Se också min artikel i Skattenytt nr 7–8 1999, s. 418–424. Det bör nämnas att jag företrätt den skattskyldige som ombud under processen.

Regeringsrätten har i dom den 17 januari i år (mål nr 3570-2000) avgjort frågan om en viss verksamhet bedriven av en fysisk person kan hänföras till inkomst av näringsverksamhet enligt Kommunalskattelagen (KL). Behovet av ett uttalande från högsta instans i denna fråga har väsentligen ökat under de senare åren i takt med att arbetsmarknaden förändrats. Man kan nämligen konstatera att många konkurrenter till ”Nisse från Manpower” driver sin verksamhet som enskild näringsidkare. I artikeln analyseras och kommenteras Regeringsrättens dom.1

1 Inledning

Under framför allt de senare åren har arbetsmarknaden förändrats väsentligt och gränsen mellan arbetstagare och egenföretagare har blivit allt mer flytande. Olika former av personaluthyrningsföretag med läkare, sjuksköterskor, lärare, billotsar och avbytare inom lantbruket har ökat drastiskt såväl i antal som storleksmässigt. Samtidigt har allt fler valt att driva ”personaluthyrningsföretag” i egen regi som enskild näringsidkare.2 Gemensamt för många av dessa senare är att skattemyndigheten inte ansett dem bedriva näringsverksamhet i den mening som avses i KL utan betraktat dem som arbetstagare. Detta har i sin tur lett till att skattemyndigheten inte utfärdat någon F-skattsedel. Som skäl för sin bedömning har skattemyndigheten oftast angett att företagaren endast ställt sin egen arbetskraft till förfogande.

Ökade tillämpningsproblem ledde till att Riksskatteverket i oktober 1999 ansökte om förhandsbesked angående om en F-skattsedel skulle utfärdas för en fysisk person.3 Den konkreta frågeställningen var om en viss verksamhet var att anse som självständigt bedriven eller inte, dvs. om verksamheten kunde anses som sådan näringsverksamhet som avses i 21 § KL. Den 17 januari i år meddelade Regeringsrätten dom. Förutsättningarna i ansökan var följande.

X uppgav sig i sin ansökan om F-skattsedel ha för avsikt att bedriva näringsverksamhet som avbytare inom jordbruket. Verksamheten som skulle bedömas bestod huvudsakligen av att X utförde arbete – exempelvis utfordring och mjölkning av kor – hos olika lantbrukare när dessa var i behov av ledighet eller behov uppkom vid sjukdom, olycksfall och arbetstoppar.

En sammanfattning av domen finns i Skattenytt nr 4. Domen anges i fulltext på Riksskatteverkets hemsida, rättsfallsprotokoll nr 2/01 med hänvisning.

X räknade med att regelbundet ha cirka tio olika kunder och därutöver ytterligare tillfälliga uppdrag. I ett inledningsskede skulle X själv utföra flertalet uppdrag, dock utan att något krav på att arbetet skulle utföras av denne personligen förelåg enligt upprättade kontrakt. Genom att ingå ett samarbetsavtal med vissa andra avbytare kunde X vid förhinder att själv utföra uppdragen sätta någon annan avbytare i sitt ställe. Som ansvarig uppdragstagare var det dock X som även i dessa fall fakturerade lantbrukaren för utfört arbete och som var ansvarig för att arbetet blev utfört i enlighet med avtalet med denne. X hade tecknat en ansvarsförsäkring. Arbetet skulle i princip utföras hos lantbrukaren med användande av dennes utrustning för arbetet, exempelvis anläggning för utfordring, mjölkning och utgödsling som var fast installerad i produktionsanläggningen. Uppdragsanskaffningen skulle äga rum genom anbud, annonser och avtal. Ersättningen för arbetet skulle beräknas efter visst pris per timme.4

Regeringsrätten som gjorde samma bedömning som skatterättsnämnden och fastställde förhandsbeskedet ansåg att den av X bedrivna verksamheten var att betrakta som sådan näringsverksamhet som avses i 21 § KL.

Detta är långt ifrån det enda avgörandet i Regeringsrätten som behandlar frågan om en person skall betraktas som uppdragstagare eller arbetstagare. När det gäller denna typ av regeringsrättsavgörande är det ofta fråga om bedömning in casu. Vad som trots detta gör denna dom intressant är – förutom att den kommer i en tid när arbetsmarknaden håller på att förändras och är i behov av olika klarlägganden – att domstolen går igenom äldre praxis och försöker sortera olika omständigheter i skilda fack på ett sätt som jag inte sett tidigare. Min tanke med denna artikel är att analysera domen och kommentera Regeringsrättens klassificering och indelning av olika omständigheter.

Typiskt för dessa företag är att de drivs utan anställda och med små materiella resurser.

Riksskatteverket lämnade in ansökan till Skatterättsnämnden efter det att den lokala skattemyndigheten inte utfärdat en F-skattsedel för den skattskyldige.

2 Analys

Vid avgörande om en verksamhet är självständigt bedriven eller inte tillämpas en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet.5 Det är naturligtvis endast de omständigheter som är utmärkande för hur verksamheten faktiskt bedrivs som skall läggas till grund för bedömningen. I den praxisgenomgång som görs i förhandsbeskedet tar man fram sådana omständigheter som typiskt sätt talar för att verksamheten är självständig alternativt osjälvständig. Exempelvis anser Skatterättsnämnden att om verksamheten riktar sig till flera uppdragsgivare talar detta för självständighet medan om den riktar sig till endast en uppdragsgivare talar detta för osjälvständighet. Vad man däremot gör är att analysera fram vilka omständigheter som typiskt sett kännetecknar en näringsverksamhet, dvs. oavsett vad verksamheten går ut på (omständigheter av allmän karaktär). Därefter anges att för olika verksamheter har tillkommit olika omständigheter som följt av verksamhetens natur och som utöver omständigheter av allmän karaktär särskilt beaktats vid bedömningen (omständigheter av särskild karaktär). Eftersom det skall göras en helhetsbedömning i det enskilda fallet kommer naturligtvis vissa omständigheter att ha liten eller ingen betydelse alls vid bedömningen (omständigheter av ringa betydelse).

Detta innebär att man kan dela in de omständigheter som skall bedömas i följande tre olika kategorier,

  1. omständigheter av allmän karaktär,

  2. omständigheter av särskild karaktär och

  3. omständigheter av ringa betydelse.

Försäkringsöverdomstolen – som t.o.m. år 1982 var högsta instans i arbetsgivaravgiftsmålen – tillämpade istället ett visst schablontänkande, där domstolen såg på vad som var normalt inom en viss kategori av arbete. Se vidare min artikel i Skattenytt nr 7–8 1999, s. 419 ff.

2.1 Omständigheter av allmän karaktär

Jag tycker att man kan identifiera tre slag av omständigheter i Skatterättsnämndens resonemang som oberoende av en verksamhets innehåll och inriktning allmänt sett karaktäriserar en självständigt bedriven näringsverksamhet och som ”därför får anses ha tillmätts en grundläggande betydelse vid kategoriseringen”, nämligen

  • antalet uppdragsgivare

  • uppdragstagarens avsikt

  • uppdragsgivarens arbetsorganisation och ledning

Antalet uppdragsgivare

En omständighet som särskilt framhålls och som synes ha haft mycket stor betydelse vid bedömningen är om verksamheten riktat sig till en eller ett fåtal uppdragsgivare eller om den riktat sig till flera uppdragsgivare. I nu aktuellt mål räknade företagaren med att årligen ha cirka tio olika uppdragsgivare. Härigenom ansågs att verksamheten riktade sig till mer än ett fåtal uppdragsgivare. Genom detta antal uppdragsgivare är företagaren normalt inte beroende av någon enskild uppdragsgivare och det torde egentligen vara detta som är den avgörande faktorn. Enbart denna omständighet är därför ett mycket starkt tecken på att verksamheten är självständigt bedriven.

Eftersom Skatterättsnämnden synes ha fäst mycket stor vikt vid denna omständighet är det intressant att veta om det finns en gräns och var en sådan går för när antalet uppdragsgivare endast skall anses som ett fåtal, dvs. när denna omständighet inte så klart visar att verksamheten är självständigt bedriven. Någon praxis från Regeringsrätten som belyser vad en eller ett fåtal uppdragsgivare betyder finns inte. Däremot har Regeringsrätten i andra sammanhang haft att bedöma uttrycket ”en eller ett fåtal”, nämligen när det gäller att avgöra om det föreligger ett fåmansföretag. Även om det inte finns något klarläggande av innebörden i uttrycket uppger regeringen i sin proposition om slopade stoppregler att ”det mesta talar för att den övre gränsen går någonstans mellan fem och tio personer”.6 Man kan dock notera att numera finns det en lagstadgad övre antalsgräns på fyra delägare för när det kan föreligga ett fåmansföretag.

Vid bedömningen av om antalet uppdragsgivare är fler än ett fåtal kan viss ledning resonemangsvis också gå att finna i en anvisning7 av Riksskatteverket från 1985. Denna har ansetts kunna tillämpas på bl.a. dagbarnvårdares verksamhet. Enligt Riksskatteverkets mening krävs för att en dagbarnvårdare skall anses självständig och bedriva näringsverksamhet att vederbörande tar hand om minst fem dagbarn.

Givetvis varken kan eller bör man ge ett entydigt svar på fråga om vad ett fåtal innebär. Med tanke på mitt korta resonemang ovan kan svaret mycket väl hamna på både tre och sju. Det kommer dock att variera beroende på hur verksamheten ser ut i det enskilda fallet. Den slutsats man dock kan dra är att uttrycket ”en eller ett fåtal” uppdragsgivare torde vara väsentligen färre än tio uppdragsgivare.

Det bör i sammanhanget betonas att en verksamhet kan anses självständigt bedriven även i det fall att företagaren har endast en enda uppdragsgivare. Det kan nämligen finnas andra omständigheter i det enskilda fallet som väger upp denna brist, se vidare nedan avsnitt 2.2.

Prop. 1999/2000:15, s. 39.

RSV Dt 1985:1.

Uppdragstagarens avsikt

Det föreligger inte avtalsfrihet mellan parterna när det gäller uppbörd av skatt m.m. Detta framgår också av domstolens uttalande att ”det förhållandet att uppdragsgivaren och uppdragstagaren uppgett sig inte ha haft för avsikt att ingå ett arbets- eller uppdragsavtal har saknat betydelse för bedömningen” om en viss verksamhet är självständig.

Av förhandsbeskedet framgår emellertid att sådana omständigheter som inregistrerad firma och försök av företagaren att uppfylla vissa krav som ställs på en näringsidkare i skatte- och avgiftshänseende (exempelvis att lämna in ansökan om F-skattsedel och registrering för mervärdesskatt) är omständigheter av allmän karaktär som talar för självständighet. Ett gemensamt drag hos dessa omständigheter är att de visar på en viss vilja hos den enskilde företagaren (uppdragstagaren) att bedriva näringsverksamhet. Viljan manifesteras i att den fysiska personen allmänt sett agerar utåt som om han är en självständig näringsidkare. Att Skatterättsnämnden tillmäter den skattskyldigas vilja och agerande en viss betydelse vid bedömningen om en verksamhet är att anse som självständigt bedriven är intressant.

Under uppdragsgivarens ledning och i dennes arbetsorganisation

En annan omständighet av allmän karaktär som Skatterättsnämnden framhåller är att uppdragstagaren inte får stå under uppdragsgivarens ledning under uppdragets utförande och inte heller ingå i uppdragsgivarens ordinarie arbetsorganisation. Detta är omständigheter som Regeringsrätten framhållit i flera tidigare avgöranden.8 Exempel på en arbetsledande funktion kan vara hur och när arbetet skall utföras.

I ett uppdrags natur ligger naturligtvis att uppdragsgivaren bestämmer ramen för vad som skall utföras. Exempelvis är det uppdragsgivaren som bestämmer vilket rum och vilken kulör målaren skall måla. Detta talar varken för eller emot självständighet. Så länge uppdragstagaren bestämmer hur uppdraget skall utföras, exempelvis hur målningsarbetet praktiskt skall utföras, anser jag att denne av denna anledning inte kan anses stå under uppdragsgivarens ledning.

I detta fall har Skatterättsnämnden ett delvis annat angreppssätt på problematiken, man betonar tidsaspekten.9 Nämnden uttalar nämligen att ”av ett uppdrags tidsmässigt tillfälliga karaktär (min kurs.) att vara ersättare för en lantbrukare vid dennes bortovaro på grund av semester eller sjukdom följer att X inte står under dennes arbetsledning vid uppdragets utförande”. Uttalandet skulle kunna tolkas som om det är av avgörande betydelse om uppdragsgivaren är på plats eller inte. Så bör man inte tolka uttalandet utan betoningen bör istället ligga på uppdragets tidsmässigt tillfälliga karaktär.

Att ett uppdrag är av tidsmässigt tillfällig karaktär torde enligt min uppfattning kunna definieras bl.a. som ett uppdrag där någon – uppdragstagaren – rycker in under tid då en annan person är förhindrad att utföra sitt ordinarie arbete. Om uppdragstiden i detta sammanhang är en dag eller en månad bör sakna betydelse, i båda fallen torde uppdraget vara av tidsmässigt tillfällig karaktär. Motsvarande resonemang bör man kunna ha när det gäller att rycka in vid arbetstoppar och liknande. Gemensamt för de båda fallen är att uppdragsgivaren – personligen eller genom anställd – saknar praktisk möjlighet att utföra ett visst arbete.

Det skulle kunna hävdas att den omständigheten att uppdragstagaren utför arbetet i uppdragsgivarens lokaler eller använder dennes maskiner gör att uppdragstagaren inordnas i uppdragsgivarens arbetsorganisation. Skatterättsnämnden angav emellertid att avbytaren på grund av verksamhetens natur inte kunde anses ingå i uppdragsgivarens arbetsorganisation. Denna typ av omständigheter är av sådant slag att varken uppdragsgivare eller uppdragstagare kan påverka dem, de ligger i uppdragets natur. Detta torde innebära att de har endast ringa betydelse vid bedömningen, se vidare nedan avsnitt 2.310.

En av förutsättningarna i ansökan om förhandsbesked var att avbytaren inte hade någon skyldighet att personligen utföra arbetet hos respektive uppdragsgivare utan avbytaren kunde sätta annan i sitt ställe. Enligt min uppfattning är detta en sådan omständighet som typiskt sett utmärker en självständighet hos uppdragstagaren.11 Den framhålls dock inte särskilt i detta förhandsbesked. Naturligtvis kan man endast spekulera om varför. Ett skäl kan vara att mängden uppdragsgivare är av sådan omfattning att det ligger i sakens natur att X inte har möjlighet att personligen utföra samtliga uppdrag. Ett annat skäl kan vara att denna omständighet ryms i det faktum att X inte står under uppdragsgivarens ledning och därför själv kan bestämma vem som skall utföra det konkreta uppdraget. Ett sådant resonemang innebär att man indirekt beaktat ifrågavarande omständighet.

Se bl.a. RÅ84 1:56, RÅ85 1:37 och RÅ 1986 ref. 8.

Även i RÅ 1992 ref. 55 (”företagsdoktor”) och ref. 104 (”styrelseproffs”) betonar Regeringsrätten vikten av att uppdragen är begränsade i tiden.

Se också min artikel i Skattenytt nr 7–8 1999, s. 422 ff.

Se bl.a. RÅ 1984 1:29, RÅ 1:56 och min artikel i Skattenytt nr 7–8 s. 420 ff.

Sammanfattning

Vid sin bedömning går Skatterättsnämnden igenom ovannämnda omständigheter som talar för självständighet och konstaterar att samtliga är uppfyllda och därefter slår man fast att X bedriver näringsverksamhet. En slutsats man torde kunna dra av ovannämnda resonemang är att i det fall samtliga dessa omständigheter är för handen bedömningen normalt kan bli endast en, nämligen att uppdragstagaren bedriver självständig verksamhet.

Om det brister i någon av ovannämnda tre omständigheter – uppdragstagaren har kanske endast en uppdragsgivare – är inte detta detsamma som att det är fråga om en osjälvständig verksamhet utan det kan finnas omständigheter av särskild karaktär som väger upp bristen på omständigheter av allmän karaktär.

2.2 Omständigheter av särskild karaktär

Därefter anger nämnden att ”för olika verksamheter har tillkommit olika omständigheter som följt av verksamhetens natur och som utöver sådana allmänna förutsättningar som karaktäriserar en rörelse respektive ett anställningsförhållande särskilt beaktats vid bedömningen”. Det är givet att man inte endast kan se på omständigheter av allmän karaktär utan man måste beakta även andra omständigheter. Detta ligger naturligt i det faktum att domstolen gör en helhetsbedömning i det enskilda fallet.

En intressant frågeställning är vilken betydelse man ska ge dessa allmänna förutsättningar vid bedömningen. Skulle man kunna hävda att en eller flera särskilda omständigheter gör uppdragstagaren osjälvständig trots att samtliga ovannämnda förutsättningar är uppfyllda?

Ser man på tidigare Regeringsrättsavgöranden12 som Skatterättsnämnden hänvisar till kan jag inte dra en sådan slutsats. När Regeringsrätten speciellt betonat en omständighet av särskild karaktär har det ofta brustit i en omständighet av allmän karaktär. I flera av fallen har exempelvis uppdragstagaren haft endast en eller ett fåtal uppdragsgivare, vilket talar för osjälvständighet. Genom att göra större investeringar – exempelvis inköp av en lastbil eller en skogsmaskin – som sedan används inom ramen för uppdragen anses uppdragstagaren ta en affärsmässig risk. Denna risk kan sägas ”läka” bristen på omständigheter av allmän karaktär.

På motsvarande sätt torde en omständighet av särskild karaktär kunna ”läka” bristen på osjälvständighet. I det fall det är osäkert om omständigheterna av allmän karaktär visar att uppdragstagaren är självständig eller osjälvständig kan en omständighet av särskild karaktär klarlägga att verksamheten är osjälvständig. Detta stärks av nämndens exempel om att ett uppdrag som grundar sig på uppdragstagarens personliga skicklighet och denne personligen utför arbetsuppgifterna talar för osjälvständighet.

Sammanfattningsvis menar jag att dessa särskilda omständigheter egentligen inte har någon självständig betydelse. Talar samtliga omständigheter av allmän karaktär för att det är fråga om en självständig verksamhet kan en omständighet av särskild karaktär givetvis förstärka men också försvaga självständighetsrekvisitet. Normalt sett torde dock inte självständigheten kullkastas.

Exempelvis RÅ82 1:50 och RÅ 1986 ref. 8.

2.3 Omständigheter som har ringa betydelse

Utgångspunkten är att det skall göras en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet och härvid skall bedömningen självfallet göras utifrån hur verksamheten faktiskt bedrivs. En kategori av omständigheter som är särskilt intressanta är de som varken uppdragsgivare eller uppdragstagare har någon möjlighet att påverka. Exempelvis kan den omständigheten att uppdraget utförs i uppdragsgivarens lokaler och ibland med användande av uppdragsgivarens maskiner i vissa fall inte påverkas av någondera part. Målaren, datainstallatören och skogsarbetaren kan utföra uppdraget endast i uppdragsgivarens lokaler eller på dennes fastighet. Denna omständighet som inte kan påverkas av någondera part talar enligt min mening varken för eller mot självständighet och har således ringa betydelse vid bedömningen.

Skatterättsnämnden har i sin bedömning inte uttryckligen sagt att vissa omständigheter har ringa betydelse. Dock kan man konstatera att nämnden i sin praxisgenomgång särskilt anger att den omständigheten att uppdraget utförs i uppdragsgivarens lokaler kan tala för osjälvständighet. När man sedan skall bedöma X verksamhet anges inte detta som en omständighet för eller mot självständighet. Nämnden kan därför ha ansett att detta är en opåverkbar omständighet som har ringa betydelse vid bedömningen.

På liknande sätt kan man resonera när det gäller den omständigheten att X använder den i lantbrukarens fastighet installerade utrustningen. Även detta följer av uppdragets natur och är en omständighet av ringa betydelse.

Mitt resonemang innebär att de som bedriver någon form av företagsjour eller ”personaluthyrningsföretag” – á la Manpower – och utför sina uppdrag hos uppdragsgivaren absolut inte skall anses osjälvständiga av den anledningen. I många fall torde det till och med vara så att det är naturligt att nyttja uppdragsgivarens utrustning som finns i dennes lokaler. Exempelvis använder den anlitade läraren skolans utrustning och den inhyrda läkaren använder sjukhusets eller vårdcentralens utrustning.

3 Konsekvenser

Gemensamt för de nya ”personaluthyrningsföretagen” är att de i många fall inte ansetts bedriva näringsverksamhet i den mening som avses i KL och därmed har inte skattemyndigheten utfärdat någon F-skattsedel. I andra fall har de emellertid ansetts bedriva näringsverksamhet. Denna olikformiga behandling har inte varit tillfredsställande. Självfallet är det därför mycket värdefullt att Regeringsrätten prövat frågan om dessa nya företag skall anses självständigt bedrivna eller inte.

Som jag angett i tidigare sammanhang13 måste rättspraxis förändras över tiden i takt med att samhället i övrigt utvecklas. Genom ifrågavarande dom vill jag påstå att Regeringsrätten helt naturligt tar ett steg framåt och anpassar sin tolkning av självständighetsrekvisitet till de nutida förhållandena på arbetsmarknaden.

Den slutsats som jag tycker man kan dra av Regeringsrättens avgörande är att i det fall samtliga omständigheter av allmän karaktär talar för att fråga är om en näringsverksamhet ”personaluthyrningsföretaget” skall anses som självständigt och bedriva näringsverksamhet. Det är endast i undantagsfall som omständigheter av särskild karaktär kan medföra en annan bedömning för dessa företag. I sammanhanget är det viktigt att notera att det fortfarande kommer att finnas många gränsfall med svårighet för såväl myndighet som företagare att kunna bedöma om fråga är om näringsverksamhet eller inte. Detta riskerar att resultera i godtyckliga och nyckfulla bedömningar som kan drabba enskilda individer hårt. Därför är det viktigt att skattemyndigheten agerar på sådant sätt att skadorna för enskilda elimineras eller i vart fall minimeras.

Föreligger tveksamhet vid bedömningen av om en person skall anses som företagare eller arbetstagare bör i många fall personens agerande, vilket i de flesta fall även torde vara dennes vilja, vara en omständighet av i princip helt avgörande betydelse. Detta kan ses mot den bakgrund att Regeringsrätten i sin bedömning synes ha tillmätt den skattskyldiges vilja en viss betydelse. Även sett i ljuset av att vi har ett i princip neutralt skatte- och avgiftsuttag torde det i normalfallet inte finnas anledning för skattemyndigheten att ha en onödigt restriktiv hållning i frågan.

Det finns även en annan viktig dimension. Före Regeringsrättens avgörande var flera av de personer som inte tilldelades någon F-skattsedel hänvisade till att bilda ett aktiebolag och driva verksamheten inom ramen för detta. Detta innebar att skattereglerna fick styra företagsform. En sådan styrning har genom Regeringsrättens dom om inte försvunnit så väsentligen försvagats.

Skattenytt nr 7–8 1998, s. 423 ff.

4 Avslutande kommentarer

Innehav av en F-skattsedel är idag en absolut förutsättning för att någon skall kunna agera som uppdragstagare. Skälet till att institutet F-skattsedel infördes år 1993 var bl.a. att det i många fall kunde vara svårt för en uppdragsgivare att bedöma om han skulle göra skatteavdrag och betala in arbetsgivaravgifter eller om uppdragstagaren själv skulle stå för skatte- och avgiftsinbetalningen. Vid reformen valde lagstiftaren att låta enskilda näringsidkare även fortsättningsvis själva stå för inbetalningen. Man behöll således koppling mellan begreppet näringsverksamhet och vem som är ansvarig för uppbörd av skatt.

Ur principiell synvinkel finns det egentligen inget skäl att ha en sådan koppling. Man skulle kunna tänka sig att en uppdragstagare hänför ersättningen för ett uppdrag till inkomst av tjänst och därefter själv står för inbetalning av skatt och, i detta fall, arbetsgivaravgifter. Koppling mellan näringsverksamhetsbegreppet och uppbördsförfarandet skulle således brytas. Sett ur tillämparens synvinkel, och då tänker jag framför allt på de skattskyldiga, är det dock i de flesta fall värdefullt om det finns harmoni mellan de olika systemen. Jag menar därför att dagens koppling är tillfredsställande.

En relevant fråga är emellertid om inte tiden är mogen för att tillåta de enskilda parterna att själva bestämma om fråga är om ett anställnings- eller ett uppdragsförhållande, dvs. en ytterligare utvidgning av näringsverksamhetsbegreppet. Mot bakgrund av ett i stort sett neutralt skatte- och avgiftsuttag kan det ifrågasättas om det är meningsfullt att upprätthålla en ordning som i allt väsentligt har sin grund i en lagstiftning från 1928. Det är svårt att se att parternas bestämmande av vem som skall betala de sociala avgifterna kan få en negativ effekt på samhällets skatteuppbörd. Detta skulle innebära att om en person ger uttryck för att vilja bedriva näringsverksamhet och faktiskt agerar som näringsidkare så skall beskattning och uppbörd ske utifrån detta förhållande. Naturligtvis bör man ha i åtanke att skattelagstiftningen inte är allenarådande utan man måste även väga in andra aspekter såsom arbetsrätten och sociala frågor.

Peter Nilsson arbetar som skattekonsult på LRF Konsults Skattebyrå och är även verksam vid Institutionen för handelsrätt vid Lunds universitet.