I november träffade som bekant Socialdemokraterna och Folkpartiet en överenskommelse vad gäller skatteområdet både för 1990 och 1991 års inkomster.
En av de basbreddande åtgärder som föreslås genomföras redan 1990 är en förhöjning av skatteplikten för reavinster på sk äldre aktier. Nu föreslås att procentsatsen höjs från 40 till 50 procent. Den nya skrivningen i 35 § 3 mom. 2 st. lyder således: ”Avyttrar skattskyldig egendom som avses i detta moment och som den skattskyldige innehaft två år eller mera, är 50 procent av vinsten skattepliktig.”
Ovanstående lagreglering träder i kraft den 1 januari 1990 och tillämpas första gången vid 1991 års taxering. Äldre bestämmelser tillämpas i fråga om beskattningsår som påbörjats före den 1 januari 1990. Fråga uppkommer nu hur s.k. årsskiftestransaktioner skall beskattas.
I nuvarande system gäller att den skatterättsliga innehavstiden räknas fram till det datum då juridiskt bindande avtal om överlåtelse av egendomen träffas (dvs i regel försäljningsdatum på notan). Den skattepliktiga vinsten beräknas enligt de regler som gäller vid överlåtelsedagen och med beaktande av innehavstiden. Den sålunda framräknade reavinsten skall deklareras i sin helhet det år då första kronan av köpeskillingen erlagts. Ett exempel kan illustrera regeln. Om en fastighet överlåts 1988 (köpekontrakt detta år) anses innehavstiden (om ej avtalats om senare äganderättsövergång) löpa till kontraktsdatum, således skall reavinsten beräknas enligt de regler som gällde 1988 och med de uppräkningstal som gäller för 1988. Reavinsten skall emellertid ej deklareras förrän det år då första kronan av likviden erhållits, och om denna erhålls 1989 förskjuts skattskyldigheten för reavinsten till detta år.
Frågan om hur en försäljning av värdepapper 1989 med tagande av likviden 1990 skall beskattas skulle då inte på något sätt vara oklar. Emellertid inträffar nu det märkliga att dep.chefen i sin motivering till lagändring anger att ”De nya reglerna bör tillämpas i de fall skattskyldighet inträder efter utgången av år 1989. För avyttringar under 1989 men med betalning efter årsskiftet kommer alltså de nya bestämmelserna att gälla.”
Vad dep.chefen anför talar således emot det han sedan föreslår i lagtexten (att enbart avyttringar efter 1/1 1990 skall beskattas med 50 % effekt). Det synes således vara ett oblygt försök från dep.chefens sida att lagstifta genom motiven (detta behövs kanske då man inte annars torde få med Folkpartiet på ändringen). Hos skattemyndigheterna och i taxeringsnämnden är väl loppet kört men vi får väl hoppas att skattedomstolarna med kraft avvisar dep.chefens försök och tillämpar lagtexten vid sina bedömningar.
En annan ny lagstiftning som dessutom vållat stor debatt gäller det sk tvångssparandet .
Genom lagstiftning hösten 1989 (SFS 1989:474) har Riksdagen beslutat att genomföra denna. Lagregleringen innebär att under tiden 1/9 1989–31/12 1990 skall tre procent av den preliminära skatten sparas. Vidare gäller för 1990 års sparande att sparbeloppet fastställes som tre procent av den slutliga skatten (dvs sparande skall även ske ”på reavinster” m.m.). Vid jämförelsen skall avräknas tidigare erlagt ”preliminärsparande”. Återbetalning av det sparade beloppet skall ske senast 30 april tredje året efter inkomståret. Specialregler finns vad gäller dödsfall m.m. På det sparade beloppet skall vidare lämnas en skattefri ränta. Det sparade beloppet skall inbetalas i samma ordning som den preliminära skatten (dvs inhålles och levereras av arbetsgivaren resp inbetalas själv av den som har prel B-skatt).
En fråga som inte närmare berörts i lag om tillfälligt sparande är när det tvångssparade beloppet för löntagare, pensionärer m.fl. (som redovisar inkomst av tjänst) skall deklareras och taxeras. De två alternativ som finns är a) det år då arbetsgivaren tvångssparar beloppet eller b) det år då jag kan lyfta pengarna. I avsaknad av specifik reglering är det de generella reglerna i 41 § kommunalskattelagen med anvisningar som styr.
I 41 § 2:a stycket heter det ”skall intäkt anses ha åtnjutits det beskattningsår, under vilket intäkten blivit för den skattskyldige tillgänglig för lyftning, och skall utgift eller omkostnad anses belöpa på det beskattningsår, varunder utgiften betalats eller omkostnaden ägt rum”.
I punkt 4 av anvisningarna till 41 § KL heter det ”I fråga om annan förvärvskälla än jordbruksfastighet, annan fastighet varav inkomsten beräknas enligt bokföringsmässiga grunder eller rörelse gäller såsom allmän regel, att inkomst skall anses hava åtnjutits under det år, då densamma från den skattskyldiges synpunkt är att anse såsom verkligen förvärvad och till sitt belopp känd. Detta är framför allt förhållandet, då inkomsten av den skattskyldige uppburits eller blivit för honom tillgänglig för lyftning eller, såsom i fråga om bostadsförmån och andra förmåner in natura, då den på annat sätt kommit den skattskyldige till godo, detta oberoende av huruvida inkomsten intjänats under året eller tidigare.”
Fråga uppkommer nu när det tvångssparade beloppet är tillgängligt för lyftning. Kan det anses tillgängligt för lyftning redan genom det faktum att arbetsgivaren åtminstone formellt ställer lönen till den skattskyldiges förfogande. Paralleller kan då dras till den del av lönen som innehålls av arbetsgivare i form av preliminärskatt. Denna anses ju vara tillgänglig för lyftning. Mot detta kan ställas det faktum att det tvångssparade beloppet på intet sätt är en skatt (åtminstone Socialdemokraterna och Centerpartiet har ju starkt understrukit detta). Då lagtexten ej ger ett glasklart svar får analoga fall sökas i praxis. Ett intressant fall avgjordes i våras av RR (4252–4253-1987).
Det var då fråga om en skattskyldig som under ett visst år haft inkomst bestående av utdelning på brittiska statsobligationer. Enligt gällande valutalagstiftning i Storbritannien har emellertid utdelningen inte fått föras ut därifrån under beskattningsåret. Vidare kan påpekas att den skattskyldige varken varit i Storbritannien under aktuellt år eller på annat sätt kunnat tillgodogöra sig utdelningsbeloppet.
Likheterna med tvångssparandet är slående. I bägge fallen har den skattskyldige formellt erhållit en inkomst och i bägge fallen har möjligheten för den skattskyldige att tillgodogöra sig medlen förhindrats genom lagstiftning. Det kan vidare påpekas att ingen av de två lagstiftningarna innebär ett uttag av skatt (jmf prel skatt fallet ovan).
I det svenska fallet utesluter lagstiftningen totalt den skattskyldiges kontroll över pengarna, medan den skattskyldige i Englandsfallet – genom en resa till England – kunde få dispositionsrätt över pengarna. I det engelska fallet fanns således en viss möjlighet att tillgodogöra sig pengarna, medan detta är uteslutet i det svenska.
RR tog i ovannämnt mål inte upp inkomsten till beskattning och motiverade detta enligt följande:
”Grundläggande föreskrifter om rätt beskattningsår m.m. finns i 41 § kommunalskattelagen och i anvisningarna i detta lagrum. Av 41 § andra stycket framgår bl.a. att intäkt – i fall där den s.k. kontantprincipen är tillämplig – skall anses ha åtnjutits det beskattningsår under vilket intäkten blivit för den skattskyldige tillgänglig för lyftning. Enligt punkt 2 (numera punkt 4) första stycket av anvisningarna gäller som allmän regel att inkomst i sådana fall skall anses ha åtnjutits under det år då den från den skattskyldiges synpunkt är att anse som verkligen förvärvad och till sitt belopp känd. Detta är, sägs det vidare, framför allt förhållandet, då inkomsten av den skattskyldige uppburits eller blivit för honom tillgänglig för lyftning, detta oberoende av huruvida inkomsten intjänats under året eller tidigare.
Föreskrifterna om rätt beskattningsår bör förstås så att i fall som det förevarande, när en person som är bosatt i Sverige och skattskyldig här för inkomst i utlandet under ett beskattningsår inte kunnat disponera över inkomsten här på grund av lagstiftningen i det land där inkomstkällan finns samt när det heller inte framkommer vare sig att den skattskyldige har varit i det land där inkomstkällan finns eller att han eller hon verkligen har disponerat över inkomsten, densamma inte skall anses ha åtnjutits under beskattningsåret.”
Det vore intressant att se om RR kommer fram till samma slutsats vad gäller tvångssparandet eller om det politiska trycket blir för stort och man anser att det ”svenska” fallet inte är ”ett fall som det förevarande”.
Urban Rydin
Urban Rydin är verksam på LRF-konsult i Malmö.