En revisor har utan tillräcklig granskning godtagit ett varulagervärde och otillräckliga avskrivningar samt på ett missvisande sätt i revisionsberättelse anmärkt på försummelser avseende skatter och avgifter. Vidare har revisorn inte påtalat att koncernredovisning saknades, vilket berodde på försummelse från revisionsbyråns sida. Revisorsnämnden har konstaterat att revisorn i flera avseenden åsidosatt sina plikter. (Varning.)

Bakgrund

En kronofogdemyndighet har i sin egenskap av tillsynsmyndighet i konkurser lämnat Kommerskollegium en underrättelse beträffande godkände revisorn H. Ärendet har överförts till Revisorsnämnden (RN) och prövats enligt äldre bestämmelser, varvid de disciplinära påföljder som kunnat komma ifråga varit varning eller upphävande av godkännandet.

Underrättelsen avser Hs revisionsinsatser i ett aktiebolag under räkenskapsåren 1991/92 och 1992/93. Bolaget försattes i konkurs i juni 1994. Konkursförvaltarberättelsen inbegriper en utredning som på förvaltarens begäran utförts av en fristående revisionsbyrå. Enligt denna utredning har bl.a. följande framkommit.

  • Varulagret utgjorde en väsentlig post vid boksluten för båda de aktuella räkenskapsåren. Vid tiden för bokslutet räkenskapsåret 1991/92 gjorde bolaget en rimlighetsbedömning av varulagret som då var magasinerat eftersom försäljningen i bolaget upphört. Under det påföljande räkenskapsåret skedde endast två försäljningar, enligt uppgift till anskaffningspris. Varulagret reducerades därför med försäljningssumman. H har godtagit lagervärdet utan att ha sett lagret och utan att ha erhållit samtliga inventeringslistor.

  • Bolaget har i årsredovisningen för räkenskapsåret 1991/92 skrivit av maskiner och inventarier med 20 procent av anskaffningsvärdet. Räkenskapsåret 1992/93 motsvarade avskrivningen mindre än 10 procent. Någon förklaring till skillnaden ges inte i årsredovisningen. H har inte reagerat mot detta.

  • Bolaget hade ett helägt dotterbolag. Inte för något av de två aktuella räkenskapsåren har koncernredovisning upprättats. H - som var revisor även i dotterbolaget – synes enligt utredningen inte aktivt ha verkat för att så skulle ske.

  • Av handlingarna framgår att bolaget underlåtit att fullgöra sina skyldigheter i skatte- och avgiftshänseende.

H har anfört att han i sina revisionsberättelser anmärkt på att bolaget inte betalat mervärdesskatt, arbetsgivaravgifter samt personalskatt i rätt tid. Han har vidare fört ingående diskussioner med styrelsen beträffande varulagret. I samband med bokslutet 1991/92 beslutade styrelsen att sätta ned värdet av tidigare inventerat lager med 350 000 kr. H ansåg sig kunna godta detta värde trots att någon riktig inventering inte hade genomförts, men påtalade emellertid både 1991/92 och 1992/93 i PM till styrelsen att varulagret var svårvärderat samt att inventeringslistorna var mycket bristfälliga och knapphändiga. Han har också fortlöpande under granskningsarbetet muntligen informerat styrelsen om sina iakttagelser. När det gäller avskrivningar av maskiner och inventarier var det bolagets princip att tillgångarnas redovisade värde skulle motsvaras av minst marknadsvärdet. Överenskommelse träffades med styrelsen om att Hs revisionsbyrå skulle upprätta koncernredovisning men på grund av hög arbetsbelastning på byrån samt det förhållandet att bolaget försattes i konkurs, genomfördes aldrig detta uppdrag.

RNs bedömning (plenum)

”RN – som bl.a. haft tillgång till bolagets årsredovisningar samt till Hs revisionsberättelser och PM till styrelsen räkenskapsåren 1991/92 och 1992/93 – gör följande bedömning.

H har i revisionsberättelsen för räkenskapsåret 1991/92 anmärkt på att bolaget inte i rätt tid betalat mervärdesskatt, ATP och personalskatt. Anmärkningen år 1992/93 har samma utformning men avser endast mervärdesskatt. I sina PM till styrelsen har H båda åren påtalat att bolaget överhuvudtaget inte har registrerat sig som arbetsgivare eller för mervärdesskatt och att några skatte- och avgiftsinbetalningar därför inte gjorts. Han har vidare påtalat att bokföringen varit bristfällig. Han har dock inte närmare angett vari bristerna bestått.

Det är utrett att bolaget inte fullgjort sina skyldigheter i skatte- och avgiftshänseende. I 10 kap. 10 § fjärde stycket aktiebolagslagen (1975:1385) (ABL) stadgas att en revisor i vissa fall är skyldig att anmärka i revisionsberättelsen om han upptäcker brister i nämnda avseende. Revisorn är exempelvis skyldig att anmärka i revisionsberättelsen om han finner att bolaget inte har registrerat sig för mervärdesskatt. Detta gällde även då H avgav sina nu aktuella revisionsberättelser. Han har emellertid inte gjort någon sådan anmärkning. Revisionsberättelserna uppvisar även andra brister. Såvitt avser anmärkningen om att bolaget inte betalat skatt i rätt tid anser RN att H inte på ett adekvat sätt informerat läsaren om de brister han upptäckt vid sin granskning. Att säga att bolaget inte ’i rätt tid’ betalat skatter och avgifter ger intryck av att betalning trots allt skett, om än för sent, och är därför i detta fall missvisande. H har vidare i sina PM till styrelsen i allmänna ordalag påtalat att det förekommit fel i bokföringen. RN finner först och främst att värdet av en sådan upplysning, i brist på närmare precisering, måste anses tämligen begränsad. Att H säger sig ha muntligen informerat styrelsen fortlöpande saknar i detta avseende betydelse. Vad som låter sig konstateras är att han tydligen bedömt felen som så allvarliga att han funnit att ett skriftligt påpekande till styrelsen varit motiverat i samband med 1991/92 års bokslut. Felen har uppenbarligen inte rättats under påföljande räkenskapsår. RN anser att H därmed borde ha anmärkt på bristerna i sin revisionsberättelse för år 1992/93. Detta har han underlåtit.

Någon inventering av varulagret skedde inte i samband med bokslutet 1991/92 utan värdet fastställdes i stället genom en rimlighetsbedömning varvid värdet skrevs ned med ett betydande belopp. Varulagret har emellertid trots nedskrivningen utgjort en väsentlig post bland bolagets tillgångar. Att under sådana omständigheter inte företa någon som helst fysisk kontrollåtgärd är inte förenligt med god revisionssed. Hs underlåtenhet i nu nämnda avseende framstår som särskilt anmärkningsvärd mot bakgrund av att han i sin PM till styrelsen påtalat att befintliga inventeringslistor var mycket bristfälliga och att lagret var svårvärderat. Enligt RNs uppfattning har han inte heller haft grund för att i revisionsberättelsen tillstyrka fastställande av resultat- och balansräkning. Vad nu sagts gäller även beträffande räkenskapsåret 1992/93.

När det gäller bolagets avskrivning av anläggningstillgångar framgår av årsredovisningarna att avskrivning skett med 20 procent räkenskapsåret 1991/92 och med 10 procent räkenskapsåret 1992/93. Det kan dock inte utläsas av årsredovisningen för 1992/93 att avskrivningssatsen minskats i förhållande till föregående räkenskapsår. H har inte till tillsynsmyndigheten lämnat någon annan förklaring till förändringen än att bolaget hade som princip att det bokförda värdet av maskiner och inventarier minst skulle motsvara tillgångarnas marknadsvärde. RN noterar att en avskrivning med 20 procent även räkenskapsåret 1992/93 enligt de avskrivningsprinciper bolaget tillämpade skulle ha fått som följd att bolagets egna kapital varit förbrukat. H kan inte rimligtvis ha varit omedveten om detta, vilket i sig borde ha föranlett honom att företa en närmare granskning av avskrivningarna. Även om bolaget därvid skulle ha gett en tillfredsställande förklaring skulle i årsredovisningen ha lämnats en redogörelse för skälen till den förändrade avskrivningssatsen. Avsaknaden av sådan information utgör en väsentlig brist i årsredovisningen, jfr 20 § bokföringslagen (1976:125). H synes inte ha påtalat denna brist för bolagets styrelse.

Beträffande bolagets underlåtenhet att upprätta koncernredovisningar har H i sitt yttrande endast berört förhållandena under räkenskapsåret 1992/93. Han har emellertid inte bestritt uppgiften om att bolaget underlåtit att upprätta koncernredovisning även för år 1991/92. RN anser det därför utrett att bolaget inte upprättat koncernredovisningar för något av de berörda räkenskapsåren. Det är även utrett att koncernredovisningen, för i vart fall räkenskapsåret 1992/93, skulle ha upprättats av Hs revisionsbyrå men att detta, bl.a. på grund av hög arbetsbelastning på byrån, aldrig kom till utförande. Enligt 9 kap. 5 § första stycket ABL skall koncernredovisning framläggas vid den ordinarie bolagsstämma som skall hållas inom sex månader från räkenskapsårets utgång. Bolagets räkenskapsår 1992/93 avslutades den 31 augusti 1993 varför koncernredovisning borde ha upprättats senast under februari 1994. Då bolaget försattes i konkurs den 14 juni 1994 hade koncernredovisningen ännu inte färdigställts. I de fall en revisionsbyrå åtar sig redovisningsuppdrag åligger det byråns ledning att se till att arbetet utförs inom lagstadgad tid. I detta avseende har H brustit. En revisor är också skyldig att aktivt verka för att klienten följer ABLs bestämmelser i nu behandlat avseende. Såvitt avser räkenskapsåret 1991/92 finns det inte något som talar för att H fullgjort denna skyldighet.

Sammantaget finner RN att H i flera avseenden på ett allvarligt sätt har åsidosatt sina plikter som revisor. Med stöd av 23 § andra stycket revisorsförordningen meddelar RN H varning.”

Kommentar

RNs ställningstaganden i detta fall är enligt min mening väl underbyggda.

Något som aktualiseras i detta fall är vikten av att revisorn är tydlig i sin rapportering. Ett bra exempel är det som RN här utvecklat, att uttrycket ”i rätt tid” inte är adekvat i ett fall då revisorn i revisionsberättelsen har att rapportera om att en revisionsklient inte alls gjort några skatte- och avgiftsinbetalningar. Likaså bör revisorn vara tydlig i sin rapportering av brister till styrelse och verkställande direktör, så att dessa kan förstå kritiken och vidta riktiga åtgärder för att undanröja bristerna.

Henry Åkerlund