Det har alltid funnits tankar om att skapa ett lättförståeligt och lättillämpat skattesystem. Skälen till detta är säkert många men ett av de mest framträdande är sannolikt rättssäkerhetssträvanden. Har man ett enkelt skattesystem kan man också förvänta sig av de skattskyldiga att de har kännedom om skattesystemets funktion i stort och också de särskilda regler som rör just den enskilde. Vi är trots en nyligen genomförd skattereform åter inne i ett skattesystem som mer och mer liknar ett svårförståeligt lapptäcke. Ett sådant skattesystem kan vara ett hot mot rättssäkerheten om vi tillåter en urvattning av den utredningsskyldighet som vilar på skattemyndighetens axlar och om vi inte gör det lättare för den enskilde att få ersättning för ombudskostnader i skattemål.
Det största bidraget till statsfinanserna är diverse indirekta och direkta skatter. Denna lagfästa finansieringskälla har en lång historia och har vunnit generell acceptans i praktiskt taget alla länder. En fråga som däremot kanske alltid är kontroversiell är skatteuttagets storlek. En annan fråga som däremot inte fått ett lika stort utrymme i debatten men som nog är minst lika viktig är det sätt på vilket skattemyndigheten indriver dessa skatter. Min bestämda uppfattning är att rättssäkerheten många gånger sätts ur spel i strävandena att driva in skatter.
Som skattskyldig kan det idag vara svårt att bemöta och hävda sig mot skattemyndigheten. Detta beror dels på det komplexa skattesystemet dels på utsläckningen av den inom skatterätten så viktiga sk. Officialprincipen. Denna innebar i sitt ursprung att skattemyndigheten hade ett ansvar för att ärenden blev tillräckligt utredda. Ett av de viktigaste och mest grundläggande motiven bakom denna utredningsskyldighet har varit rättssäkerheten för den skattskyldige. Utredningsskyldigheten innebar för den skattskyldige att skattemyndigheten även skulle beakta sådana omständigheter som talade till den skattskyldiges fördel. Utredningsskyldigheten skulle i princip fungera som en rättssäkerhetsventil för den skattskyldige då den skattskyldige förväntas klara sig utan biträde. Det finns visserligen, under en mycket restriktiv tillämpning av lagstiftningen, ibland möjligheter för den skattskyldige att få ersättning för de ombudskostnader den skattskyldige haft med anledning av ett skatteärende. Att utredningsskyldigheten inte når upp till de rättssäkerhetskrav som sannolikt de flesta av de skattskyldiga förväntar sig och som också kan antas vara den ursprungliga intentionen bakom Officialprincipen kan kanske delvis kopplas till de uttalanden departementschefen gjorde i regeringens proposition 1989/90:74 om ny taxeringslag (sid 283-284). Departementschefen, som då var Kjell-Olof Feldt, uttalade bl.a. följande:
”En av grundprinciperna i det nya förfarandet är att utredning skall företas på skattemyndighetsnivå. Ett ärende skall innan det når domstol i princip vara färdigutrett. En handläggning som innefattar en grundlig utredning skapar visserligen garantier för ett materiellt riktigt beslut men kan å andra sidan bli så tidsödande att tidsaspekten framstår som en nackdel från rättssäkerhetssynpunkt. Utredningsskyldigheten kan därför inte drivas in absurdum utan måste anpassas till de resurser som skattemyndigheten har till sitt förfogande och vad som är praktiskt möjligt att åstadkomma med dessa.”
Jag menar att begränsade resurser som ursäkt för att inte göra ett bra arbete aldrig bör godtas av den skattskyldige. Det är väl självklart att beslut skall motiveras, att yrkanden och grunder skall preciseras och utvecklas i en process, att den interna kommunikationen inom myndigheten fungerar, att myndigheten skall sträva efter att begränsa den skattskyldiges kostnader i ett ärende och att myndigheten initialt inte intar ett renodlat motpartsförhållande till den skattskyldige. Denna kritik vilar på egen erfarenhet och jag kommer därför också att ge konkreta exempel på handläggning av enskilda ärenden.
Med ärligt uppsåt vill jag i detta sammanhang passa på att ge beröm och uppskattning till de kolleger inom skatteförvaltningen som med kompetens och ansvar utövar sitt ämbete i skattemyndighetens intresse med bibehållen respekt för den enskilde skattebetalaren. Att i en skatteprocess möta en företrädare för skattemyndigheten av det slag jag nyss nämnt är en yrkesmässig utmaning som oavsett utgången i målet ger alla en god eftersmak.
I mitt första exempel har följande inträffat. X har överklagat skattemyndighetens beslut avseende rätt beskattningsår för uppburen utdelning. Den aktuella taxeringen har avgjorts av länsrätten och är nu föremål för prövning i kammarrätten. Under handläggningen i kammarrätten kommer det till min kännedom att Riksskatteverket (RSV) har drivit ett identiskt mål avseende en annan skattskyldig. Till min stora glädje har RSV och jag på var sitt håll funnit en rättslig argumentation som i princip är helt identisk. Det måste nämnas att den rättsutredning RSV gjort i detta mål var utomordentlig vilken jag med glädje kunde utnyttja i min egen process. Lokala skattekontoret har drivit en skatteprocess på grunder som är helt motsatta de RSV argumenterat för i samtliga förvaltningsdomstolar, dvs i länsrätt, kammarrätt och regeringsrätt: till synes mot bättre vetande.
Sammanfattningsvis kan konstateras att skatteförvaltningen som myndighet således drivit två processer med helt motsatta juridiska grunder. Hade det funnits en kommunikation mellan RSV och det lokala skattekontoret i ett tidigt skede hade möjligen detta kunnat undvikas. Det skall nämnas att RSV regelbundet lämnar information om de processer RSV för till de lokala skattekontoren.
Man kan möjligen ha synpunkter på att myndigheten driver helt motsatta processer och att detta då i sin förlängning innebär att staten inte kan förlora helt. Förloras det ena målet vinner man garanterat det andra. Är inte denna helgardering en utmärkt affärsidé!
För att återgå till mitt fall hade det varit önskvärt att det lokala skattekontoret i ett tidigt skede hade utrett om det funnits något liknande mål som drivs av någon annan avdelning/person inom myndigheten. Enligt min uppfattning skulle en sådan samordning i många fall spara stora kostnader. Om det lokala skattekontoret hade utrett frågan ordentligt hade det visat sig att RSV förde ett liknande mål i domstol. Lokala skattekontoret hade som en självklar åtgärd då begärt att Xs mål skulle förklarats vilande i länsrätten i avvaktan på att RSVs mål avgjordes av regeringsrätten. Det anser jag. Något annat hade varit illojalt mot all rådande rättsprinciper. Nu kom vilandeförklaring först i kammarrätten sedan jag uppmärksammat skattemyndigheten om att det drevs två parallella processer från skattemyndighetens sida. Vad får detta för konsekvenser frågar sig nu den vetgirige. Svaret är enkelt. En vilandeförklaring hade medfört att kostnader hade sparats såväl inom domstolsväsendet, skatteförvaltningen som för X. Den vetgirige erinrar sig att det finns en teoretisk möjlighet för X att kompensera sig för ombudskostnader från staten. X yrkar därför ersättning för ombudskostnader i domstolarna. Det skall nämnas att kostnaderna för den skattskyldige i detta mål är uppe i över 300.000 kr. Yrkandet om ersättning har inte bifallits av länsrätten. Frågan har överklagats till kammarrätten. Nu har också frågan om ersättning för ombudskostnader blivit föremål för process.
I ett annat fall upptaxerades min klient (bolaget Y) för ett avdrag som gjorts för en förlust. Efter kommunicering med myndigheten och efter en mer omfattande utredning från skattemyndighetens sida medgavs avdraget. Frågan avgjordes på skattemyndighetsnivå. Y gjorde avdrag för förlust även vid efterföljande taxeringsår. Grunden för avdraget detta år var densamma som för året innan. Nu behandlades frågan emellertid av en annan avdelning inom myndigheten. Denna avdelning upptaxerade min klient och medgav således inte avdraget. Jag hänvisade då till den utredning som tidigare gjorts beträffande de aktuella ackordsförlusterna. Detta gav inget annat resultat än ett svårtolkat uttalande.
”Det är korrekt som bolaget anger att skattemyndigheten i ett liknande ärende avseende 1991 års taxering medgivit bolaget avdrag för ackordsförlust.
Oaktat ovan nämnda beslut, vilket skattemyndigheten av processuella skäl lämnar därhän, anser sig skattemyndigheten att den inställning som redovisats i omprövningsbeslut [dvs att inte medge avdrag] av den 28 maj 1996 är den korrekta.”
Skattemyndigheten konstaterade kort utan någon egentlig argumentation till stöd för sitt beslut att Y inte visat att det varit fråga om en ackordsförlust. Bolaget Z som beviljats ackordet hade viss intressegemenskap med Y varför det i detta sammanhang var viktigt för Y att visa att även utomstående beviljat ett ackord. Y visste att det fanns andra kreditgivare, däribland en bank, men kunde inte få bekräftat att den aktuella banken beviljat ackord. Skälet till detta var att banken med hänvisning till banksekretess inte ville lämna ut några uppgifter. Y påpekade detta för skattemyndigheten och bad skattemyndigheten, med hjälp av de befogenheter som står myndigheten till buds, att själv ta kontakt med banken. Om skattemyndigheten gjort detta eller ej har inte redovisats för Y. Vad som kan konstateras är att två helt olika bedömningar gjorts i en och samma fråga och att myndigheten inte förklarat skälen härtill. Upptaxeringen kvarstår och processen fortskrider genom instanserna.
Borde man som skattskyldig inte kunna ställa som krav att myndigheten drar nytta av ett arbete som redan nedlagts av myndigheten, att myndigheten öppet redovisar skälen bakom sina beslut och inte endast i allmänna ordalag anför att den skattskyldige inte lyckats visa det ena eller det andra. Hur skall den skattskyldige kunna bemöta, med eller utan ombud, skattemyndighetens argumentation om den inte görs tillgänglig?
De exempel jag valt att presentera framstår som tydliga i sina brister och har därför varit lätta att välja ut. I andra fall är det möjligen svårare att förstå riktigheten av skattemyndighetens handlande men det är just liknande fall som är både upprörande och vanliga. Som exempel kan nämnas att skattemyndigheten ofta i ett inledningsskede av ett skatteärende gör påståenden utan att dessa på något sätt är underbyggda eller öppet redovisade. Den skattskyldige tvingas ändock att bemöta dessa påståenden för att det inte skall tolkas till den skattskyldiges nackdel. Det är ett tidsödande och ett mycket svårt arbete att bemöta icke utvecklade grunder. Den skattskyldige hamnar således i en omöjlig situation. Den skattskyldige tvingas således bemöta påståenden från skattemyndighetens sida och detta för att inte bli anklagad för att inte vilja svara på frågor och för att en passivitet kan tolkas som om den skattskyldige döljer något.
Med all respekt för det arbete som läggs ned av skattemyndigheten i sin strävan att driva in skatt förekommer det enligt min uppfattning alltför ofta övertramp mot de rättssäkerhetsprinciper som bör ligga till grund för skattemyndighetens myndighetsutövning. Är dessa problem olösliga och är det möjligt att lösa problemen inom ramen för nuvarande lagstiftning? Jag är är övertygad om att lagstiftningen i sig inte lägger hinder i vägen. Kan lösningen på problemen ligga på ett ekonomiskt plan, dvs att skattemyndigheten behöver mer resurser till sitt förfogande, eller är det i grund och botten fråga om att etablera ett mer avspänt samarbete mellan den skattskyldige och skattemyndigheten? Min bestämda uppfattning är att vi alla har något att vinna på en mer öppen och respektfull dialog.
Peter Sjögren
Peter Sjögren är advokat på Dahlman Magnusson Advokatbyrå.