Tillämpning av ”halva basbeloppsregeln” för idrottsutövare

I RÅ 1999 ref. 25 var fråga om Friluftsfrämjandet är att anse som en sådan ideell förening som är skattebefriad enligt 7 § 5 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt (SIL) och vars huvudsakliga syfte är att bedriva idrottslig verksamhet samt om Friluftsfrämjandets ledare och instruktörer är att anse som idrottsutövare. Bakgrunden är de specialregler avseende arbetsgivaravgifter och skatteavdrag på utbetald ersättning som gäller för idrottsföreningar i vissa fall.

I samband med skattereformen blev i princip alla ersättningar för utfört arbete som utbetalades till en arbetstagare underlag för arbetsgivaravgifter och beräkning av preliminär skatt, även om ersättningen i huvudsak var att se som kostnadstäckande eller om arbetet utfördes utan direkt förvärvssyfte. Detta ledde till att bl.a. vissa skattepliktiga ersättningar till idrottsutövare som tidigare varit befriade från arbetsgivaravgifter nu blev avgiftspliktiga. För att ”bevara den tidigare ordningen” gjordes därför en ändring (ny punkt 14 i första stycket) i 2 kap. 4 § lagen (1981:691) om socialavgifter (SAL) med ikraftträdande den 1 april 1991 men med retroaktiv effekt från den 1 januari vad beträffar arbetsgivaravgifterna. Enligt den s.k. halva basbeloppsregeln blev ideella föreningar som är skattebefriade enligt reglerna i 7 § 5 mom. SIL och vars huvudsakliga syfte är att främja idrottslig verksamhet, befriade från skyldigheten att betala arbetsgivaravgifter (och att göra skatteavdrag) på ersättningar till en idrottsutövare, om ersättningen understiger ett halvt (pris)basbelopp per mottagare och år (prop. 1990/91:76, 1990/ 91:SfU10). Om ersättningen uppgår till ett halvt prisbasbelopp eller mer, skall avgifter betalas på hela beloppet.

Med idrottslig verksamhet avses sådan verksamhet som anordnas av en organisation som är ansluten till Sveriges Riksidrottsförbund eller annan jämförlig organisation (prop. 1990/91:76 s. 10).

Ett distriktsförbund inom Friluftsfrämjandet begärde i skrivelse till skattemyndigheten avseende inkomståret 1994 att Friluftsfrämjandet skulle betraktas som en sådan idrottsförening som avses i 2 kap. 4 § p. 14 SAL och att förbundet skulle få tillämpa halva basbeloppsregeln på ersättning till ideella ledare. Skattemyndigheten avslog förbundets begäran med motiveringen dels att Friluftsfrämjandet inte var anslutet till Sveriges Riksidrottsförbund och inte heller var att se som en med Riksidrottsförbundet ”jämförlig organisation”, dels att förbundets ledare inte kunde ses som idrottsutövare. Skattemyndigheten påförde förbundet arbetsgivaravgifter även på ersättningar understigande ett halvt basbelopp.

Förbundet överklagade beslutet. LR och KRG ändrade inte skattemyndighetens beslut.

Förbundet överklagade till RR som kom till det motsatta resultatet. Att Friluftsfrämjandet är att anse som en sådan ideell organisation som avses i 7 § 5 mom. SIL har inte ifrågasatts i målet. Enligt RR:s bedömning gällde det därför först att konstatera om

Friluftsfrämjandet har till huvudsakligt syfte att främja idrottslig verksamhet. RR anförde att det numera inte kan göras någon skillnad mellan idrott och friluftsliv, särskilt vad gäller s.k. motionsidrott. De friluftsaktiviteter som Friluftsfrämjandet arbetar för fyller samma funktion som idrott. Uttalandet i propositionen att med idrottslig verksamhet avses sådan verksamhet som anordnas av en organisation som är ansluten till Sveriges Riksidrottsförbund eller annan jämförlig organisation utesluter inte att även annan verksamhet kan anses som idrottslig, även om organisationen inte är ansluten till Riksidrottsförbundet. RR fann därför att Friluftsfrämjandet har till huvudsakligt syfte att främja idrottslig verksamhet.

Den andra frågan gällde om Friluftsfrämjandets ideella ledare och funktionärer som fungerat som aktiva lägerledare, är att jämställa med idrottsutövare. Enligt den ovan nämnda propositionen och Riksskatteverkets rekommendationer om idrottslig verksamhet, skall med idrottsutövare även jämställas tränare, innefattande gymnastikinstruktörer, domare och andra funktionärer vilkas medverkan är en direkt förutsättning för den idrottsliga verksamheten i en förening. Funktionärer med administrativt arbete omfattas dock inte. Mot bakgrund av detta ansåg RR att det saknas anledning att inte se de ledare och instruktörer som fungerat som aktiva lägerledare som sådana funktionärer vilkas medverkan är en direkt förutsättning för den idrottsliga verksamheten. Reglerna i 2 kap. 4 § första stycket p. 14 SAL är alltså tillämpliga på de aktiva ledarna. Med upphävande av underinstansernas beslut förklarade RR att ersättningar understigande ett halvt basbelopp per person och år till Friluftsfrämjandets aktiva lägerledare inte skall ingå i avgiftsunderlaget.

Det har inte varit helt lätt att i samband med ”halva basbeloppsregeln” definiera vad som är idrottslig verksamhet och vem som är idrottsutövare. Ett antal domar finns på området. Bl.a. har KRJ (dom 1999-06-02, mål nr 65–68-1996) fastslagit att Kennelklubben inte har till huvudsakligt syfte att bedriva idrottslig verksamhet och att dess funktionärer vid hundutställningar inte är att se som idrottsutövare. Domen överklagades till RR som inte medgav prövningstillstånd. Inte heller KFUM-KFUK har ansetts jämställd med en idrottsförening (KRG dom 1999-02-08, mål nr 7192-1996). Domen är överklagad till RR.

Yvonne Svenström