2 Inkomst av tjänst
På området för inkomst av tjänst finns bara två mål att redovisa under 1995. Båda målen gäller kostförmån för föreståndare för hem för vård eller boende, s.k. HVB-hem.
Det första målet RÅ 1995 ref 95 gäller två makar som i aktiebolagsform drivit ett hem för vård eller boende för barn och ungdomar. Makarna har i sin tjänst hos sitt bolag haft förmån av fri kost i sin egen villa. Frågan i målet var om jämkning av kostförmånen skulle kunna ske.
I sin deklaration tog vardera maken upp förmån av fri kost till 25.662 kr. TN accepterade.
Makarna yrkade i överklagande att värdet av deras förmåner av fri kost skulle sättas ned till hälften. I besvären angavs bl.a. att det i deklarationen redovisade förmånsvärdet hade beräknats med ledning av Riksskatteverkets anvisningar och motsvarade värdet av full kost för en vuxen och hälften av det för deras 9-åriga dotter beräknade förmånsvärdet. Makarna hävdade att måltiderna intogs som ett led i arbetet och att de innefattade ett betydande pedagogiskt moment, vilket innebar att värdet av förmånerna borde anses reducerat till hälften. Detta hade inte beaktats vid redovisning och sociala avgifter eller i kontrolluppgifter eller i deklarationen.
Av 42 § anv p 4 KL framgår att det krävs synnerliga skäl för jämkning.
LR och KRG gjorde ej ändring.
Socialstyrelsen ville i yttrandet till Regeringsrätten inte tillstyrka en särbehandling av HVB-hemmen såsom framförts i överklagandet. I stället borde vårdavgifterna vara så tilltagna att de möjliggjorde ett inkomsttak där de verksamma själva bestrider sina kostnader för mat, vilket är det normala i samhället.
Kommunförbundet anförde att skäl till jämkning fanns.
I Riksskatteverkets anvisningar RSV Dt 1988:10 har i denna version liksom i tidigare anvisningar angivits att fria och subventionerade måltider för lärare och annan personal vid skola, förskola, daghem och fritidshem är skattefria, om personalen vid måltider har tillsynsskyldighet eller motsvarande ansvar för barn under skolmåltid eller i samband med s.k. pedagogisk måltid. Senare har motsvarande undantag från beskattning rekommenderats beträffande vårdpersonal som vid måltiden har tillsynsskyldighet för senildementa inom äldreomsorgen eller som inom omsorgsvården äter tillsammans med förståndshandikappade och enligt sitt anställningsavtal har skyldighet att äta tillsammans med dem.
Jämkningsregeln i 42 § anv p 4 andra stycket KL infördes 1987. I propositionen anges som exempel på fall där jämkning kunde komma i fråga att anställda i en personalrestaurang erbjuds en måltid som påtagligt avviker från en sådan lunchstandard som ligger till grund för genomsnittsberäkningen i p 3 av anvisningarna. I RSV:s anvisningar vid 1990 års taxering sägs att jämkning får ske endast om den erbjudna måltiden avsevärt avviker från lunchstandard av dagens rätt-karaktär. I de angivna fallen bör enligt rekommendationerna förmånen värderas till 50 procent av genomsnittspriset.
Det bör observeras att makarna inte yrkade på total skattefrihet, utan enbart nedsättning till hälften.
Regeringsrätten konstaterade att makarna till stöd för sitt yrkande om jämkning av kostförmånsvärdet hade anfört dels att deras måltider tillsammans med de i hemmet placerade barnen och ungdomarna hade ett påtagligt vårdinslag och dessutom innefattade ett pedagogiskt moment, dels att den förmån som de åtnjutit inte avsett färdiga måltider utan endast inköp av livsmedel.
Regeringsrätten konstaterade beträffande den först angivna grunden – vårdinslaget och det pedagogiska momentet – att utmärkande för de situationer som omfattas av rekommendationerna är att personalen är beordrad att delta i måltider i skolans eller vårdinrättningens lokaler och att den därvid skall utöva tillsyn eller fullgöra andra uppgifter i tjänsten. Enligt RR torde grunden för den rekommenderade skattefriheten i dessa fall vara att tjänstgöringsmomentet ansetts så dominerande att måltiden kunnat antas väsentligt förlora sitt värde som vila och rekreation.
Härefter konstaterade RR att makarnas situation delvis varit en annan. ”En väsentlig skillnad är att måltiderna i deras fall intagits i det egna hemmet med en frihet att bestämma över tider, kostval m.m. som detta bör ha inneburit. Skillnaden kan motivera att makarnas kostförmåner inte omfattas av den totala skattefrihet som medges enligt rekommendationerna. Vad makarna sagt om arbetsförhållande i HVB-hemmet och deras uppgifter i samband med måltiderna ger emellertid stöd för uppfattningen att vårdinslagen och de pedagogiska momenten även i deras fall har varit betydande.”
När det gäller den andra åberopade grunden – att förmånen inte avsett färdiga måltider – konstaterar RR att schablonen täcker det fallet att kost tillhandahålls under restaurangliknande förhållanden. En konsekvens av denna ståndpunkt är att schablonen passar mindre väl in på vissa av förmånsbeskattningskommittén avsedda fallen där kosten tillhandahålls under förhållanden som inte är restaurangliknande.
RR fortsatte: ”Vad särskilt beträffar makarna A:s fall bör framhållas att tillagning, servering och andra tjänster – oavsett om de utförts av makarna själva eller av annan personal – tillhandahållits som ett led i en av bolaget avlönad tjänst och att förmånen mot den bakgrunden i princip kan anses ha omfattat vissa tjänster av detta slag. Även med beaktande av det nu sagda finns det emellertid fog för bedömningen att makarnas kostförmåner haft ett mer begränsat innehåll än som förutsatts i den i KL föreskrivna schablonen.”
RR fann vidare att inte någon av de av makarna åberopade grunderna, sedd för sig, utgjorde synnerliga skäl för jämkning av de schablonmässigt beräknade förmånsvärdena. ”Sammantagna får de åberopade grunderna emellertid anses innefatta sådana synnerliga skäl som fordras för jämkning.”
RR jämkade därefter makarnas förmån till 50 procent av schablonvärdet. För dottern däremot jämkades inte förmånen.
Det bör erinras om att krav för jämkning är att synnerliga skäl föreligger och enbart det faktum att makarna inte fick äta i lugn och ro var inte avgörande.
Detta betyder att makarna blir diskriminerade därför att de själva kunnat bestämma över när måltiderna skulle intas. Den friheten torde dock enbart vara en chimär eftersom måltiderna rimligen måste intas på bestämda tider.
Det är vidare svårt att förstå RR:s andra påstående att avdrag medges om man intar en måltid i annans lokaler. Frånvaron av möjligheten att äta ifred torde vara densamma vare sig man intar måltiden i hemmet eller någon annanstans.
I praktiken skulle makarna därmed få ett sämre skattemässigt utfall därför att de är fåmansföretagare, och inte anställda hos någon annan.
I RÅ 1995 not 425 gällde frågan också kostförmån i ett HVB-hem. Till skillnad mot föregående mål som avsåg 1990 års taxering gällde dock detta mål 1988 års taxering. Vid det tillfället fanns inte jämkningsregeln i 42 § anvisningar punkt 4. ”Det oaktat får bestämmelserna anses ha givit utrymme för jämkning av förmånsvärdet..”
RR fann således att bestämmelserna i 42 § fick anses ge utrymme för jämkning av förmånsvärdet. Man beslöt således att oberoende av om en jämkningsregel fanns eller inte, så skulle jämkning kunna ske.
Detta är intressant eftersom det mycket väl kan tolkas så att möjlighet till jämkning av en förmån alltid skall finnas, vare sig detta stadgas eller inte. En viss försiktighet vid extendering av detta notismål torde dock vara på sin plats med hänsyn till den speciella omständigheten att ett likartat fall var uppe till bedömning samtidigt, om än gällande en senare taxering och med förmånligare gällande lagstiftning.
Gunnar Rabe