I SN 1998 s. 509 ff. riktar advokat Björn Forssén hård kritik mot Lagrådet. Anledningen är att Lagrådet inte avstyrkte ändringen i den nya lagen (1997:323) om statlig förmögenhetsskatt som innebär att aktier i vissa bolag som flyttat från A-listan till OTC- eller O-listan förmögenhetsbeskattas (SFS 1997:954). Det aktuella lagrådsyttrandet, som återfinns som bilaga 2 i 1997/ 98:FiU1, beslutades av regeringsråden von Bahr och Baekkevold samt justitierådet Nilsson.
Se t.ex. Nergelius i SvJT 1997 s. 426 ff., 562 ff. och 1998 s. 257 ff. Se även Wiweka Warnling-Nerep i JT 1997–98 s. 286 ff.
Se t.ex. Bexhed i Rättsfall att minnas, 1997, s. 460 ff.
Seriös kritik av Lagrådet har framförts under senare tid.1 Lagrådets roll och rekrytering har också börjat diskuteras.2 Forsséns kritik är emellertid svår att förstå. Hans resonemang synes närmast bygga på någon slags de lege ferenda-analys. Men Lagrådet skall naturligtvis hålla sig till gällande rätt när man avger sina yttranden och det har Lagrådet gjort i det aktuella fallet och dessutom på ett sätt som förefaller vara helt korrekt.
Forssén, som inte skräder orden utan använder uttryck som ”kardinalfel”, synes mena, om jag uppfattat hans långa utläggning korrekt, att retroaktivitetsförbudet i 2 kap. 10 § andra stycket regeringsformen (RF) skulle hindra förmögenhetsbeskattning av tillgångar som inte var förmögenhetsskattepliktiga då de förvärvades av den skattskyldige. Jag kan uppriktigt inte förstå hur Forssén kan komma till denna slutsats, allra minst med åberopande av RÅ 1989 ref. 116 I och II. Någon grund för beskyllningen att Lagrådet underlåtit att pröva den aktuella lagändringen utifrån retroaktivitetsförbudet i regeringsformen finns inte heller. Det framgår klart av Lagrådets yttrande att Lagrådet prövat och tagit ställning till retroaktivitetsfrågan.
Se bl.a. SOU 1978:34 s. 158, Prop. 1978/79:195 s. 56 och RÅ 1992 ref. 10.
Jfr RÅ 1992 ref. 10, där Regeringsrätten (och Lagrådet) accepterade att en skatt som i realiteten var en retroaktiv inkomstskatt etiketterades som förmögenhetsskatt för att den inte skulle komma i konflikt med retroaktivitetsförbudet, jfr Bexhed i SN 1993 s. 153 ff. spec. s. 168 ff.
Alla som ägnat någon tid åt att sätta sig in i hur retroaktivitetsförbudet i regeringsformen är uppbyggt vet att de lege lata gäller att det är utgången av beskattningsåret som är den tidpunkt som är avgörande för retroaktivitetsbedömningen beträffande förmögenhetsbeskattningen. Retroaktivitetsförbudet i 2 kap. 10 § andra stycket RF är kopplat uteslutande till den omständighet som utlöser skattskyldigheten och det är beträffande förmögenhetsskatten innehav av förmögenhetsskattepliktiga tillgångar vid utgången av beskattningsåret och det alldeles oberoende när tillgångarna anskaffades och vilka lagregler som då gällde. Detta framgår klart av förarbeten, praxis och doktrin.3 Man kan förvisso anse att skyddet mot retroaktiv skattelag – med den utformning som regleringen fått i RF – är alltför bristfälligt, men det är faktiskt vad som är gällande rätt.4
Den omständighet som utlöser skattskyldighet är således – enbart – innehav av viss egendom vid årets utgång, i detta fall aktier som en viss tidigare dag var inregistrerade på A-listan. När den skattskyldige förvärvade aktierna är utan betydelse. Forsséns påstående om att ”det sannolika är att regeringsrätten vid en prövning av förevarande lagändring på förmögenhetsskattens område skulle komma till slutsatsen att den strider mot retroaktivitetsförbudet” är därför milt uttryckt förvånande.
Forssén förefaller mena att det skulle vara i strid mot retroaktivitetsförbudet i RF och därmed omöjligt att lägga förmögenhetsskatt på en tillgång som förvärvats före den tidpunkt då en ny förmögenhetsskatteregel trätt i kraft. Så är det naturligtvis inte. Inte ens de lege ferenda torde en sådan reglering vara önskvärd. Den skulle ofelbart leda till nationalekonomiskt störande inlåsningseffekter när det gäller innehav av bl.a. fastigheter och värdepapper. Dessutom skulle den slå orättvist mellan personer som tvingas göra omdispositioner bland sina tillgångar och sådana personer som under lång tid inte behöver omdisponera sitt kapital.
I stället för att bli uppbragt över den förmenta retroaktiviteten i samband med ändringarna avseende noterade aktier som flyttats från A-listan till OTC- eller O-listan, borde kanske intresse ägnas åt de marginaleffekter som förmögenhetsbeskattningen ger upphov till. När det exempelvis gäller aktier som är noterade på börsens A-lista utgår förmögenhetsskatt med 80 procent (med undantag för vissa huvudägare!). Skatt på aktieutdelning utgår samtidigt med 30 procent. Det innebär att den löpande beskattningen för en enskild person som äger exempelvis Skandia-aktier uppgår till 191 procent ((100 kr aktiekurs × 0,8 reduktion × 0,015 förmögenhetsskatt) + (0,75 kr utdelning × 0,3 utdelningskatt) = 1,43 kr i skatt på en löpande inkomst (utdelning) som uppgår till 0,75 kr). Det kan ifrågasättas om en sådan konfiskatorisk beskattning, vilket tvingar en aktieägare som inte har andra löpande inkomster att successivt sälja av aktier (dvs. förbruka kapitalet) för att kunna betala skatten, inte strider mot äganderättsskyddet i 1950 års europeiska konvention om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (Europakonventionen). Som bekant gäller Europakonventionen numera (enligt SFS 1994:1219) som svensk lag och svenska domstolar är skyldiga att tillämpa konventionen på samma sätt som svensk lag.
Enligt artikel 1 andra stycket i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen gäller visserligen att äganderättsskyddet enligt första stycket i samma artikel inte inskränker en medlemsstats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att säkerställa betalning av skatter. Enligt Europadomstolen och Europakommissionen kan medlemsstaterna härvidlag utöva ett vidsträckt skön (”margin of appreciation”) men det finns någonstans en gräns där en beskattning blir så hög (”of an excessive character”) att den i realiteten får drag av konfiskation och sådan är inte tillåten. Detta har Europakommissionen framhållit i bl.a. Svenska Managementgruppen AB mot Sverige, mål 11036/84, DR 45 s. 211.
I Livförsäkringsaktiebolaget Skandia mot Sverige, mål 13046/87, DR 58 s. 163, uttalade kommissionen att ett generellt förbud mot skatter som uteslutande skall betalas av skattebetalarens kapital visserligen inte kan härledas ur artikel 1, men att det inte är tillåtet att genom beskattning lägga en ”excessive burden” på en person eller i grunden rubba personens finansiella ställning. Sådana skattepålagor kan konstituera kränkning av äganderättsskyddet.
Ingen kan på förhand säga säkert exakt var gränsen går mellan beskattning och konfiskation. Konventionsstaternas fria skön torde dock med tiden ha blivit mindre och det är inte alls säkert att fallet Guðmundur Guðmundsson mot Island, mål 511/59, YB 3 s. 394, vilket hittills ansetts som det ledande fallet från Europadomstolen när det gäller gränserna för förmögenhetsbeskattning skulle ha bedömts på samma sätt idag. Guðmundsson-fallet är gammalt (1950-talet) och tillämpningen av Europakonventionen utvecklas ständigt av konventionsorganen, vilka successivt flyttar fram positionerna när det gäller skyddet för den enskildes fri- och rättigheter. Utvecklingen kan förväntas få ytterligare fart genom att nya domare tar säte i domstolen till följd av att många av de tidigare kommunistiska staterna i Central- och Östeuropa anslutit sig till Europakonventionen. Ytterligare en omständighet som talar för ”djärvare” domar framöver är att Europadomstolen inom kort blir en permanent domstol med egna heltidsanställda domare, på samma sätt som EG-domstolen.
Det är därför inte givet att den svenska aktiebeskattningen, som enligt ovan kan uppgå till flera hundra procent och dessutom avviker och är väsentligt hårdare än beskattningen i andra länder som omfattas av Europakonventionen, skulle accepteras av konventionsorganen i Strasbourg. Gränsen där en legitim beskattning övergår till otillåten konfiskation kan vara nådd.
Kanske något att fundera över både för Lagrådet och våra förvaltningsdomstolar.
Jan-Mikael Bexhed
Jan-Mikael Bexhed är jur.lic. och Skandias chefjurist.