Förmån av fri lånedator

Artikeln behandlar reglerna om skattefri lånedator i KL 32 § 3c mom. 2 st. Syftet är bl.a. att peka på vissa tolkningsproblem som bestämmelsen ger upphov till och att undersöka om lagregeln bör förändras i något eller några avseenden.

1 Inledning

1. Den 1 januari 1998 trädde nya skatteregler i kraft angående anställdas datorförmåner. Reglerna har placerats i KL 32 § 3c mom. 2 st. och har följande lydelse:

”En förmån av att använda en av arbetsgivaren tillhandahållen datorutrustning för privat bruk skall inte tas upp som intäkt, om förmånen väsentligen riktar sig till hela den stadigvarande personalen på arbetsplatsen.”

Innebörden av bestämmelsen är alltså att en förmån av fri datorutrustning i hemmet som en anställd åtnjuter är skattefri under förutsättning att en stor del av den övriga personalen på samma arbetsplats har erbjudits samma förmån. Syftet med lagstiftningen är dels att klargöra de skattemässiga konsekvenserna av att en anställd får använda arbetsgivaren tillhörig datorutrustning för privat bruk i hemmet, dels att bredda och utveckla användningen av informationsteknik (IT) i samhället.1

Reglerna föranleddes av att det blivit vanligt att företag erbjuder sina anställda olika former av IT-utbildningar. Syftet med dessa utbildningssatsningar är i allmänhet att höja personalens IT-kompetens och att därigenom underlätta en övergång till ökad användning av den nya tekniken på arbetsplatsen. I många fall genomförs utbildningen genom självstudier på fritiden i hemmet. Vanligt är då att arbetsgivaren ställer nödvändig datorutrustning till den anställdes förfogande. Det rådde tidigare viss osäkerhet om i vilken omfattning datorutrustningen fick användas för privat bruk, utan att en skattepliktig förmån uppkom. Enligt departementschefen är det viktigt att osäkerhet om skattebestämmelsernas tillämpning inte hindrar nödvändiga förändringar och utbildningsinsatser i arbetslivet. Det skulle försvåra att målen för den nationella IT-strategin uppnås.2

2. Den nya lagstiftningen har emellertid medfört vissa praktiska problem. Som exempel kan nämnas att det råder viss oklarhet om arbetsgivarens rätt att dra av ingående mervärdesskatt vid inköp av sådana datorer som skall tillhandahållas personalen för privat bruk. RSV har gjort gällande att avdragsrätt inte föreligger, eftersom det i dessa fall inte är fråga om förvärv för verksamheten.3 Skatterättsnämnden har lämnat två förhandsbesked i frågan, där man följer RSV:s tolkning av reglerna. Båda förhandsbeskeden har överklagats.

Förmån av fri lånedator kan vidare få vissa oväntade ekonomiska effekter för den anställde. I praktiken är det nämligen vanligt att den anställde får nyttja datorutrustningen mot ett visst bruttolöneavdrag. Enligt RSV bör ett sådant förfarande accepteras, eftersom fiktiv lön inte kan inkomstbeskattas enligt svensk rätt.4 Om bruttolönen sjunker, påverkar dock detta t.ex. storleken på daghemsavgift och bostadsbidrag som den skattskyldige erlägger respektive uppbär. Vidare sjunker sjukpenning- och pensionsgrundande inkomster för den anställde. Genom systemet med bruttolöneavdrag blir det alltså svårt för den anställde att överblicka vilka ekonomiska konsekvenser datorförmånen får på hans/hennes privatekonomi.

Denna artikel kommer att behandla de inkomstskatterättsliga effekterna av KL 32 § 3c mom. 2 st. Syftet med framställningen är (i) att beskriva lagregelns innebörd, (ii) att belysa några inkomstskatterättsliga tolkningsproblem som bestämmelsen ger upphov till, samt (iii) att undersöka om den ifrågavarande bestämmelsen är lämpligt utformad, eller om den bör förändras i något eller några avseenden.

2 Förutsättningar för skattefrihet

1. Enligt lagtexten skall förmånen bestå i att arbetsgivaren tillhandahåller datorutrustning för privat bruk. Bestämmelsen är alltså inte tillämplig om förmånen utges av någon annan än arbetsgivaren. Som exempel kan nämnas att lagstiftningen inte omfattar det fallet att ett fackförbund lånar ut hemdatorer till sina medlemmar. I dessa fall saknas ju ett anställningsförhållande mellan det subjekt som utger förmånen och mottagaren.

En intressant fråga är dock vad som gäller om ett subjekt som är närstående till arbetsgivaren tillhandahåller en datorförmån till den anställde. Antag exempelvis att A är anställd i AB X. Detta företag äger samtliga aktier i AB Y. Om nu dotterföretaget lånar ut en dator till A är det osäkert om bestämmelsen i KL 32 § 3c mom. 2 st. är tillämplig. Arbetsgivaren står ju inte som formell långivare. Förmånen har dock utgått på grund av anställningsförhållandet mellan AB X och A. Indirekt kan således arbetsgivaren sägas tillhandahålla den ifrågavarande förmånen. Möjligtvis kan man därför tolka den förefintliga bestämmelsen så att skattefrihet föreligger för A. En sådan tolkning torde i och för sig hålla sig inom ramen för vad lagtexten medger, men det är inte den mest naturliga tolkningen av lagtexten. Det vore därför önskvärt med en lagändring som klargör att skattefrihet kan föreligga även om förmånen utgår från ett subjekt som är närstående till arbetsgivaren.

2. Enligt lagtexten skall arbetsgivaren tillhandahålla datorutrustning till den anställde för att bestämmelsen skall vara tillämplig. Ordvalet indikerar att lagregeln inte omfattar den situationen då arbetsgivaren överlåter en dator till den anställde till ett subventionerat pris. En sådan tolkning får också stöd av förarbetena. I motiven betonas dock att skattefrihet bör gälla även om den anställde betalar ersättning för rätten att nyttja datorn såvida det inte är fråga om ett förtäckt köp.5 Om den anställde hyr eller lånar datorutrustningen av arbetsgivaren är bestämmelsen således tillämplig. Det torde inte spela någon roll om arbetsgivaren äger den ifrågavarande utrustningen eller i sin tur hyr den från ett annat företag. Av förarbetena framgår också att det saknar betydelse om den anställde vid hyresförhållandets upphörande har rätt att förvärva datorutrustningen till marknadspris.6

Det är i detta sammanhang viktigt att understryka att skattemyndigheterna och skattedomstolarna inte är bundna av hur parterna har rubricerat rättsförhållandet. Det är i stället den verkliga innebörden av avtalet som är avgörande för hur detta skall klassificeras. Om avtalet har benämnts ”hyresavtal” men i själva verket utgör ett förtäckt köp, skall det behandlas som ett köp. Det ankommer alltså på de rättstillämpande myndigheterna att tolka avtalet och vid behov företa en genomsyn. Härvid kan naturligtvis besvärliga gränsdragningsproblem uppkomma.

Emellanåt torde gränsen mellan köp och hyra vara svår att dra. Antag exempelvis att A, som är anställd av AB X, får ”hyra” en dator av sin arbetsgivare för 250 kr i månaden (dvs. 3 000 kr per år). Enligt avtalet upphör hyresförhållandet efter tre år eller vid anställningens slut dessförinnan. Vid hyresförhållandets upphörande får eller skall den anställde förvärva datorutrustningen för 10 000 kr, vilket motsvarar halva AB X:s inköpskostnad. Från priset får dock A avräkna vad han har erlagt i hyra under hyrestiden. Antag vidare att A utnyttjar denna rätt. Efter tre år ”köper” han alltså den ifrågavarande utrustningen för 1 000 kr (10 000 – 9 000). Marknadsvärdet uppgår då till 6 000 kr.

I detta fall uppkommer frågan hur man skall tolka ”hyresförhållandet” mellan A och AB X. Om man godtar parternas rubricering av avtalet, och således finner att det är fråga om ett hyresavtal med efterföljande optionsrätt för A, så torde uthyrningen i sig inte medföra några beskattningskonsekvenser för den anställde. Om förutsättningarna i övrigt i KL 32 § 3c mom. 2 st. är uppfyllda, är ju tillhandahållandet av datorutrustningen att anse som en skattefri förmån. Däremot skall A vid det efterföljande köpet beskattas för skillnaden mellan det erlagda priset och marknadsvärdet – dvs. han skall ta upp 5 000 kr till beskattning.

Det skulle dock kunna göras gällande att avtalet i realiteten innebär ett avbetalningsköp. I så fall är bestämmelsen i KL 32 § 3c mom. 2 st. inte tillämplig, utan A skall beskattas för skillnaden mellan det sammanlagda belopp som han har fått betala för egendomen – dvs. 10 000 kr – och vad som kan betraktas som ett marknadsmässigt pris för ett sådant avbetalningsköp – dvs. 20 000 kr plus de kreditkostnader som en oberoende säljare hade tagit ut.

Klassificeringen av detta avtal som ett hyresavtal eller som ett avbetalningsköp, måste givetvis föregås av en samlad bedömning av samtliga klausuler i kontraktet mellan A och AB X. Enligt min mening bör dock formuleringarna hos de avtalsbestämmelser som reglerar hyresförhållandets slutskede tillmätas särskilt stor betydelse i detta sammanhang. Om avtalsbestämmelserna är formulerade så att A skall förvärva egendomen vid hyrestidens utgång, bör utgångspunkten vara att det är fråga om ett avbetalningsköp. Den anställde behåller ju i så fall inte initiativrätten till förvärvet, utan detta sker med automatik vid hyrestidens slut. Äganderätten till datorutrustning bör därför anses övergå på A i samband med avtalets ingående. Om avtalet däremot ger A en möjlighet att förvärva datorutrustningen vid hyrestidens slut, bör utgångspunkten i stället vara att det är fråga om ett hyresavtal. Eftersom den anställdes förvärv av utrustningen i så fall är avhängigt av hans beslut vid hyrestidens utgång, torde äganderätten till datorutrustningen inte övergå till A före denna tidpunkt. En komplicerande omständighet är dock att A har rätt att avräkna vad han har erlagt i hyra under hyrestiden från priset vid det efterföljande köpet. Detta kan medföra att avtalet trots allt blir att betrakta som ett avbetalningsköp.7

Det kan även uppkomma andra situationer då det är svårt att bedöma om arbetsgivaren kan anses ha ”tillhandahållit” datorutrustningen till den anställde. Antag exempelvis att den anställde först säljer sin datorutrustning till arbetsgivaren och därefter hyr den till ett förmånligt pris. Frågan uppkommer då om man skall erkänna arbetsgivarens äganderätt till den ifrågavarande utrustningen eller om man i stället bör betrakta överlåtelsen som en skenrättshandling och således helt bortse ifrån den. I det senare fallet förlorar givetvis även hyresavtalet sin giltighet.

3. Enligt lagtexten omfattar skattefriheten arbetsgivarens tillhandahållande av datorutrustning. I specialmotiveringen anges att termen datorutrustning i första hand avser själva datorn inklusive bildskärm, tangentbord, nödvändiga program etc. Även sådana tillbehör som skrivare och modem kan omfattas av bestämmelsen. Däremot skall inte abonnemang på uppkopplingar mot t.ex. Internet hänföras till datorutrustning.8

Uttalandet är enligt min mening något märkligt, och inte heller tillräckligt klargörande. Vad menar man exempelvis med nödvändiga program? Är det endast operativsystem som avses – dvs. sådana basprogram som behövs i en dator för grundläggande funktioner som hantering av filer – eller omfattar skattefriheten även det fallet då arbetsgivaren tillhandahåller tillämpningsprogram? Vilka tillämpningsprogram är i så fall nödvändiga? Är det endast sådana nyttoprogram som arbetstagaren behöver i sitt arbete, eller omfattar bestämmelsen även arbetsgivarens tillhandahållande av spel och andra nöjesprogram?

Svaret på dessa frågor får man om man studerar lagtextens ordalydelse. Där beskrivs den ifrågavarande förmånen som att arbetsgivaren tillhandahåller datorutrustning för privat bruk. Om nu mjukvara kan anses utgöra datorutrustning, bör således även rena nöjesprogram kunna omfattas av skattefriheten i KL 32 § 3c mom. 2 st. Sådana program uppfyller ju med lätthet lagtextens krav på tillhandahållande för privat bruk.

En viktig fråga är vilka tekniska tillbehör, utöver de som anges i specialmotiveringen till lagen, som kan anses ingå i begreppet datorutrustning. En möjlig ståndpunkt vore att hävda att det inte gäller någon begränsning alls i detta avseende. Som stöd härför skulle man kunna anföra departementschefens uttalande i allmänmotiveringen att han inte velat införa någon begränsning i datorutrustningen tekniska standard. Arbetsgivarens kostnad för datorutrustningen utgör i stället en naturlig begränsning i detta hänseende.9

Problemet är dock att mycket av den elektroniska utrustning som förekommer i ett hem kan kopplas till en dator och därmed i praktiken bli att anse som datortillbehör. Det har knappast varit lagstiftarens avsikt att en anställds förmån av t.ex. fri TV, videobandspelare och videokamera skall omfattas av skattefriheten i KL 32 § 3c mom. 2 st.

Enligt min mening är det därför nödvändigt att uppställa något kriterium för att ett tillbehör till en dator skall omfattas av den aktuella lagregelns tillämpningsområde. Ett tänkbart sådant kriterium vore att kräva att egendomen ifråga inte skall kunna fungera självständigt – dvs. utan att vara uppkopplad mot en dator. I annat fall, om alltså tillgången har en meningsfull funktion även utan en sådan anslutning, är egendomen inte att betrakta som datorutrustning. Härigenom skulle sådana tillbehör som t.ex. scanner och CD-brännare omfattas av skattefriheten, men däremot inte sådan utrustning som TV och videobandspelare.10

Det är svårt att förstå uttalandet i specialmotiveringen om att skattefriheten i KL 32 § 3c mom. 2 st. inte bör omfatta arbetsgivarens tillhandahållande av Internetabonnemang. Ett av syftena med den ifrågavarande bestämmelsen är ju att öka IT-användningen i samhället. Det vore därför ändamålsenligt om även tillhandahållande av dylika abonnemang omfattades av bestämmelsens tillämpningsområde. Det är möjligt att en modern tolkning av den nuvarande lagregeln, där man fäster stort avseende vid bestämmelsens allmänna syfte men lägger mindre vikt vid detaljuttalanden i specialmotiveringen, skulle leda till att skattefriheten även omfattar tillhandahållande av Internetabonnemang.11 Å andra sidan är det osäkert om sådana abonnemang rent språkligt sett kan anses utgöra ”datorutrustning”. Det är därför möjligt att det krävs en lagändring.

4. För att den tillhandahållna datorutrustningen skall vara skattefri enligt KL 32 § 3c mom. 2 st. fordras vidare att förmånen väsentligen riktar sig till hela den stadigvarande personalen på arbetsplatsen. Frågan är hur man skall tolka uttrycket förmån i detta sammanhang. Måste den övriga personalen ha fått exakt samma erbjudande för att skattefrihet skall kunna föreligga i det enskilda fallet? Antag att A, B, C, D och E utgör hela den stadigvarande personalen i AB X. Företaget lämnar ett erbjudande till samtliga anställda om att få hyra en dator till ett förmånligt pris. Erbjudandet till A avser dock en annan typ av dator än den som B, C, D och E erbjuds. Samtliga personer accepterar erbjudandet.

Den förmån som t.ex. B åtnjuter borde kunna vara skattefri. 80 % av den stadigvarande personalen har ju fått exakt detta erbjudande, och enligt lagtexten räcker det att förmånen väsentligen riktar sig till hela den stadigvarande personalen på arbetsplatsen.12 Däremot är det tveksamt om A:s datorförmån kan omfattas av skattefriheten i KL 32 § 3c mom. 2 st. Den övriga personalen har ju inte erbjudits en identiskt likadan datorutrustning, utan har endast fått ett likartat förmånserbjudande som A.

RSV tycks anse att den förmån som A åtnjuter inte omfattas av skattefriheten i KL 32 § 3c mom. 2 st., eftersom den övriga personalen på arbetsplatsen inte har fått samma erbjudande. ”(D)et skall vara en och samma förmån som skall rikta sig till hela den stadigvarande personalen. Föreligger olika villkor är enligt RSV:s mening förutsättningarna för att tillämpa bestämmelsen om skattefrihet inte uppfyllda”.13

En sådan tolkning stöds onekligen av lagtextens ordalydelse. Denna ger intrycket av att den förmån som A åtnjuter och den som övriga personalen erbjuds, måste vara i princip identisk för att skattefrihet skall kunna föreligga för A. Effekterna av en sådan tolkning kan dock bli något märkliga. Antag exempelvis att den dator som A får hyra är en billigare modell än den som erbjuds B, C, D och E. Det förefaller då absurt att beskatta A enbart av det skälet att han har fått en sämre förmån än den övriga personalen. Särskilt stötande blir det om B, C, D och E undgår beskattning av sina datorförmåner.

Den här typen av problem skulle undvikas om man inte fäste avgörande betydelse vid vilken sorts datorutrustning den övriga personalen erbjuds, utan i stället ser till det ekonomiska värdet av dessa förmåner. Enligt min mening bör lagtexten ändras. En förutsättning för att en förmån av fri lånedator skall vara skattefri i det enskilda fallet bör vara att den övriga personalen har fått ett minst lika förmånligt datorerbjudande. Härigenom skulle A i exemplet ovan inte behöva skatta för sin förmån.

Såsom bestämmelsen är utformad, utgör kravet på att förmånen skall väsentligen rikta sig till hela den stadigvarande personalen en nödvändig förutsättning för skattefrihet överhuvudtaget. Om detta krav inte är uppfyllt, är alltså hela förmånen skattepliktig. Frågan är dock om detta är lämpligt.

Antag att A i exemplet ovan får hyra samma sorts dator som den övriga personalen. Till skillnad från B, C, D och E får han dock även hyra en skrivare till ett förmånligt pris. Av lagtextens ordalydelse framgår att A i så fall skall ta upp hela datorförmånens värde till beskattning. Det är svårt att förstå varför han skall beskattas för nyttjandet av själva datorn. Det borde räcka med att han beskattas för skrivarförmånens värde. Enligt min mening är en lagändring befogad.

5. För att skattefrihet skall föreligga i det enskilda fallet, måste förmånen rikta sig till en stor del av den övriga personalen på arbetsplatsen. Detta innebär inte att den övriga personalen faktiskt måste åtnjuta den ifrågavarande förmånen. Antag att AB X i det nyss anförda exemplet lämnar ett erbjudande till hela den stadigvarande personalen om att få hyra en dator till ett förmånligt pris. Endast A nappar på erbjudandet. Eftersom den förmån som A åtnjuter också riktar sig till den övriga personalen på arbetsplatsen, är den skattefri för A. Om däremot endast A hade fått det ifrågavarande erbjudandet, skulle situationen inte ha omfattats av KL 32 § 3c mom. 2 st.

Enligt lagtexten måste datorförmånen väsentligen rikta sig till hela den stadigvarande personalen på arbetsplatsen. Enligt förarbetena innebär detta att erbjudandet måste rikta sig till i princip alla kategorier av fast anställda på en arbetsplats. Det bör inte vara tillåtet att begränsa erbjudandet till enstaka individer eller till en viss personalkategori.14 Man kan fråga sig varför inte detta kommit till klarare uttryck i lagtexten. Enligt min mening rimmar det som sägs i förarbetena dåligt med lagtextens ordalydelse. En objektiv tolkning av KL 32 § 3c mom. 2 st. tyder närmast på att skattefrihet kan föreligga även om arbetsgivaren har uteslutit vissa personalkategorier från erbjudandet, såvida förmånen riktar sig till en stor del av den fast anställda personalen.

Lagstiftaren har alltså velat säkerställa att en arbetsgivares erbjudande till de anställda om fri lånedator skall komma alla personalkategorier inom företaget till del. Denna målsättning torde vara särskilt svår att genomdriva i koncerner och liknande företagsgrupper. Inom koncerner är det vanligt att de olika företagen fyller olika funktioner. I ett bolag kanske man ägnar sig åt forsknings- och utvecklingsverksamhet, medan produktionen är förlagd till ett annat företag osv. Om koncernledningen vill att en viss kategori av anställda – t.ex. arbetare i produktionen – skall undantas från ett erbjudande om fri lånedator, är detta mycket enkelt att åstadkomma. Man ser helt enkelt till att alla koncernföretag, utom produktionsbolaget, erbjuder sina anställda förmån av fri lånedator. Jag har ovan hävdat att KL 32 § 3c mom. 2 st. inte förhindrar att arbetsgivaren utesluter vissa personalkategorier från erbjudandet ens i mindre företag, och att en lagändring därför är befogad. Kanske bör man därvid överväga om inte särskilda bestämmelser är nödvändiga för att undvika diskriminering av vissa personalkategorier i koncerner och liknande företagsgrupper.

Termen ”arbetsplats” definieras i specialmotiveringen som en naturligt avgränsad arbetsplatsenhet, geografiskt eller verksamhetsmässigt. Det anges också att de som arbetar i en och samma byggnad normalt är att hänföra till en och samma arbetsplats, och att så även är fallet när arbetet bedrivs i flera olika byggnader men dessa ligger samlade inom ett väl avgränsat område.15

Uttalandet skulle kunna missförstås. Avsikten kan inte gärna ha varit att en grupp människor skall hänföras till en och samma arbetsplats enbart därför att de utför sina arbetsuppgifter i samma byggnad eller i näraliggande byggnader. Den geografiska närheten kan med andra ord knappast ha varit avsedd att utgöra en tillräcklig förutsättning i detta hänseende. I annat fall skulle ju alla de som arbetar i t.ex. ett köpcentrum hänföras till samma arbetsplats, även om de har olika arbetsgivare. Detta skulle i sin tur innebära att om en av butikerna tillhandahöll fria lånedatorer åt sina anställda, skulle skattefriheten vara avhängig av om också övriga arbetsgivare i detta köpcentrum erbjöd sina anställda samma förmån. Som exemplet visar, måste en underförstådd men nödvändig förutsättning för att en grupp människor skall kunna hänföras till en och samma arbetsplats vara att de har samma arbetsgivare.

3 Avslutning

1. Framställningen hittills har tagit sikte på hur man skall tolka de olika rekvisiten i KL 32 § 3c mom. 2 st. Jag har även pekat på vissa tekniska brister hos bestämmelsen, och gett antydningar om hur lagtexten kan förbättras i olika avseenden. Avslutningsvis tänker jag ge ett par mer övergripande synpunkter på den ifrågavarande lagregeln, och bl.a. undersöka i vilken utsträckning bestämmelsen tillgodoser lagstiftningens bakomliggande syften.

2. Som tidigare nämnts, syftar bestämmelsen i KL 32 § 3c mom. 2 st. bl.a. till att klargöra de skattemässiga konsekvenserna av att en anställd får använda arbetsgivarens datorutrustning för privat bruk. Framställningen ovan har dock visat att lagregeln i många avseenden är oklar. Detta framgår också av den stora mängd frågor som RSV har fått angående bestämmelsens innebörd.16 Enligt min mening är det därför tveksamt om lagregeln kan anses uppfylla detta syfte.

Anledningen till att det (även) tidigare rådde osäkerhet om i vilken omfattning en anställd kunde använda arbetsgivarens datorutrustning för privat bruk utan skattekonsekvenser, torde ha varit att KL 32 § 3c mom. 1 st. har en oklar innebörd. Denna allmänna regel omfattade tidigare även datorförmåner. Bestämmelsen innebär att varor och tjänster för privata behov kan vara skattefria trots att de medför en inbesparing i personliga levnadskostnader. Skattefriheten förutsätter (i) att förmånen har ett begränsat värde, (ii) att den är till väsentlig nytta i arbetet, och (iii) att det är svårt att särskilja förmånsmomentet från nyttan i arbetet. Man använder alltså genomgående vaga termer i lagtexten för att beskriva rekvisitens innebörd, vilket medför viss osäkerhet om vad som krävs för att bestämmelsen skall vara tillämplig.

Enligt min mening borde man i det utredningsarbete som föregick den nya bestämmelsen om skattefri lånedator ha sett över den allmänna regeln i KL 32 § 3c mom. 1 st. Det torde ha varit den sistnämnda bestämmelsens alltför vaga rekvisit som tidigare gjorde det svårt att överblicka skattekonsekvenserna av anställdas datorförmåner. Denna allmänna regel är inte upphävd, utan gäller fortfarande beträffande andra typer av förmåner. Det finns därför skäl att anta att osäkerhet om bestämmelsens innebörd och räckvidd även fortsättningsvis kan uppkomma.

3. Ett annat syfte med bestämmelsen i KL 32 § 3c mom. 2 st. är att bredda och utveckla IT-användningen i samhället. Sedan lagregelns införande har det blivit mycket vanligt att företag erbjuder sina anställda förmån av fri lånedator. Ofta kombineras erbjudandet med någon form av IT-utbildning. På sikt torde detta leda till att den allmänna datormognaden och förståelsen för den nya tekniken ökar, vilket ligger i linje med lagstiftarens syfte.

Även om denna målsättning naturligtvis är vällovlig, kan man fråga sig om skattefrihet för lånedatorer är rätt medel för att uppnå detta syfte. En av grundtankarna bakom skattesystemet, som bl.a. kommer till uttryck i förarbetena till 1991 års skattereform, är att beskattningen av arbetsinkomster bör vara neutral. Detta förutsätter att alla typer av ersättningar för utförda arbetsprestationer beskattas likformigt, oavsett i vilken form ersättningen utgår.17 Bestämmelsen i KL 32 § 3c mom. 2 st. innebär onekligen ett brott mot de neutralitetssträvanden som låg till grund för 1991 års skattereform.

Stefan Aldén

Stefan Aldén är t.f. universitetslektor i finansrätt vid Juridiska institutionen, Lunds universitet.