Frågan om vad som skall ersättas när en skattskyldig yrkar ersättning enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m., den s.k. ersättningslagen, har åter aktualiserats på grund av en nyligen avkunnad kammarrättsdom. I detta debattinlägg vill jag mot bakgrund av min artikel ”Ersättningslagen – sedd ur en skatterådgivares perspektiv” i Skattenytt 2000 nr 4 s. 187–199 åter diskutera det orimliga i en alltför restriktiv tillämpning av ersättningslagen.
I min artikel om ersättningslagen i Skattenytt 2000 nr 4 gav jag bl.a. några personliga reflektioner kring ett antal olika frågeställningar som en enskild skattehandläggare hos skattemyndigheten och det allmännas företrädare i en domstolsprocess i likhet med en domare måste ta ställning till när en skattskyldig yrkar ersättning enligt ersättningslagen.
Artikeln var tänkt att från mitt perspektiv som f.d. processförare för det allmänna och numera företrädare för de skattskyldiga, få både handläggare och det allmännas företrädare samt domstolarnas ledamöter att fundera över om en tillämpning av ersättningslagen ditintills varit alltför restriktiv mot bakgrund av hur ersättningslagen är utformad, vad som sägs i förarbetena och inte minst mot bakgrund av de förändringar som skett på skatteområdet under 1990-talet. Det rör sig om förändringar som snarare har komplicerat skatteområdet än förenklat det, och som därmed ”tvingat” de skattskyldiga att söka hjälp hos skatteexperter.
I artikeln skrev jag följande vad gäller frågan om vad som ersättas (se a.a. s. 198):
Är det tiden det tar att diskutera med den skattskyldige om hans problem? Är det den tid det tar för skatterådgivaren att tänka ut de argument som skall anföras? Är det den tid det tar att skriva ner de uttänkta argumenten? Eller vad är det? Här minns jag från min tid som allmän processförare att det var lätt att inta en övertro om hur lång tid det tar för en skatterådgivare att skriva, t.ex. ett yttrande eller ett överklagande. En bra utgångspunkt kan vara, när en myndighet eller domstol skall bedöma ett yrkande om ersättning, att utgå från hur lång tid det tar att skriva ett motsvarande yttrande av en företrädare för det allmänna och att kanske få synpunkter på det från någon kollega. Det tar normalt längre tid för skatterådgivaren, eftersom han/hon dessutom måste ha löpande kontakter med den skattskyldige. Mot denna bakgrund är det förvånansvärt att se vilka jämkningar som i vissa fall görs av myndigheter och domstolar. Det är lätt att få en känsla av att det finns en oskriven huvudregel hos skattemyndigheterna och domstolarna att ett ersättningsyrkande alltid skall jämkas, oavsett hur många timmar som det yrkats ersättning för.
Det synes alltjämt vara mer regel än undantag att ett ersättningsyrkande jämkas. Skälen till dessa jämkningar brukar uttryckas allmänt genom att såväl skattemyndigheten som domstolen fastställer ersättningen till ”skäliga x kr”. Motiveringen är i och för sig oantastlig. Men den försvårar möjligheterna till att argumentera vid ett eventuellt överklagande av ersättningsbeslutet. Skattemyndigheten har ibland varit mer klargörande i sin argumentation när de yttrat sig över ersättningsyrkandena i domstolsprocessen. En invändning mot att medge ersättning med yrkat belopp har ibland varit att den skattskyldige inte anfört något nytt i sak, eller att vad den skattskyldige anfört endast utgjort en upprepning av vad han anfört i föregående instans eller i föregående yttrande eller yttranden i samma instans. Huruvida denna typ av argumentation vunnit framgång hos domstolarna är inte lätt att utläsa eftersom domarna ofta är, såsom redan påpekats, mycket kortfattade i sin motivering.
Kammarrätten i Stockholm har dock i en nyligen avkunnad dom den 13 september 2001, mål nr 2674–2675-2000, varit mer konkret i motiveringen för att jämka yrkad ersättning med 36 375 kr inkl. mervärdesskatt avseende 13 timmars arbete till skäliga 5 000 kr. Kammarrätten har således anfört följande:
Argumentationen i kammarrätten har emellertid till inte obetydlig del innefattat en upprepning av vad som förekommit vid målets handläggning i länsrätten. Med hänsyn härtill kan den kostnad som behövts för att ta till vara bolagets rätt i kammarrätten skäligen bestämmas till 5 000 kr.
Detta sätt att argumentera synes således vara i linje med vad skattemyndigheterna ibland anför som stöd för att en jämkning skall ske av yrkad ersättning.
Jag kan förstå svårigheterna att göra en skälig bedömning av ett ersättningsyrkande endast utifrån vad som faktiskt skrivs i överklaganden och yttranden. Det kan naturligtvis hävdas att ett yttrande som endast innehåller en upprepning inte skulle ha skrivits. Det är emellertid inte så enkelt. Det kan t.ex. mycket väl ha varit så att avsikten varit att skriva något helt nytt men att skatterådgivaren i sin kontakt med den skattskyldige slutligen funnit det vara mer lämpligt att vidhålla och samtidigt understryka eller förtydliga vad som redan sagts. Ett skäl till att upprepa argumentationen kan, i komplicerade mål, vara just möjligheten att uttrycka samma sak på olika sätt för att på sätt tydliggöra aktuella frågeställningar och därmed i praktiken underlätta för domstolen att få insikt om de i målet aktuella frågeställningarna. Att endast utgå från huruvida en argumentation är en upprepning eller ny kan således normalt inte spegla den nedlagda tiden för att skriva ett yttrande eller huruvida den upprepade argumentationen rent faktiskt varit till nytta för utredningen i målet.
Dessutom föranleder Kammarrättens argumentation frågan om ersättningen för korta yttranden skall vara lägre än för yttrandena som är långa? Hur mäter man vad som är nytt och vad som är gammal argumentation? Och hur mäter man den eventuella nyttan av att den skattskyldige återupprepar sig?
Den omständigheten att en skattskyldig upprepar sig eller skriver ett kort yttrande innebär inte därmed att något ersättningsgillt arbete inte kan ha lagts ned. Ett sådant synsätt skulle innebära att i de fall domstolar, t.ex. Regeringsrätten, fastställer underinstansens dom, utan att anföra egna domskäl, så skulle domstolen inte kunna anses ha lagt ner något arbete som varit till nytta för dömandet. Detta förstår alla att så inte är fallet. Lika litet är det fallet när en skattskyldige upprepar sin argumentation eller skriver korta yttranden. ”I begränsningen visar sig mästaren,” skrev Göthe en gång i tiden. Det är oerhört svårt att skriva kort och begripligt. Den som ändå lyckas göra det skall inte ”straffas” med jämkad ersättning. Jämkning bör normalt inte heller ske på den grunden att den skattskyldige återupprepar sig.
Det sagda visar med all tydlighet att det finns anledning att fortsätta att följa tillämpningen av ersättningslagen och att fortsätta att diskutera dess tillämpning.
Maj-Britt Remstam arbetar som skattejurist på Ernst & Young AB.