Ett aktiebolag har i sin årsredovisning tagit med en fordran på ett konkursbolag och har underlåtit att ta med upplupna räntekostnader. Dessa poster var väsentliga. Revisorsnämnden har funnit att revisorn avvikit från god revisionssed vid sin granskning och bedömning av dessa poster. (Varning.)
Bakgrund
I anmälan till Revisorsnämnden (RN) har kritik framförts mot godkände revisorn A. Denne var revisor i ett aktiebolag som försattes i konkurs i juli 1994. Vid konkursutredningen framkom att bolagets senast reviderade årsredovisning, avseende räkenskapsåret 1992, ger en missvisande bild av bolagets resultat och ställning. Bl.a. har en ”värdelös” fordran om 105 000 kr redovisats bland bolagets omsättningstillgångar. Fordran avsåg ett företag som försatts i konkurs under 1992 och fanns inte upptagen i det företagets konkursbouppteckning. Vidare har upplupna räntekostnader om 530 000 kr inte medtagits.
Enligt A ifrågasatte han värdet på fordringen vid revisionen. Företagsledaren uppgav emellertid att han fått uppgift från konkursförvaltaren att utdelning skulle komma att ske i konkursen. Beträffande räntekostnaderna fanns i kontoutdrag från bankerna uppgifter om upplupen ränta per bokslutsdatum den 31 december 1992. Vid bokslutsupprättandet, som pågick under perioden mars till juni 1993, hade emellertid den upplupna räntan avskrivits. Under våren 1993 försökte bolaget nämligen sälja den fastighet som var belånad och i samband härmed fördes diskussioner med bankerna. A tog del av ett köpeavtal enligt vilket fastigheten skulle överlåtas för en krona mot övertagande av befintliga lån. Någon upplupen ränta fanns inte med i bilden. Detta måste enligt A innebära att den upplupna räntan avskrivits genom ett underhandsackord och att enbart kapitalskulden återstod.
RNs bedömning (plenum)
”De centrala revisionsbegreppen väsentlighet och risk skall vara vägledande när revisorn avgör vad revisionsarbetet skall riktas in på och hur omfattande det skall vara. Fordran på det i konkurs försatta bolaget utgjorde en post som A med hänsyn till omständigheterna haft anledning att granska närmare. Dels avsåg fordran ett väsentligt belopp – drygt en fjärdedel av bolagets totala omsättningstillgångar – dels var gäldenären försatt i konkurs. A har inte själv kontaktat konkursförvaltaren utan han har enbart förlitat sig på en uppgift från företagsledaren att utdelning i konkursen kunde påräknas. RN bedömer att As underlåtenhet att närmare kontrollera fordrans existens och värde utgör ett allvarligt åsidosättande av god revisionssed.
När det gäller de upplupna räntekostnaderna har A vitsordat att sådana existerade per bokslutsdatum enligt bankernas engagemangsuppgift till bolaget. Den förklaring han lämnat till varför han bedömt att dessa inte skulle medtagas i årsredovisningen är anmärkningsvärd. A har inte gjort gällande och det framgår för övrigt inte heller av hans arbetsanteckningar att han skulle ha fått sitt antagande att ränteskulden avskrivits vidimerad av bolagets banker. Även om det faktiskt hade varit så att ränteskulden avskrivits under år 1993 skulle det förhållandet inte i detta fall ha inverkat på bolagets skyldighet att redovisa den upplupna räntan per den 31 december 1992.
RN bedömer att A i förevarande revisionsuppdrag på ett allvarligt sätt avvikit från god revisionssed vid sin granskning och bedömning av två väsentliga balansposter.
Med stöd av 22 § andra stycket lagen (1995:528) om revisorer meddelar RN A varning.”
Kommentar
RN har bedömt att ifrågavarande fordran varit väsentlig i revisionshänseende. För att bedöma det anser jag det emellertid inte tillräckligt med RNs upplysning om hur stor del av omsättningstillgångarna fordran utgjorde.
Förutsatt att fordran var väsentlig i revisionshänseende, borde det vara odiskutabelt att gäldenärens konkurs bör mana till försiktighet hos revisorn. I detta fall torde revisorn relativt enkelt ha kunnat verifiera existensen och värdet av fordran genom att kontakta konkursförvaltaren. En uppgift från källor utanför företaget är av större värde än uppgifter från källor inom företaget, se FARs Revisionsprocessen, avsnittet 2.3.2 Information från företagsledningen. RN synes på samma grund anse att revisorn borde ha kontrollerat med bankerna huruvida ränteskulden avskrivits.
Henry Åkerlund