Fastighetstaxering

1. Skattepliktig byggnad eller ej

I RÅ 1991 ref. 74 (SN 9/91) gällde frågan hur en byggnad som helt använts som tandvårdsklinik skulle behandlas vid fastighetstaxeringen.

Enligt 3 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen (FTL) är specialbyggnad med tillhörande tomtmark undantagen från skatteplikt. Av 2 kap. 2 § samma lag framgår att med specialbyggnad avses bl.a. vårdbyggnad. Vårdbyggnad beskrivs – såvitt nu är av intresse – som en byggnad som används för sjukvård. Avgörande var i målet om begreppet tandvård kunde anses innefattas i begreppet sjukvård. Av förarbetena kunde inget säkert svar utläsas på denna fråga. Det enda tidigare avgörande som fanns rörde en landstinget tillhörig byggnad i vilken fanns polikliniklokaler i folktandvården. I det fallet ansågs förutsättningarna för skattefrihet uppfyllda (RÅ 1951 not Fi 1246).

Kammarrätten i Stockholm, vars dom inte ändrades av RR, fann att skattefriheten för vårdbyggnader motiverats av att den verksamhet som bedrivs i de aktuella vårdbyggnaderna är av en sådan samhällsnytta att det är befogat att generellt undanta vårdbyggnader från skatteplikt. Enligt kammarrätten gällde detta motiv också för sådana byggnader som används för tandvård. Fastigheten ansågs därför inte skattepliktig.

I anslutning till det återgivna fallet kan nämnas att begreppet sjukvård inte omfattar vård av djur. Detta uttalades klart i förarbetena till FTL (se prop. 1979/80:40 s. 74). Byggnader tillhöriga stiftelsen Djursjukhus i Stockholm ansågs i RÅ 1979 1:82 inte vara skattefria.

Av intresse i sammanhanget är att skattefrihetsreglerna i FTL inte utan vidare medför att inkomst från en skattefri byggnad också blir skattefri. Detta framgår av bl.a. RÅ 1991 ref. 36 (SN 7/91) som kommenteras av Peter Melz i detta nummer i avsnitt 1.

2. Justering på grund av naturreservatsföreskrifter

Taxeringsvärden bestäms med utgångspunkt i riktvärden, vilka i sin tur bygger på värdefaktorer. Med värdefaktorer avses egenskaper som är knutna till fastigheten och som har betydelse för marknadsvärdet. Ett med ledning av riktvärde bestämt värde kan dock enligt 7 kap. 5 § FTL justeras om det föreligger värdefaktorer som inte särskilt beaktas vid riktvärdets bestämmande och som påtagligt inverkar på marknadsvärdet.

I RÅ 1991 ref. 4 gällde frågan bl.a. vilken inverkan på skogsbruksvärdet meddelade naturreservatsföreskrifter skulle få. Omständigheterna var i korthet följande.

Länsstyrelsen hade förklarat en fastighet, belägen på öar, som naturreservat. Skogsvårdsstyrelsen hade upprättat en skötselplan för området. Enligt planen var skogsmarken indelad i tre zoner. I zon I skulle områden lämnas helt orörda (syftet var att urskogsliknande naturskog skulle få utvecklas). Zon II omfattade områden där skogsvården bestämdes av naturvårdsintresset (syftet var här att åstadkomma och vidmakthålla ett virkesrikt och åldrigt skogsbestånd). I zon III skulle skogsvården bedrivas enligt skogsvårdslagen och skötselplan, dock skulle en ca 20 år högre medelålder på skogen än normalt upprätthållas. För skötsel av skogsmark inom zonerna II och III fanns föreskrifter om gödsling, kemiska bekämpningsmedel, lövinblandning, skydd för växt- och djurliv, m.m. Fastighetens ägare hade yrkat att en av staten erlagd intrångsersättning borde få till effekt att skogsbruksvärdet reducerades till 0 kr. Stöd för denna uppfattning ansåg man sig ha i riksskatteverkets värderingsregler där det angavs att sådan ersättning borde medföra justering beräknad efter ersättningens storlek (Värdering Lantbruk, Del 1, Värderingsregler, AFT 81, s. 17–18).

I det nu aktuella fallet betonade RR att riksskatteverkets uttalanden inte utgjorde föreskrifter utan var att se som allmänna råd av vägledande natur. En bedömning måste göras av hur stor del av intrångsersättningen som i praktiken motsvarar intrångets påverkan på marknadsvärdet. Att parterna åsyftat att uppnå en summa motsvarande påverkan på marknadsvärdet innebär inte att ersättningen utan vidare kan läggas till grund för justeringen. Skäl för justering av riktvärden ansågs dock föreligga, både på grund av att skogen låg på öar och med hänsyn till de långtgående inskränkningar som fanns för driften. Justering borde ske genom dels en generell nedsättning till följd av öbelägenheten i storleksordningen 10–20 %, dels en nedsättning beräknad särskilt för varje zon med utgångspunkt i de olika begränsningar som gällde för de tre olika zonerna (storleksordning 10–80 %).

3. Resningsärenden – felaktig indelning, planbestämmelser

I RÅ 1991 not 168 var det fråga om en fastighet som utgjorde park eller planterad allmän plats enligt gällande detaljplan. Sådan mark skall enligt 2 kap. 4 § FTL indelas som övrig mark, för vilken enligt 7 kap. 16 § 2. FTL något värde inte skall bestämmas. Fastighetstaxeringsnämnden hade dock felaktigt åsatt fastigheten taxeringsvärde. Tiden för besvär i särskild ordning hade gått ut (23 kap. 2 § FTL). RR beviljade resning och förordnade att målet skulle handläggas av vederbörande länsrätt.

Särskild fastighetstaxering verkställs enligt 16 kap. 1 § FTL varje år, dock inte sådant år när allmän fastighetstaxering äger rum. Vanligen innebär den särskilda fastighetstaxeringen att nästföregående års taxering fastställs oförändrad. Under den löpande taxeringsperioden kan emellertid omständigheter inträffa som motiverar att ny taxering skall ske. I RÅ 1991 not 438 hade fastighetens ägare begärt ny taxering med stöd av 16 kap. 4 § punkt 1. Enligt denna bestämmelse kan ny taxering ske om en taxeringsenhet ökat eller minskat i värde till följd av ändrade detaljplanebestämmelser. Ny taxering skedde 1983 på fastighetsägarens begäran, vilken till följd av tillämpad tabell ledde till högre värden. Det visade sig emellertid att planändringen, som innebar hinder mot att dela upp fastigheten i fristående tomter, inte medfört att markvärdet minskat eftersom man vid 1981 års allmänna fastighetstaxering bedömt tomterna som inte avstyckningsbara. RR beviljade resning på ansökan av fastighetsägaren och undanröjde beslutet om ny särskild fastighetstaxering.

Per Anclow