Det torde inte ha undgått många att Sverige står mitt upp i en betydelsefull omläggning av sitt skattesystem, inte minst vad avser inkomstbeskattningen.
De nya reglerna har till stor del utarbetats av de sk. RINK- och URF-kommittéerna, vilkas förslag från i juni 1989 nu vidarebearbetats i finansdepartementet. Det finns mycket positivt att säga om reformens konstruktion på inkomstskatteområdet. I den utformning av förslaget som f.n. granskas av lagrådet har flera av kommittéernas förslag dessutom förändrats till det bättre. På kapitalbeskattningsområdet, som denna artikel skall kommentera, har sålunda den sk. portföljmetoden för aktier efter starkt kritiska reaktioner från i stort sett alla remissinstanser avförts från diskussionen. Även begränsningen av avdragsrätten för räntekostnader till ett bruttobelopp på 100.000 kr tycks vi slippa, även om remissopinionen beskrivs som blandad i lagrådsförslaget.
1. Ränteavdragsbegränsningar
Ränteavdragsbegränsningen konstrueras i stället så att avdrag medges helt utan begränsning mot ränteinkomster. Full avdragsrätt medges även mot andra kapitalinkomster än räntor, tex utdelningar och realisationsvinster, med ett belopp av 100.000 kr per vuxen person. För ytterligare räntekostnad reduceras avdragsrätten till 70 %. Den som har t.ex 100.000 kr i reavinstinkomster och 30.000 kr i ränteinkomster och räntekostnader på 130.000 kr får alltså fullt avdrag. Nettoresultatet är 0 kr och någon beskattning sker inte. Om reavinsten vore 110.000 kr och räntekostnaderna 140.000 kr, får dock tillkommande 10.000 kr i räntekostnader dras av endast med 70 % d.v.s. med 7.000 kr. Motivet till denna inskränkning synes vara av fördelningspolitisk art samt att man vill förhindra skatteplanering. Åtskilligt kan sägas om denna regel och de förväntade fördelningspolitiska effekterna. Att regeln kommer att ge incitament till skatteplanering är uppenbart.
Vad denna artikel skall behandla är emellertid inte den kvoterade avdragsrätten i sig utan bl.a. det egendomliga faktum att den fulla kvittningsrätten för ränteinkomster omfattar endast ränteinkomster och inte all skattepliktig kapitalavkastning, t.ex aktieutdelning. Om ränteinkomster på 30.000 kr i det första exemplet byts mot utdelningsinkomster, blir effekten, att det negativa räntesaldot blir 130.000 kr. Då blir endast 100.000 kr fullt avdragsgillt. Resterande 30.000 kr är avdragsgillt till 70 %, d.v.s. det totala avdraget blir 121.000 kr. Regeln diskriminerar således på ett från kapitalallokeringssynpunkt olämpligt och godtyckligt sätt aktieplaceringar.
Det är emellertid inte nog med detta!
a. ränta på konvertibler
När lagen definierar begreppet ”ränta” så utesluts (3 § 2 mom. SIL) löpande avkastning på alla värdepapper som skall reavinstbeskattas som aktier, däribland konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt till teckning eller köp av aktier. Den löpande avkastningen (räntan) på sådana värdepapper är i alla avseenden densamma som räntan på vanliga skuldebrev och obligationer – i normalfallet dock något lägre än på rena obligationer. Att behandla en ränteintäkt som en aktieutdelning enbart av den anledningen att ränteintäkten avser en skuldförbindelse som samtidigt är bärare av en riskkapitalrelaterad rättighet (konverteringsrätt resp. optionsrätt) är fullständigt godtyckligt och kan inte förklaras från logiska, matematiska eller juridiska utgångspunkter.
Några skäl till den föreslagna ordningen har inte angivits. Den konspiratoriskt lagde kan kanske ana ett politiskt betingat försök till dråpslag mot personalkonvertibler. Antag att en person, t.ex i något storstadsområde, har ett lån på en villa eller bostadsrätt som kostar 100.000 kr i ränta om året. Han får teckna en konvertibel i det företag han arbetar för 100.000 kr. Konvertibeln ger en ränta på t.ex 12.000 kr om året och finansieras med ett lån som kostar 14.500 kr. Han får ett försämrat räntesaldo på 2.500 kr som – eftersom han redan har ett ränteunderskott på 100.000 kr – borde vara avdragsgillt till 70 %. Men eftersom konvertibelräntan skall räknas som utdelning får han bara avdrag med 70 % av 14.500 = 10.150 kr!
b. räntefonder – utdelning
Ytterligare ett steg i obegriplig inkonsekvens tas beträffande aktiefonder som innehåller endast räntebärande papper (s.k. räntefonder). Tekniskt kan en räntefond ses som ett obligationskonsortium. Något riskkapitalrelaterat moment finns inte. Räntefondens avkastning är till 100 % grundat på ränteinkomster. Här är det endast den legala benämningen aktiefond (d.v.s. fond som avses i aktiefondslagen, men som inte behöver innehålla en enda aktie) som utgör grund för att anse avkastning som utdelning och inte ränta.
c. räntefonder – reavinster/förluster
Eftersom räntefonder inte innehåller aktier får de enligt förslaget inte behandlas som aktier i reavinstbeskattningshänseende, d.v.s. med full kvittning av förlusten mot reavinster på aktier, utan förlust på räntefond är avdragsgill endast till 70 %. Eftersom räntefonder innehåller endast räntebärande papper, för vilka eventuell värdenedgång skall behandlas som räntekostnad – d.v.s. med full avdragsrätt mot ränteintäkter och med full avdragsrätt för negativa räntesaldon upp till 100.000 kr mot andra kapitalinkomster och kapitalvinster – borde värdevariationer på räntefonder få behandlas på samma sätt, d.v.s. som ränta.
Räntefonder är alltså diskriminerade gentemot andra ränteinstrument i två avseenden: dels med avseende på avkastningens behandling som utdelning i stället för ränta, dels vad avser den skattemässiga behandlingen av värdevariationer. Någon grund för en sådan diskriminering har inte redovisats i lagrådsremissen.
d. skuldebrev med frånskilda optionsrätter
Ännu obegripligare och inkonsekventare blir det när man föreslår att optionsskuldebrev skall behandlas som aktier vad gäller beskattning av värdeförändringar. Att så skall ske framgår av lagrådets yttrande där det uttryckligen sägs ”skuldebrev som är eller varit förenat med optionsrätt”. Ett sådant skuldebrev har sin avkastning dels i en fastställd årlig ränta – normalt lägre än marknadsräntan – dels i en på förhand bestämd värdestegring från nuvärdet vid emissionstidpunkten (som också helt korrekt föreslås utgöra skuldebrevets anskaffningskostnad) till inlösenkursen (i regel nominella värdet). Denna värdestegring kommer alltså att beskattas som realisationsvinst på aktie, trots att den till sin ekonomiska och juridiska natur är en ränta och trots att skuldebrevet som sådant inte är riskkapitalrelaterat.
En konsekvens av lagrådets ändringsförslag blir faktiskt att även den rena räntan på ett rent skuldebrev blir behandlat som utdelning enbart därför att lånet en gång i tiden tagits upp samtidigt med att det låntagande företaget gjorde ett optionsåtagande! Om något så rent ut sagt stolligt skulle genomföras kommer givetvis optionsskuldebrev efter avskiljandet av optionsrätten att köpas upp av institutioner som är okänsliga för denna rubricering av avkastning/värdestegringen. En del som är smarta kommer att behålla skuldebreven för att ha dem till hands för försäljning ”med vinst” om man skulle bli tvungen att realisera en förlust på ett aktieinnehav. Förlusten blir då avdragsgill till 100 % i stället för till 70 % mot en spiksäker ”reavinst” på optionsskuldebrevet. Andra som inte orkar penetrera problemet eller tror att skatteplanering är något fult, behåller passivt sina skuldebrev och får en reducerad avdragsrätt och därmed förhöjd kostnad för sin finansiering av skuldebrevet.
e. köpt ränta
Ytterligare ett område förtjänar att uppmärksammas. Den som köper en obligation mitt under ett ränteår betalar för upplupen ej förfallen ränta. Om obligationen är värd 100 och om den löper med 12 % ränta och köps två månader före ränteförfall, betalar en köpare 100 + 10 = 110, varav 10 avser ”köpt” ränta. När räntan betalas ut efter två månader med 12 skall innehavaren enligt förslaget beskattas för 12 utan avdrag för den kostnad han haft för förvärvet av rätten till räntan d.v.s. 10, vilket är fallet i nu gällande skattelag. Hans inkomst är ju bara 2. I framtiden skall han få avdrag för de 10 först vid en framtida försäljning av obligationen, vilket kanske sker flera år senare och då kanske vid en tidpunkt på året när upplupen ränta är t.ex 1. Han gör då en förlust på 110 ./. 101 = 9. I den mån beloppet ingår i ett negativt räntesaldo överstigande 100.000 kr är förlusten avdragsgill endast till 70 %. Det blir således ekonomiskt oförsvarligt att förvärva en obligation senare under ett ränteår än ränteårets första dag.
Samtliga ovan relaterade förslag utgör exempel på regler som strider mot princip, logik och marknadens funktionssätt – kort sagt verkar det som lagstiftaren inte förstått vad han gör. De strider också mot reformens övergripande inriktning att skapa ett enkelt, symmetriskt och rättvist skattesystem. Endast såvitt avser behandlingen av konvertibla skuldebrev kan man spåra något slags motiv till regelförslaget – nämligen det politiskt betingade motivet att ta igen vad man tror staten förlorat p.g.a. förment ofullkomlig beskattning av personalkonvertibler och helt slå ihjäl den marknaden.
Kapitalmarknaden låter sig emellertid inte styras av sådana typer av regler. Antingen upphör vissa former för finansiering eller så modifieras existerande finansieringsinstrument om marknaden behöver dem. Med visshet kommer lösningar att konstrueras för att eliminera effekterna. Detta kommer att kosta pengar, varför endast de som har råd kommer att utnyttja dem. Reglerna har med nödvändighet blivit onödigt komplicerade och ologiska och blir därför svåra att förstå. Typiskt sett kommer detta att drabba dem som inte kan betala för att undgå fällan och dem som på grund av lagstiftningens helt onödiga komplexitet inte upptäcker fällan. De typiska offren är personer med stora bostadsskulder och personalkonvertibler, säkert tusentals personer. För staten är inkomsttillskottet helt försumbart.
Det vill jag kalla en riktigt elak och orättvis form av beskattning. Skattemoral måste gälla även för lagstiftaren.
2. Beskattning vid avknoppning
Ytterligare en konsekvens av skattereformen som berör kapitalbeskattningsområdet måste här beröras.
I företag kommer all inkomst att räknas som näringsinkomst. Begreppet realisationsvinst utmönstras även om inkomst vid viss aktieförsäljning skall beräknas enligt de regler som föreslås gälla för fysiska personer. Den omständigheten att inkomst blir näringsinkomst gör att ”uttagsbeskattning”, d.v.s. att beskattning av avyttring skall ske som om försäljning skett till marknadsvärde även om lägre pris tillämpats, kommer att gälla – inte bara vid avyttring av rörelsetillgångar i allmänhet (lager, fordringar, inventarier m.m.) – utan även vid avyttring av aktier som är anläggningstillgångar, t.ex aktier i dotterbolag. Detta kommer att få konsekvenser vid s.k. avknoppning, d.v.s. när ett aktiebolag marknadsintroducerar ett dotterbolag genom att sälja ut det helt eller delvis till sina aktieägare. Dylika transaktioner är frekvent förekommande och leder regelmässigt till att aktieägarna beskattas såsom för utdelning om de erlagt betalning för aktierna med ett belopp som understiger marknadspriset. Marknadspriset konstateras i regel omedelbart sedan aktierna noterats, och beskattningsunderlaget beräknas av Riksskatteverket som lämnar rekommendationer om beskattningen. I framtiden kommer den utdelningsbeskattning som sker enligt i dag gällande rätt att kompletteras med en uttagsbeskattning för bolaget. Exakt samma belopp är ju uttryck för en underprissättning. Detta kommer naturligtvis att fördyra avknoppningar av hittills gängse slag. Troligen måste nya former letas fram.
Denna konsekvens av lagstiftningsförslaget, som påpekats i remissomgången, har inte beaktats eller berörts i lagrådsremissen. Den framgår inte heller av någon uttrycklig lagtext utan följer endast av att reavinstbegreppet bortfaller för bolag. Man måste fråga sig om det finns ett önskemål att avknoppning till aktieägare skall försvåras, och varför görs allmänheten inte uppmärksam på denna betydelsefulla och dyrbara nyhet?
När nu aktiebeskattningen p.g.a en avknoppning fördubblas finns det anledning att titta närmare på skattens berättigande över huvud taget.
Nuvarande beskattningskonsekvenser bygger på mångårig praxis, som aldrig ifrågasatts. Får en aktieägare en tillgång från sitt bolag till ett pris understigande marknadsvärdet har bolagets förmögenhet minskats till aktieägarens båtnad. Alltså utdelning.
Men, vad är det moderbolaget ger ifrån sig? Vi tänker oss att ett aktiebolag bildar ett dotterbolag genom en kontantemission på 10 miljoner kr. Dotterbolagets värde är då exakt lika med aktiekapitalet. Om aktien säljs till aktieägarna för 9 miljoner kr är detta naturligtvis utdelning. Moderbolaget hade lika gärna kunnat dela ut 1 miljon i kontanter.
Men hur blir det om bolaget drivit sin verksamhet några år och upparbetat ett goodwillvärde och kan antas vara värt 15 miljoner kr. På tillgångssidan i dotterbolaget finns 12 miljoner kr i bokfört värde av maskiner, fordringar, omsättningstillgångar m.m. och på skuldsidan finns skulder och reserveringar på 2 miljoner kr och ett eget kapital 10 miljoner kr. Trots att verksamheten varit vinstgivande, har vinsten således kunnat plöjas ner i skattefria reserver eller genom kostnadsföring av utvecklingskostnader m.m. Det ytterligare belopp som bolaget värderas till motsvaras av goodwill, resultatförväntningar o.dyl., d.v.s. ännu ej realiserade och för beskattning framtagna vinster. Om nu aktien i detta bolag säljs till aktieägarna för totalt 10 miljoner kr, minskar visserligen moderbolagets förmögenhet med 5 miljoner kr, men det är ett belopp som moderbolaget aldrig skjutit till! Det är ett belopp som i sinom tid kommer fram för beskattning i det avknoppade dotterbolaget genom dess vinstinbringande verksamhet. Beloppet 5 miljoner kr är i själva verket nuvärdet av det avknoppade bolagets framtida värdeökning netto efter vinstskatt, eller kanske rättare sagt nuvärdet av de utdelningar bolaget kommer att lämna p.g.a de förväntade vinsterna efter skatt.
Den utdelningsbeskattning som aktieägarna i dagens skattesystem utsätts för vid avknoppning är i realiteten en dubblering av en inkomstbeskattning som baseras på exakt samma inkomstunderlag – nämligen nuvärdet av det avknoppade dotterbolagets framtida förväntade inkomster. Samma inkomstflöde beskattas alltså två gånger som löpande inkomst.
Egentligen borde avknoppningsutdelningen beskattas som reavinst. Reavinst är ju den extra beskattning som skall träffa den värdestegring som uppkommer p.g.a ackumulering av beskattade vinstmedel eller snarare av den ökade avkastningspotential denna kapitalackumulation möjliggör. Aktieägarna får till underpris förvärva aktier och kan omedelbart realisera en vinst som består av just detta ackumulerade förväntningsvärde. Men realisationsvinster beskattas först sedan de realiserats. Nuvarande skattepraxis beskattar avknoppningsköpet som utdelning och medger vid en framtida försäljning avdrag vid reavinstberäkningen för utdelningsbeskattningsvärdet. Det blir då ingen reavinstbeskattning om bolagets värde förblir oförändrat till försäljningen av aktierna.
Om aktien inte avyttras samma år som avknoppningen sker, innebär således nuvarande praxis att en inkomstbeskattning som kallas utdelningsbeskattning sker avknoppningsåret i stället för under korrekt benämning realisationsvinst först det framtida år avyttringen sker.
Vi får således en tidigareläggning av beskattningen därför att reavinstpotentialen felaktigt bedöms som utdelning. I nuvarande system får vi dessutom en 100 % beskattning i stället för en ev. 50 % reavinstbeskattning om den avknoppade aktien innehas i 2 år eller mer. Sistnämnda konsekvens undviks onekligen i det framtida systemet, eftersom all kapitalvinst och kapitalavkastning skall beskattas nominellt och med samma skattesats. Men om den avknoppade aktien säljs ett år då samtidigt en reaförlust på en annan börsnoterad aktie realiseras, kommer aktieägaren att drabbas av att förlusten blir avdragsgill endast till 70 %, därför att det inte finns en reavinst samma år. Det gör det! Men som praxis är, har denna reavinst beskattats ett tidigare år under beteckningen utdelning.
Vi har således en felaktighet som uppkommer p.g.a att inkomsten felaktigt kallas utdelning, vilket dels leder till tidigareläggning av beskattningen, dels i vissa fall till överbeskattning.
Till denna på principiella grunder felaktiga beskattning som utdelning i stället för reavinst kommer nu alltså en uttagsbeskattning av moderbolaget.
Det synes mig förhålla sig på samma sätt med uttagsbeskattningen som med utdelningsbeskattningen. Om priset på aktien inte understiger tillskjutet värde (eller moderbolagets anskaffningsvärde för dotterbolagsaktien) är det fel att betrakta transaktionen som ett uttag som bör beskattas. ”Uttaget” motsvaras av det värde som i sinom tid kommer att beskattas i det avknoppade bolaget. En uttagsbeskattning i säljarbolaget innebär således en förtida extra beskattning som löpande inkomst av samma vinst som i sinom tid kommer att redovisas och beskattas som löpande inkomst i dotterbolaget. Därtill kommer utdelningsbeskattningen som alltså – som ovan beskrivits – beskattas som löpande inkomst (utdelning) vid avknoppningstidpunkten trots att den egentligen borde redovisas som reavinst vid avyttringstillfället.
Som försvar för den föreslagna ordningen kan man kanske säga att det är en helt systemenlig komplettering, nämligen av den extra beskattning som uppkommer p.g.a indirekt aktieägande. Det blir en extra inkomstbeskattning när ett aktiebolag gör aktievinster, det är en konsekvens av dubbelbeskattningen. En avknoppning av ett dotterbolag till förmånlig kurs kan sägas vara ett smart sätt att kringgå denna dubbelbeskattning. Eftersom förhållandena normalt ändå är sådana att dubbelbeskattningen inte är effektiv inom koncerner saknar dock detta argument halt.
3. Beskattning vid aktiebyte
Avslutningsvis måste man applådera att aktiebyten vid uppköp får en skatteuppskovsregel i stället för nuvarande dispens som ytterst sällan kommer till användning. Det är ju fråga om en transaktion som sker under ett slags tvång eller i vart fall utan initiativ från aktieägaren. Lika glädjande som att regeln införs är det förvånande att den benhårt förutsätter att ingen kontant mellangift får erläggas. Det är av praktiska skäl många gånger omöjligt att formulera utbytesvillkoren så att ingen del måste fyllas ut med kontant ersättning. Så t.ex kan det inköpta företaget ha aktier i olika serier som noteras till olika kurser. I regel är det fråga om några kronor per aktie som erläggs kontant. En sådan av praktiska skäl nödvändig mellangift stjälper hela skatteuppskovet. Det är i ett fullt nominellt reavinstbeskattningssystem ingenting som hindrar att utbetalt kontantbelopp tas upp som skattepliktig intäkt. Rör det sig om större belopp i förhållande till det beräknade totala bytesvärdet, kunde avdrag medges för andel i den utbytta aktiens anskaffningsvärde. Om beloppet är ringa borde man kunna avstå från avdragsrätt och låta hela anskaffningsvärdet övergå på den förvärvade aktien.
Det är kanske för mycket att hoppas på att ovanstående synpunkter hinner beaktas under det jättelika lagstiftningsarbete som pågår under våren 1990. Säkerligen kommer emellertid många ofullkomligheter, felaktigheter och luckor att upptäckas sedan lagen satts i sjön i juni. Under hösten 1990 kan vi därför förvänta fortsatt finputsning, varvid ovanstående synpunkter borde kunna beaktas.
Niclas Virin
Niclas Virin är bankdirektör och chef för skatteanalysavdelningen vid Handelsbanken i Stockholm