr i enlighet med en upprättad faktura. Denna faktura har inte redovisats i det säljande bolagets bokföring. K har lämnat rena revisionsberättelser för båda bolagen aktuellt räkenskapsår. Revisionsberättelserna är avgivna samma dag.

K har anfört att han vid sammanträden med det säljande bolaget deltagit i diskussioner kring hur den berörda transaktionen skulle bokföras. Han lämnade därvid ett förslag till den aktuella bokföringsordern. K har förklarat att han i efterhand har förstått att klienten borde ha undertecknat denna. Han understryker dock att klienten själv fattat beslutet att föra in bokföringsordern i sin bokföring och att det stått klart för klienten att förslaget endast lämnats som råd och anvisning. Enligt K var avsikten att transaktionen skulle ske till bokfört värde och att någon faktura inte skulle upprättas mellan bolagen. K ifrågasätter om fakturan existerade vid tidpunkten för hans revision av bolagets bokslut.

RN har tagit del av Ks granskningsdokumentation avseende de aktuella uppdragen.

RNs bedömning (plenum)

”K har själv upprättat bokföringsordern som legat till grund för det säljande bolagets redovisning av den aktuella inventarieöverlåtelsen. K har därmed biträtt sin revisionsklient vid bokföringen på sätt som strider mot aktiebolagslagens jävsbestämmelser. Detta är i sig allvarligt. Hans åtgärd framstår som än mer allvarlig eftersom underlag i form av faktura eller avtal (verifikation) saknats. Vad gäller det köpande bolaget framgår av Ks granskningsdokumentation att bolaget i sin inventeringslista upptagit de förvärvade inventariernas värde till 1 258 185 kr. K har således, oavsett om någon faktura förelegat vid revisionstidpunkten eller ej, haft tillräcklig information för att kunna konstatera att respektive bolags redovisning av inventarieöverlåtelsen inte överensstämde. Posten inventarier utgjorde efter inventarieförvärvet den största enskilda tillgångsposten i det köpande bolagets balansräkning och den betydande värdeökningen borde även i sig ha fått K att reagera och granska bakomliggande omständigheter. RN bedömer att Ks revisionsinsatser varit otillräckliga.

K har allvarligt åsidosatt sina skyldigheter som revisor. Med stöd av 22 § andra stycket lagen (1995:528) om revisorer meddelar RN K varning.”

Kommentar

Jävsfrågan i detta ärende inrymmer den för klienten, från både praktisk och ekonomisk synpunkt, viktiga frågan var gränsen går mellan tillåtna råd och otillåtet biträde vid redovisningen. En revisor får lämna muntliga råd om hur en viss transaktion bör bokföras, och rimligtvis får rådet i förekommande fall också omfatta hur en bokföringsorder avseende transaktionen bör fyllas i. Revisorns råd kan lämnas muntligt eller skriftligt. I en artikel i Balans 2/98 (s. 10 ff.) där jag kommenterar de nya revisorsföreskrifterna har jag framfört uppfattningen att en revisors råd avseende t.ex. en bokslutsdisposition borde kunna innefatta även ett förslag till bokföringsorder. Detta under förutsättning att revisorn för klienten tydligt redovisar den information som rådet grundas på, t.ex. gällande regler för en viss typ av åtgärd och vilka alternativa möjligheter som står till buds, och att klienten själv fattar beslut om åtgärden och undertecknar bokföringsordern.

RNs ställningstagande i detta ärende ligger i linje med tillsynsmyndighetens hittillsvarande praxis, och tyder på att RN inte delar min uppfattning i den nyss berörda frågan. Detta fall är dock inte tillräckligt renodlat för att medge någon säker slutsats, eftersom bokföringsordern inte hade undertecknas av klienten, och det i övrigt är oklart om de av mig föreslagna förutsättningarna var uppfyllda. Beslutet är även tillkommet före ikraftträdandet av de nya revisorsföreskrifterna, i vilka revisorns möjlighet att lämna råd fått en mera preciserad utformning än i de gamla föreskrifterna. Visserligen har RN i detta beslut hänvisat till aktiebolagslagens jävsbestämmelser, vilka inte har ändrats. Men enligt min mening borde de nya föreskrifternas utformning, och de diskussioner som låg till grund för ändringarna, utgöra anledning för RN att förutsättningslöst ompröva hittillsvarande tolkning av aktiebolagslagen i detta hänseende. Vad RN skulle komma till för slutsats vid en sådan omprövning går givetvis inte att förutsäga. Men jag menar att starka skäl talar för att RN gör en sådan omprövning baserad på en ingående och nyanserad analys av frågan.

Även om RN vid en sådan förutsättningslös omprövning skulle komma att inta samma ståndpunkt som tidigare i denna fråga, har jag svårt att förstå RN när myndigheten i detta ärende uttalar att revisorns överträdelse av jävsreglerna genom upprättandet av en enstaka bokföringsorder är allvarlig i sig. Inte minst om man beaktar att det, oaktat ordalydelsen i aktiebolagslagens jävsbestämmelser, faktiskt är tillåtet för en revisor att biträda vid redovisningen i så måtto att revisorn får lämna råd. RNs skrivning i detta hänseende kontrasterar också mot myndighetens jämförelsevis milda skrivning i fall 52 ovan som gällde en revisor vars byrå under flera år hade biträtt en revisionsklient med grundbokföringen.

Anders Strömqvist