Inkomstskatt
Bilförmån
Fråga om förmånsvärdet för en bilförmån kunde jämkas nedåt på grund av att den skattskyldige erlagt avgifter för färja vid resa till och från arbetsplatsen. Inkomsttaxering 1988.
Enligt 42 § anv. p. 4 KL, i den lydelse bestämmelsen hade vid 1988 års taxering, skulle förmånsvärdet av bilförmån sättas ned om den skattskyldige utgivit ersättning för förmånen. Vidare fick förmånsvärdet jämkas uppåt eller nedåt om det fanns synnerliga skäl.
G bodde i Viken i Skåne och hade sin arbetsplats i Humlebaek utanför Köpenhamn. Han reste till och från arbetsplatsen med förmånsbil. Han betalade själv avgifterna för färjeresor med bil mellan Helsingborg och Helsingör.
I förhandsbeskedsärendet RÅ 1988 ref. 53, som gällde just G, ansåg RR att det saknades utrymme i systemet för schablonbeskattning av bilförmåner att medge särskilt avdrag för färjeavgifter i samband med bilresa till och från arbetsplatsen. Frågan om hänsyn till färjeavgifterna kunde tas genom nedsättning av förmånsvärdet aktualiserades i målet, men RR ansåg att den inte var av beskaffenhet att böra besvaras i förhandsbeskedsärendet.
Denna fråga har i stället prövats i det nu aktuella målet angående G:s inkomsttaxering.
RR gjorde därvid följande bedömning: ”Färjeavgifterna kan inte ses som en för bilförmånen utgiven ersättning som skall reducera förmånsvärdet. Vad gäller jämkning nedåt av förmånsvärdet har förutsatts att en sådan skall kunna ske i undantagsfall när bilens beskaffenhet eller andra omständigheter gör att den skattskyldiges möjligheter att nyttja bilen för privat bruk begränsats (jfr prop. 1986/87:46 s. 19 f.). I det aktuella fallet föreligger inte några sådana omständigheter. Anledning att ändå jämka förmånsvärdet finns enligt Regeringsrättens mening inte.”
(RR:s dom 970124, mål nr 4195-1994)
Rättsfallsredaktörens kommentar: Den som är skattskyldig för bilförmån kan numera medges avdrag för kostnader för färjeavgift i samband med resa till och från arbetsplatsen; se 33 § anv. p. 4 femte och sjätte styckena KL. Det kan också anmärkas att förutsättningarna för att jämka förmånsvärdet har justerats. Jämkning förutsätter fortfarande synnerliga skäl, men i 42 § anv. p. 4 andra stycket KL anges att som synnerliga skäl för jämkning nedåt anses 1. att bilen används som arbetsredskap, 2. att den används i taxinäring och har körts minst 6 000 mil i tjänsten under kalenderåret och dispositionen för privat körning i mer än ringa utsträckning varit begränsad eller 3. att andra sådana omständigheter föreligger.
Punktskatter
Dröjsmålsavgift
Fråga om förutsättningar förelegat för att medge befrielse från skyldigheten att betala dröjsmålsavgift.
Av 5 kap. 8 § lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, LPP, framgår att dröjsmålsavgift skall tas ut om skatten inte betalas inom föreskriven tid. I 5 kap. 10 § LPP föreskrivs att dröjsmålsavgiften tas ut enligt bestämmelserna i 58 § 2–5 mom. uppbördslagen (1953:272). Av 58 § 2 mom. första stycket uppbördslagen framgår att dröjsmålsavgiften avpassats efter hur långvarigt dröjsmålet är. Enligt 58 § 2 mom. andra stycket gäller att avgift tas ut med två procent på belopp som betalas inom tio dagar från förfallodagen. Av 5 kap. 11 § LPP framgår emellertid att beskattningsmyndigheten får medge befrielse helt eller delvis från skyldigheten att betala dröjsmålsavgift, om det finns särskilda skäl.
RR har i tre mål prövat om sådana särskilda skäl förelegat som kan föranleda befrielse från dröjsmålsavgift, helt eller delvis.
I ett av målen, mål nr 1391-1996, beskattades ett bolag för reklamskatt i enlighet med avgiven deklaration för perioden 1 november – 31 december 1993. Reklamskatten, 1 389 365 kr, skulle ha varit inbetald den 25 januari 1994 men bokfördes på skattemyndighetens postgirokonto först den 27 januari 1994, d.v.s. två dagar för sent. Skattemyndigheten påförde i anledning därav bolaget dröjsmålsavgift med 27 787 kr (två procent på 1 389 365 kr).
Bolaget överklagade beslutet och anförde till stöd härför bl.a. att bolaget hade fått ett telefonbesked från en anställd hos skattemyndigheten om att det inte var så viktigt att betalning skedde på den utsatta dagen.
LR lämnade bolagets beslut utan bifall. KR nedsatte dock dröjsmålsavgiften till 3 473 kr. RSV överklagade KR:s dom till RR.
Efter att ha redogjort för de ovan angivna bestämmelserna om dröjsmålsavgift anförde RR följande: ”De nu aktuella bestämmelserna infördes genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1993. I lagstiftningsärendet anfördes följande i fråga om dröjsmålsavgifterna (prop. 1991/92:93 s. 81).
Avgiftsbefrielse skall medges om det finns särskilda skäl. För att en omständighet skall få medföra befrielse från dröjsmålsavgift, helt eller delvis, bör den till sin karaktär i första hand vara sådan att den betalningsskyldige inte kunnat förutse eller råda över den. Särskilda skäl bör således normalt föreligga vid sjukdom eller olyckshändelse av sådant slag att betalningen på förfallodagen därigenom avsevärt försvårats. – Den för närvarande vanligaste grunden för avgiftsbefrielse är att ett dröjsmål har varit mycket kortvarigt. Enligt rekommendationer som RSV har utfärdat anses särskilda omständigheter som kan föranleda nedsättning normalt föreligga om betalning sker inom 15 dagar från förfallodagen. I sådana fall sätts avgiften ned till 2 %. Generaltullstyrelsen har utfärdat rekommendationer som också innebär att restavgift på tull och annan skatt sätts ned vid kortvariga dröjsmål. – Dröjsmålsavgiften har i mitt förslag särskilt avpassats för att inte framstå som oacceptabelt hög vid korta dröjsmål. Utrymmet för reduktion av avgiften endast på grund av att betalningsförseningen har varit kortvarig blir därför begränsat. Har dröjsmålet endast varat någon dag kan det dock finnas skäl för i vart fall nedsättning av dröjsmålsavgiften, särskilt om den betalningsskyldige haft anledning att räkna med att betalningen skulle ske i rätt tid. – Däremot bör särskilda skäl inte anses föreligga om betalningsförsummelsen beror på betalningsoförmåga. Inte heller bör endast den omständigheten att det rör sig om en engångsförsummelse grunda betalningsbefrielse.
RSV har i rekommendationer i anslutning till att bestämmelserna antogs (RSV Ip 1993:5) berört frågor om befrielse och nedsättning från dröjsmålsavgift. Under punkten 5.2 i rekommendationerna berörs frågan om nedsättning vid kortare dröjsmål. Där sägs bl.a. att dröjsmålsavgiften, om skäl föreligger, bör kunna begränsas till 0,25 % av det för sent inbetalda beloppet, dock lägst 100 kr.
Den försening som inträffat har varit kortvarig. I målet har inte gjorts gällande att bolaget tidigare skulle gjort sig skyldigt till någon betalningsförsummelse. Sammantaget finner Regeringsrätten att särskilda skäl föreligger att sätta ned dröjsmålsavgiften till det av Kammarrätten bestämda beloppet 3 473 kr.”
(RR:s dom 970307, mål nr 1391-1996)
I det andra målet, mål nr 559-1995, beskattades ett bolag för energiskatt i enlighet med avgiven deklaration för perioden 1 – 30 september 1993. Skatten, 2 954 823 kr, skulle enligt då gällande bestämmelser ha varit inbetald senast den 25 oktober 1993. Beloppet bokfördes på skattemyndighetens postgirokonto först den 27 oktober 1993, d.v.s. två dagar för sent. Skattemyndigheten påförde med anledning därav dröjsmålsavgift med 59 096 kr (två procent på 2 954 823 kr).
Både LR och KR avslog bolagets överklagande. Bolaget fullföljde sin talan hos RR.
RR redogjorde i domskälen för aktuella bestämmelser och för de förarbetsuttalanden och rekommendationer som återgetts i referatet av det förra målet samt anförde därefter: ”I målet har bolaget obestritt uppgivit bl.a. följande. Anledningen till förseningen var en omorganisation i samband med att ekonomichefen skulle vara barnledig under en längre period. Barnet föddes tidigare än beräknat och därigenom skedde också förändringen tidigare än förutsett. Den som skulle vikariera drabbades av en hög arbetsbelastning. Bolaget hade tidigare skött sina skatteåtaganden oklanderligt.
Regeringsrätten gör följande bedömning.
Det dröjsmål som är aktuellt i målet har varit kortvarigt, endast två dagar. Det får antas att dröjsmålet berott på de organisatoriska förhållanden som bolaget har åberopat. Såvitt framkommit har bolaget inte tidigare misskött sina åligganden i fråga om inbetalning av skatt. Nu angivna förhållanden talar för en tillämpning av bestämmelserna i 5 kap. 11 § LPP om avgiftsbefrielse. Omständigheterna är emellertid inte av sådan beskaffenhet att full befrielse kan komma i fråga. I stället bör nedsättning av dröjsmålsavgiften ske till ett belopp som står i ett rimligt förhållande till bolagets försummelse.
Mot den nu angivna bakgrunden finner Regeringsrätten att dröjsmålsavgiften i förevarande fall bör bestämmas till 7 500 kr.”
(RR:s dom 970307, mål nr 559-1995)
I det tredje målet, mål nr 1729-1994, beskattades ett bolag för skatt på bränslen i enlighet med avgiven deklaration för perioden 1–30 april 1993. Skatten, 381 511 kr, skulle varit inbetald senast den 25 maj 1993. Beloppet bokfördes på RSV:s postgirokonto först den 28 maj 1993, dvs. tre dagar för sent. RSV påförde med anledning därav dröjsmålsavgift med 7 630 kr (två procent på 381511 kr).
KR satte ned dröjsmålsavgiften till skäliga ansedda 1 000 kr. Allmänna ombudet för punktskattemål överklagade beslutet till RR.
RR redogjorde i domskälen för aktuella bestämmelser och för de förarbetsuttalanden och rekommendationer som återgetts ovan i referatet av det första målet samt anförde därefter: ”I målet har bolaget obestritt uppgivit att det betalade in beloppet på bank den 25 maj 1993, dvs. på förfallodagen för insättning på RSV:s postgirokonto, men att banken på grund av misstag – såvitt upplysts i målet genom att inbetalningskortet och en postväxel på beloppet på grund av ett gem fastnade i en annan handling – sände handlingarna till bankgirot i stället för att betala in beloppet på posten. Så snart misstaget uppdagats sattes beloppet in på RSV:s postgirokonto. Detta skedde den 28 maj, alltså tre dagar för sent.
Det finns enligt Regeringsrättens mening inte anledning att ifrågasätta uppgiften om att det var ett misstag från bankens sida som orsakade förseningen. Om felexpedieringen inte skett skulle beloppet ha betalats in i tid i enlighet med den rutin som tillämpades mellan bolaget och banken. När misstaget uppdagades rättades det omedelbart till. Det ledde dock till tre dagars försening. Även om den enskilde inte kan fritas från ansvar genom att överlåta till någon annan att sköta en skatteinbetalning finner Regeringsrätten att bolaget haft anledning att räkna med att banken skulle ombesörja denna i rätt tid, särskilt mot bakgrund av att det var fast rutin att banken skötte inbetalningarna åt bolaget på det angivna sättet. Det inträffade kan därför enligt Regeringsrättens mening jämställas med en omständighet över vilken den skattskyldige inte kunnat råda.
I målet har inte framkommit att bolaget tidigare skulle gjort sig skyldigt till någon betalningsförsummelse och förseningen blev av relativt kortvarig karaktär. Sammantaget finner Regeringsrätten att särskilda skäl föreligger att sätta ned dröjsmålsavgiften till det av kammarrätten bestämda beloppet.”
(RR:s dom 970307, mål nr 1729-1994)
Rättsfallsredaktörens kommentar: I de aktuella målen var det fråga om kortvariga dröjsmål och betalningsförsummelser av engångskaraktär. RR ansåg i samtliga fall att särskilda skäl fanns att nedsätta dröjsmålsavgiften, trots att det i förarbetena framhölls att utrymmet för att sätta ned avgiften på grund av kortvariga dröjsmål är begränsat. I det sist refererade målet, mål nr 1729-1994, förelåg sådana ytterligare omständigheter – bankens misstag i fråga om expediering av skattebeloppet – att de krav som uppställdes i förarbetena för nedsättning var väl tillgodosedda. RR:s bedömning i de båda andra målen är dock friare i förhållande till förarbetsuttalandena. Framförallt gäller detta i det först refererade målet, mål nr 1391-1996, där RR inte uttryckligen grundande bedömningen på några andra omständigheter än kortvarigheten och förseelsens engångskaraktär. Det bör dock beaktas att det både i detta mål och i mål nr 559-1995 var fråga om betydande skattebelopp. Den lägsta föreskrivna dröjsmålsavgiften på två procent innebär då en mycket kraftig sanktion. RR synes därför ha ansett det befogat att anpassa avgiften till belopp som står i rimlig proportion till de skattskyldigas försummelser. Därvid har RR tagit vägledning av RSV:s rekommendationer att begränsa dröjsmålsavgiften till 0,25 % av skattebeloppet.
Redaktör Christer Silfverberg