Bakgrund

En skattemyndighet har inkommit med en underrättelse till RN avseende auktoriserade revisorn J. Av underrättelsen framgår att J våren 1995 valdes till revisor i ett nybildat aktiebolag som skulle driva verksamhet inom byggbranschen. I samband med bolagsbildningen utfärdade han den 6 april 1995 ett ”apportintyg” i enlighet med 2 kap 9 § ABL beträffande egendom för 100 000 kronor som de två stiftarna, tillika företagsledarna, tillförde bolaget. Apportegendomen bestod av byggmaskiner och inventarier och motsvarade bolagets hela aktiekapital. J intygade att all egendom tillförts bolaget, att egendomen inte tagits upp till ett för högt värde samt att den kunde antas bli till nytta för bolaget. Skattemyndigheten har ifrågasatt om J vidtagit tillräckliga åtgärder för att förvissa sig om apportegendomens existens och värde samt huruvida egendomen överhuvudtaget tillförts bolaget. Bolaget är numera försatt i konkurs.

J har anfört att stiftarna i samband med bolagsbildningen företedde ett värderingsintyg avseende den aktuella egendomen. Intyget var utfärdat av företagsledaren för ett annat byggbolag. Det var uteslutande fråga om utrustning som har ett direkt samband med byggnadsverksamhet. J betraktade värderingsintyget som en bekräftelse på att egendomen faktiskt existerade. Förteckningen i intyget omfattar 26 begagnade maskiner varav ingen hade ett värde överstigande 10 000 kronor. Företagsledarna uppgav att de förvärvat utrustningen under en följd av år. Maskinerna och verktygen var i användning på olika platser. J bedömde det därför inte som meningsfullt att företa någon fysisk inventering av utrustningen. Han ansåg sig inte heller ha anledning att göra någon granskning av egendomens tillhörighet mot inköpsfakturor eller liknande utan koncentrerade sig i stället på att kontrollera att upptagna värden var riktiga. Han gjorde först en rimlighetsbedömning utifrån egna erfarenheter. Därefter stämde han av värdena med en byggmästare. J hade inte någon kontakt med den person som utfärdat värderingsintyget. Det fanns dock inte något som indikerade att intyget skulle vara felaktigt. Granskningen utmynnade i slutsatsen att åsatta värden i vart fall inte kunde betraktas som för höga. J ansåg sig inte ha anledning att ifrågasätta att apportegendomen tillförts bolaget. Han har följaktligen inte företagit några extraordinära granskningsåtgärder i detta avseende. Samtliga inventarier enligt förteckningen har bokförts i bolaget och var dessutom nödvändiga för att verksamheten skulle kunna bedrivas. Enligt en resultat- och balansräkning per den 31 december 1995 uppgick omsättningen av utförda tjänster exklusive material till drygt 420 000 kronor. J har bedömt att verksamhet av sådan omfattning knappast kan ha bedrivits utan tillgång till maskinell utrustning.

RNs bedömning (plenum)

”Vid ett aktiebolags bildande kan aktiekapitalet helt eller delvis tillskjutas i form av apportegendom. För att bolaget skall kunna registreras krävs i sådant fall bl.a. enligt 2 kap 9 § andra stycket 4 ABL att auktoriserad eller godkänd revisor i yttrande intygar att all apportegendom tillförts bolaget, att egendomen inte i stiftelseurkunden har åsatts högre värde än det verkliga värdet för bolaget och att egendomen är eller kan antas bli till nytta för bolagets verksamhet. I yttrandet skall revisorn även beskriva apportegendomen och ange vilken metod som har använts vid värderingen av den samt anmärka om det förelegat särskilda svårigheter att uppskatta värdet av egendomen.

För att en revisor skall kunna intyga att apportegendom har tillförts bolaget måste denne förvissa sig om att egendomen faktiskt existerar och vem den tillhör. J har inte själv sett apportegendomen och han har inte heller haft någon kontakt med den person som undertecknat värderingsintyget. Av detta intyg framgår inte hur värderingen gått till och inte för vems räkning den utförts. Även om värderingsintyget som sådant ger visst stöd för antagandet att de i förteckningen upptagna föremålen har existerat så går det inte att av intyget dra slutsatsen att egendomen ägdes av stiftarna eller att den tillförts bolaget. J har dock inte ansett sig behöva vidta några ’extraordinära’ granskningsåtgärder i detta avseende. RN finner uttalandet anmärkningsvärt eftersom J över huvud taget inte synes ha gjort någon självständig granskning av att apportegendomen tillförts bolaget utan i den delen helt förlitat sig på uppgifter från stiftarna. RN anser att J allvarligt åsidosatt sina skyldigheter som revisor genom att inte självständigt kontrollera att egendomen överförts till bolaget.

J har uppgett att han i första hand granskat att apportegendomen enligt förteckningen var rätt värderad och att han därvid konsulterat en byggmästare. Den ingivna granskningsdokumentationen ger visst stöd för att J vänt sig till någon utomstående i samband med sin granskning av det värderingsintyg som stiftarna tillhandahållit. Det kan visserligen framstå som vanskligt att uttala sig om värdet av viss egendom utan att själv besiktiga densamma eller ens kontakta den som utfört värderingen. Js granskning av apportegendomens värde kan dock, med viss tveksamhet, anses godtagbar. RN ifrågasätter inte heller Js bedömning att den upptecknade egendomen kunde antas bli till nytta för bolagets verksamhet.

RN noterar slutligen att Js intyg är bristfälligt i mer formell mening eftersom det varken innehåller en beskrivning av apportegendomen eller en redogörelse för vilken metod som använts vid värderingen.

RN har i tidigare beslut meddelat J varning för bl.a. bristfälliga granskningsinsatser (RNs beslut den 25 januari 1996, dnr 637-94). Även om det ärendet inte hade avgjorts vid tidpunkten för de händelser som nu är föremål för prövning så måste det anses försvårande att J än en gång har åsidosatt sina skyldigheter i granskningshänseende. Med stöd av 22 § andra stycket lagen (1995:528) om revisorer meddelar RN J varning.”

Kommentar

RN kritiserar revisorn för att denne inte självständigt kontrollerat att apportegendomen överförts till bolaget. Därmed synes RN mena att revisorn inte undersökt om egendomen ägdes av stiftarna och att den sakrättsligt tillförts bolaget.

Vad gäller frågan om att sakrättsligt tillföra apportegendomen till bolaget, kan det tänkas att RN ansett det tillräckligt om revisorn åtminstone stickprovsvis kontrollerat att bolaget hade besittningen över tillgångarna. Stiftarnas äganderätt till egendomen skulle ha kunnat kontrolleras mot inköpsavtal, kvitton etc., men i brist på sådan dokumentation hade revisorn fått en mycket svår uppgift. På vad sätt revisorn borde kontrollerat dessa förhållanden anges inte av RN.

I påföljdsfrågan hänvisar RN till ett tidigare disciplinfall där J meddelats varning. Formuleringarna i denna del kan möjligen ge intrycket att RN beaktat inte endast det faktum att J gjort sig skyldig till upprepade försummelser, utan också det faktum att RN tidigare meddelat varning. Det får dock förmodas att detta inte varit avsikten, eftersom det vid tidpunkten för de äldre försummelserna inte var känt för J hur RN skulle komma att bedöma dem.

Henry Åkerlund