Innehåll

Skattenytt nr 1–2 2001 s. 41

Betalning av misstag – civilrätt och skatterätt

Jag har som rättsvetenskapsman ibland kommit in på de civilrättsliga reglerna om betalning av misstag. Reglerna är inte helt enkla. Om pengar har betalats av misstag till någon som inte har rätt till dem, skall han betala tillbaka dem omedelbart. Det finns dock ett antal modifikationer i återbetalningsskyldigheten. Den som har mottagit en felaktig betalning i god tro skall inte lida någon förlust genom betalarens misstag. Om han i tanken att han hade rätt till pengarna t.ex. gjort utgifter som han eljest inte skulle ha gjort, kan återbetalningsskyldigheten nedsättas eller t.o.m. bortfalla helt. I några uppmärksammade rättsfall från senare år har de som betalat av misstag varit banker (se senast NJA 1999 s. 575). Bankernas återkrav har i dessa fall ogillats, och i domarna har det understrukits bl.a. att det är viktigt att man kan lita på bankernas betalningsverksamhet.

Personligen har jag ringa erfarenhet av misstag från en banks sida. När jag i ett sådant fall ringde banken, fick jag besked att misstaget var beklagligt men inte allvarligt – det skulle mycket snart upptäckas av bankens internrevision och rättas. Rättelsen kom också efter ett par dagar.

Hur ligger det då till med skatterätten? Skattemyndigheterna kan göra misstag vid beräkningen av skatt, och frågor liknande dem som bedöms i civilrätten kan uppstå. Som rättsvetenskapsman sysslar jag inte med skatterätt, men liksom alla andra människor har jag ett personligt intresse av hur den fungerar. Det är ett allmänt intresse att en för medborgarens ekonomi så viktig angelägenhet som skatteuppbörden fungerar tillfredsställande. Eftersom vad som hänt mig troligen kan inträffa även i andra fall, har det visst allmänt intresse, och jag skall berätta om det.

Vårt uppbördssystem fungerar så, att om den preliminära skatt som betalats överstiger den slutliga skatten det överskjutande beloppet betalas tillbaka automatiskt, vanligen till det konto som skattebetalaren anvisat. När jag gjorde min deklaration 1999 försökte jag räkna ut den slutliga skatten, och kom till resultatet att jag borde få några hundra kronor tillbaka.

I mitten av december 1999 sattes ca 26 000 kr i återbetald skatt in på mitt postgirokonto. Jag förstod omedelbart att det måste vara fel; så mycket kunde jag inte ha misstagit mig. Några dagar senare, den 13 december, erhöll jag skattebeskedet och där framgick omedelbart felet. Det ”särskilda grundavdraget” för pensionärer hade beräknats till 54 000 kr. Den 14 december ringde jag till skattemyndigheten och påpekade felet. Den tjänsteman jag talade med sade först att det var rätt. Jag framhöll då att eftersom jag haft en taxerad förvärvsinkomst på bortåt 400 000 kunde det inte vara rätt med ett så stort grundavdrag. Till detta sade tjänstemannen att hon inte kunde se det men att hon skulle undersöka saken och återkomma. Några timmar senare ringde hon och meddelade att jag hade rätt; grundavdraget var fel. Någon hade ”kryssat i fel ruta”, som hon uttryckte det. Jag bad då att felet skulle rättas så snart som möjligt, i varje fall före årsskiftet för att inte trassla till det för mig med deklarationen och annat.

Felet rättades dock inte förrän en bit in i januari i år, och jag erhöll då ett beslut av skattemyndigheten. Det särskilda grundavdraget beräknades till 8 700 kr. Ytterligare skatt att betala blev 24 993 kr. Jag hade inget att invända eftersom det stämde helt med min deklaration, men jag ålades dessutom att betala 583 kr i kostnadsränta. Jag fann det absurt att jag skulle betala 583 kr extra för att skattemyndigheten hade begått ett misstag, och jag begärde omprövning av beslutet. Förfallodagen för den ytterligare skatten var satt till sista februari, något som spelade mindre roll eftersom jag var beredd att omedelbart betala tillbaka det belopp som felaktigt betalats ut till mig.

Jag tyckte att ärendet var enkelt och väntade att jag skulle få besked efter några dagar eller kanske någon vecka. Ingenting inträffade emellertid på länge, och jag betalade vad jag ålagts, inklusive räntebeloppet, mot slutet av februari. När det sedan gått ca ett halvår utan att jag hört något ringde jag till skattemyndigheten, och kom, efter att ha suttit länge i telefon, till en tjänsteman som kunde upplysa mig om att mitt ärende kommit in, och hon nämnde även den tjänsteman som handlade det. Försök att komma i kontakt med denna ledde emellertid bara till att telefonväxeln upprepade ”Ert samtal är placerat i kö”, och jag resignerade.

Den 10 oktober 2000 mottog jag ett meddelande enligt vilket skattemyndigheten genom att ändra räntedagen på min inbetalning med räntedag 2000-02-23 till 1999-12-05 hade eliminerat kostnadsräntan i ärendet. Detta skulle framgå av kommande kontoutdrag. Jag fann detta något egendomligt men avvaktade kontoutdraget. När detta kom den 8 november kunde jag konstatera att beloppet 583 kr inte hade eliminerats. Enligt utdraget hade en korrigerad kostnadsränta på 85 kr och en korrigerad intäktsränta på 62 kr tillgodoförts mig. Jag skrev därför till skattemyndigheten den 10 november och förnyade min begäran om omprövning. Vad som blir följden av detta återstår att se.

Detta föranleder ett antal frågor. Först och viktigast: Vad hade hänt om jag inte hade gjort något åt misstaget? Vilka kontrollåtgärder vidtar skattemyndigheten innan den betalar ut överstigande belopp? Har inte skattemyndigheten en sådan internrevision som tycks vara en självklarhet för bankerna? Vidare: om skattemyndigheten hade upptäckt misstaget efter en tid, vad hade då hänt? Vad som inträffade när jag anmälde misstaget inger mig inget förtroende till skattemyndighetens handlande. Beloppet var, jämfört med vad jag beräknat att återfå, så stort att jag inte kunde vara i god tro när jag fick betalning. Det hade då inte funnits något att invända mot att jag blev återbetalningsskyldig (bortsett från räntan). Om beloppet hade varit mindre, eller om jag hade haft mindre ordning på mina skatteaffärer, hade jag troligen varit i god tro. Sker med hänsyn till det behov av det skydd för den goda tron som erkänns i civilrätten en reduktion även enligt skatterätten?

Det vore enligt min mening stötande, å ena sidan om ett misstag från skattemyndighetens sida medförde att en ondtroende person fick behålla ett belopp som utbetalats av misstag, men å andra sidan också om den som i god tro mottagit ett oväntat belopp och gjort en extra utgift skulle bli återbetalningsskyldig för hela beloppet. Förtroende för bankernas betalningsverksamhet anses som nämnts vara en viktig angelägenhet. Är förtroende för skattemyndighetens uppbördsverksamhet mindre viktig?

Fortsättningen av mitt ärende är också anmärkningsvärd. Om misstaget hade rättats – som jag trodde skulle ske – efter några dagar, hade inget vidare bekymmer uppstått. Nu har ärendet legat hos skattemyndigheten drygt ett år sedan det ursprungliga misstaget, och ännu ser jag inte något slut på ärendet. Jag tycker mig ha kommit in i något som jag skulle vilja kalla, om uttrycket tillåtes, ett ”mini-Kafka”. Inget allvarligt som hos den verklige Kafka, men samma intryck av en komplicerad, oförnuftig och tungt arbetande byråkrati, som är oförmögen att handskas med vad som borde vara ett enkelt rutinärende utan vare sig sakliga eller rättsliga komplikationer.

Som jag nämndes inledningsvis kan vad som inträffat för mig troligen inträffa även i andra fall, och detta är ett skäl att uppmärksamma det. Den fråga som inställer sig är: Hur fungerar skattemyndigheten?

Jan Hellner, professor emeritus.