Arbetsgivaravgifter
RÅ 1991 ref. 18 (SN 5/91). Fråga om rätt arbetsgivare till serveringspersonal.
Ett handelsbolag som bedrev restaurangverksamhet och även arrangerade privata fester, förmedlade serveringspersonal till dessa fester. Beställaren betalade ersättningen för serveringsarbetet direkt till personalen. Personalen var handelsbolagets egen och bolaget upplyste i sina annonser om att det svarade för personal.
Bolaget yrkade att ersättningen till serveringspersonalen inte skulle medräknas i underlaget för bolagets arbetsgivaravgifter eftersom bolaget endast hade förmedlat personalen och inte hade utbetalat ersättningen.
RR fann – liksom kammarrätten i Stockholm – att handelsbolaget skulle ses som serveringspersonalens arbetsgivare. Det faktum att ersättningen betalats direkt av beställaren till personalen påverkade inte bedömningen. Avgörande var att bolaget förmedlat personalen och att det rörde sig om personer som normalt arbetade för bolaget och inte brukade åta sig uppdrag vid sidan om.
Domen överensstämmer med den praxis som tillämpats i flera likartade fall när ett företag ”förmedlat” tjänster som faller in under företagets normala verksamhet. Som exempel kan nämnas Försäkringsdomstolens (FD) dom 1966-06-16, dnr 469/65, där en begravningsförening ansågs som arbetsgivare till de bärare vid en begravning som föreningen anlitat. Vidare har i ett flertal domar (bl.a. FD 1978-02-16, dnr 76/77) tamburvaktmästare som anställts för även andra uppgifter (städning, telefonpassning m.m.) ansetts som arbetstagare i förhållande till restaurangen eller hotellet även beträffande garderobiärsysslan, med skyldighet för arbetsgivaren att betala avgifter också på den ersättning som kommer direkt från allmänheten.
RÅ 1991 not 144. Resning.
Landstinget i Gävleborgs län begärde resning sedan lokala skattemyndigheten hade avslagit en ansökan om nedsättning av arbetsgivaravgiften för 1985 på den grunden att årsavgift för detta år tidigare fastställts.
I resningsansökan anförde landstinget att man i underlaget för avgifterna felaktigt medräknat ersättning som vid arbetsgivarinträde utbetalats till lärare, skolledare m.fl. Enligt en tidigare dom från Regeringsrätten (RÅ 1989 ref. 78) skulle den delen av ersättningen som motsvarade av försäkringskassan utbetald sjuk- och föräldrapenning inte inräknas i underlaget.
RR beviljade resning och förordnade att LSM skulle uppta ärendet till förnyad behandling.
RÅ 1991 ref. 63 (SN 9/91). Fråga om förhandsbesked angående socialavgifter kan lämnas även beträffande om viss ersättning är avgiftsgrundande eller ej.
Lokala skattemyndigheten meddelade med stöd av 22 § a-c USAL förhandsbesked i fråga om arbetsgivaravgifter skulle betalas på en viss ersättning som utgetts till en anställd. Arbetsgivaren besvärade sig över LSMs beslut. LR lämnade besvären utan bifall och KR ändrade inte LRs dom. RR fann att förhandsbesked enligt nämnda lagrum över huvud taget inte kan lämnas i en fråga rörande avgiftsunderlaget och undanröjde LSMs beslut. Med bakgrund av bl.a. förarbetena (prop. 1986/87:16, s. 20f) fann RR att 22a och b §§ USAL ”skall förstås så att ett förhandsbesked skall avse frågan huruvida uppdragsgivaren eller uppdragstagaren är skyldig att betala socialavgifter på en uppdragsersättning”. Däremot kan ett förhandsbesked inte avse själva underlaget för socialavgifterna.
Redan lagtextens formulering i 22a § (”meddela förhandsbesked angående skyldigheten att betala socialavgifter”) pekar på att förhandsbeskedet endast är avsett att fastställa vem av två parter som skall betala de sociala avgifterna. Det faktum att ansökan alltid skall göras gemensamt av parterna tyder också på detta.
I RÅ 1991 ref. 51 (SN 12/91), som gällde egenavgifter, fann RR att sådana inte skulle utgå. G var bosatt i Italien där hon arbetade och ägde dessutom del i en större jordbruksegendom i Skåne. Hon hade obestritt uppgett att hon inte deltagit i eller haft insyn i driften i gården. Vidare uppgav hon att hennes ersättning inte påverkades av jordbrukets varierande resultat mellan åren utan var en överenskommen summa som ersättning för kapitalinsatsen.
RR fann, i motsats till KR, att den omständigheten att G varken genom uttryckligt avtal frånhänt sig möjligheten att påverka fastigheternas förvaltning eller det förhållandet att osäkerhet rådde om hur hennes avkastning på grund av fastighetsinnehavet beräknades kunde få till konsekvens att hon skulle anses ha brukat fastigheterna. Därmed utgick inga egenavgifter.
Yvonne Svenström