A3 Inkomst av kapital
1 Löpande avdrag i inkomstslaget kapital
Enligt 42:1 andra stycket IL skall utgifter för att förvärva och bibehålla kapitalinkomster dras av. Detta är ett återgivande av den allmänna avdragsrätten för utgifter och kostnader som anges i 9 kapitlet IL. Två rättsfall är av intresse.
I RÅ 2000 ref. 3 (fhb) var frågan om vissa utgifter kunde anses avdragsgilla som förvaltningsutgifter. Leif skulle bedriva omfattande aktieförvaltning för egen del. Han räknade med att göra 10-20 stycken affärer per år och att vardera affär skulle omsätta ett värde om 50 000–100 000 kr. Leif önskade dra av ett tekniskt analysprogram ”SuperCharts”, ett s.k. portföljprogram ”VP 99”, tidskriften ”Börsinsikt”, tidskriften ”Aktiespararen” (Leif angav två alternativ, avdrag för tidskriften som medlem eller inte i Aktiespararnas riksförbund)och slutligen, tidskrifterna ”Affärsvärlden” och ”Veckans affärer”. Skatterättsnämndens uppfattning (ej ändrad av RR) var att Leif med hänsyn till omfattningarna av handeln och omständigheterna i övrigt avdrag fick ske för datorprogrammen, tidskriften ”Börsinsikt”, tidskriften ”Aktiespararen” under förutsättning att Leif ej var medlem i Aktiespararnas riksförbund men inte för de övriga tidskrifterna. Medlemskapet i Aktiespararnas riksförbund innebär att tidskriften ”Aktiespararen” tillhandahålls gratis och enligt Skatterättsnämnden kunde därför inte avdrag ske med hänsyn till (nu) IL 9:2 2 stycket. ”Affärsvärlden” och ”Veckans affärer” ansågs däremot ha ett alltför allmänt innehåll och utgiften för att anskaffa dessa uppfattades inte ha det direkta samband med hans förvaltning som bör krävas för att utgifterna skulle vara avdragsgilla som förvaltningskostnader. De var inte uteslutande motiverade för intäktens förvärvande och bibehållande.
Den tämligen stränga bedömning som gällt i inkomstslaget tjänst för facklitteratur har således överförts till inkomstslaget kapital. Fråga är om samma synsätt gäller i inkomstslaget näringsverksamhet? Jag skulle vilja hävda att bedömningen i det inkomstslaget är mindre rigid. Antag t.ex. att ”Leif” hade varit ett aktiebolag. Avdrag hade knappast nekats, i vart fall inte om bolaget ej är fåmansaktiebolag. En annan reflektion är att det var synd att Leif i sin ansökan utgick ifrån att utgifterna var ”förvaltningskostnader”. Det hade varit intressant att få Skatterättsnämndens syn på vad som enligt lagtexten är att uppfatta som förvaltningskostnad eftersom ett sådant avdrag regelmässigt reduceras med 1000 kr. Kanske är dock domen en följd av det äldre rättsfallet RÅ 1974 ref. 39. I detta fall ansågs arvode till bank för aktiv omplacering i syfte att erhålla största möjliga värdetillväxt som förvaltningskostnad. Den typen av kostnader anses tydligen vara förvaltningskostnader oberoende av om det är banken eller den skattskyldige själv som bestrider dem.
Det andra fallet är RÅ 2000 not 134 (fhb). Fallet handlar om en variant på s.k. strimlade lån. Ulla var medlem i en bostadsrättsförening. Hon tänkte ta på sig ett personligt ansvar för en del av föreningens fastighetslån. Föreningen skulle kvarstå som gäldenär mot finansiären. Hennes fråga var om hon kunde få ränteavdrag för betalning till föreningen eller långivarna i anledning av detta personliga betalningsansvar. RR ansåg inte att det planerade förfarandet skulle ge Ulla den gäldenärsställning som krävs för att ränteavdrag skulle kunna medges. Det är kanske förvånande att förhandsbeskedet söktes (och överklagades) eftersom praxis på denna punkt får anses klar (i domskälen åberopades RÅ 1983 Aa 33, RÅ 1988 ref. 121 och RÅ 1992 ref. 17). För ränteavdragsrätt krävs ställning som huvudgäldenär vilket Ulla naturligtvis inte skulle blivit. Särskilt bestickande var att betalningsansvaret automatiskt skulle upphöra vid ev. försäljning av andelen i föreningen. En i viss mån berättigad kritik mot RR:s synsätt är att det svårligen kan anses förenligt med civilrätten eller den praxis som föreligger vad gäller makars ränteavdragsrätt. Detta kan vara en förklaring till ansökan om förhandsbesked. Jag menar att RR i realiteten tillämpat ett genomsynsförfarande i äldre praxis och att RR nu tydligt visat att denna praxis fortfarande är tillämplig.
2 Kapitalvinster
2.1 Definitionen på finansiellt instrument (delägarrätt)
Definitionen på finansiellt instrument, delägarrätter enligt den nya terminologin i IL, berördes i två fall.
I RÅ 2000 not 8 (fhb) önskade S köpa en slags finansiell tillgång (värdepapper) av X. Värdepappret skulle vid en viss tidpunkt ge S rätten till ett penningbelopp. Beloppet skulle motsvara värdet av ett antal aktier i ett antal bolag (en s.k. aktiekorg). Alternativt kunde S erhålla aktierna istället. En lösenavgift skulle utgå i båda fallen. Initialt skulle korgen bestå av aktier i 10 bolag i lika delar. Sammansättningen skulle dock kunna ändras genom att utdelningar återinvesterades i respektive bolags aktier, eller att uppköp ägde rum, eller att fond- och nyemissioner ägde rum. Fråga ställdes om värdepappret var ett finansiellt instrument enligt 27 § 1 mom. SIL (nu delägarrätt enligt 48:2 IL), och om det kunde anses marknadsnoterat och om anskaffningsvärdet kunde beräknas enligt schablonregeln i (nu) 48:15 IL. Skatterättsnämnden (ej ändrat av RR) ansåg att värdepappret var ett finansiellt instrument, att pappret var marknadsnoterat och att schablonmetoden kunde tillämpas. Skatterättsnämnden fann att pappret till sin konstruktion eller verkningssätt liknade flera av de delägarrätter som uppräknas i (nu) 48:2 IL och att det av de lämnade uppgifterna framgick att det var marknadsnoterat. Nämnden uppfattade vidare att papperet närmast var att jämföra med en penningfordran, alltså en slags obligation.
I RÅ 2000 not 47 fann Skatterättsnämnden (RR ej ändring) att syntetiska optioner som ett bolag utfärdat till sina anställda fick räknas som finansiella instrument. Vid inlösen av dessa kunde bolaget bli tvunget att betala ut viss summa till optionsinnehavarna. Den förlust som därvid ansågs uppkomma skulle i bolaget behandlas inom ramen för den s.k. aktiefållan. Detta ansågs vara en konsekvens av att ersättningen till den anställde skulle ses som en kapitalvinst och inte inkomst av tjänst.
2.2 Avyttring
Ett stort antal fall, vissa synnerligen komplicerade, gäller frågan om en tillgång avyttrats eller inte.
I RÅ 2000 ref. 44 ändrades en bolagsordning med följden att B-aktier inte längre gavs företrädesrätt till utdelning. RR ansåg till skillnad från Skatterättsnämnden att detta var avyttring. RR hänvisade till det äldre fallet RÅ 1997 ref. 81. Skatterättsnämnden ansåg dock att en viktig skillnad förelåg gentemot det fallet. Denna skillnad var att det i bolagsordningen stod att B-aktier skulle ges företrädesrätt enligt vad stämman beslutade, dvs. stämman kunde också besluta att inget företräde skulle ges B-aktierna. Enligt ett aktieägaravtal skulle dock företräde på visst sätt ges B-aktierna.
Skatterättsnämnden fann att eftersom en enhällig stämma i princip kan besluta om olika utdelning på samma slags aktier utan att detta anses utgöra avyttring, förändringen av den oprecisa bolagsordningen i detta fall därmed inte kunde anses avyttring. Det aktieägaravtal som var mer preciserat uppfattades av Skatterättsnämnden som ett avtal som inte band stämman.
Den troliga förklaringen till RR:s slut är att med Skatterättsnämndens synsätt, ett kringgående av normkonstruktionen i 1997 års fall enkelt skulle kunna ske. Det finns dock goda skäl att kritisera även 1997 års fall. Andelen i bolagets förmögenhetsmassa förändras de facto inte för aktieägaren. Utdelningen är i princip att se som skattepliktig inkomst vilket betyder att förändringen i allmänhet inte leder till några skatteförmåner. En förändring av utdelningens nivå kan naturligtvis få effekter på kursen men en sådan förändring kan rimligen beskattas vid slutlig avyttring. Denna praxis försvårar i onödan transaktioner som har omstruktureringsliknande karakteristika och den ligger därför inte i linje med de reformer om ombildning som ägt rum på senare tid.
I RÅ 2000 not 8 (ovan 2.1) skulle ett värdepapper (aktiekorg) inlösas och i ett av alternativen skulle innehavaren till värdepappret erhålla de faktiska aktier som ingick i korgen, de s.k. underliggande värdepappren. Korgen var alltså ett slags derivatinstrument.
Skatterättsnämnden ansåg att detta inlösenalternativ skulle ses som en avyttring. Nämnden uppfattade att värdepappret inte var en s.k. termin. Detta ledde till att kontinuitetsregeln vad avser detta instrument inte kunde tillämpas. En termin kunde inte föreligga eftersom enligt nämnden en sådan binder bägge parter, vilket aktiekorgen inte ansågs göra. Att avyttring ansågs ske berodde på att korgens innehåll vid lösen kunde avvika från innehållet vid förvärvet. En skiljaktig (Virin) ansåg emellertid att värdepapperet skulle ses som ett slags leveransavtal, alltså ett avtal om köp med leverans vid senare tidpunkt. Skatterättsnämnden ansåg emellertid att ett leveransavtal måste avse specifika aktier. Nämnden pekade särskilt på att det inte ens var säkert att några aktier överhuvudtaget skulle levereras med den valda konstruktionen av aktiekorgen. Det är naturligt att den bristande karaktärsidentiteten ansågs leda till avyttring, se Persson Österman ”Kontinuitetsprincipen” 1997 s. 316. Det kan väl hävdas att det är olyckligt med beskattning vid omplaceringar av kapitalinvesteringar men med nuvarande skattereglering kan inte detta undvikas. Jag nämnde ovan att nämnden fann att papperet närmast var att jämställa med penningfordran, frågan som ej besvarades i beskedet är om vinsten därmed skall uppfattas utgöra ränta enligt IL.
I RÅ 2000 not 186 (fhb) hade ett aktiebolag, AB X, förvärvat en fordran på ett kommanditbolag, Y. Y ägdes av AB X och av Björn och Ann-Marie. Björn ägde AB X. Förvärvspriset på fordran understeg det nominella värdet. X funderade på att ta full betalning för fordran (a), efterge den (b) eller att tillskjuta den som kapitaltillskott till Y (c). RR förklarade först vad gäller (a) att enligt RÅ77 1:20 är kapitalavbetalning på skuld att se som avyttring om förvärvet av fordran skett för ett lägre belopp än det nominella. RR ansåg vad gäller (b), med beaktande av sökandens uppgivna omständigheter, att någon eftergift i realiteten inte skulle ske. Sökanden angav nämligen att det nominella värdet vid eftergift skulle tillföras AB X eget kapital konto. RR uppfattade att detta i realiteten var ett tillskott. Kapitaltillskottet, (c), skulle uppfattas som en avyttring eftersom ett slags fordran byttes mot en annan slags fordran. En i balansräkningen fastställd skuld skulle konverteras till ägarkapital. Detta är på samma sätt som i RÅ 2000 not 8 en sådan avsaknad av karaktärsidentitet mellan det bortbytta och tillbytta att avyttring anses föreligga.
I RÅ 2000 not 38 (fhb) förelåg följande omständigheter. Ett aktiebolag, Näckebro, ägde aktier i aktiebolaget Drott. Genom en transaktion blev Drott moderbolag till Näckebro. Aktiebolagsrätten medger inte innehav av egna aktier varvid Drott ämnade dra in de aktier som ägdes av Näckebro. RR framhöll att det fanns två sätt att bryta upp ett korsvist ägande, externavyttring eller indragning. Dessa borde behandlas på ett likartat sätt. Eftersom det är givet utifrån inkomstskattelagen att externförsäljning är avyttring blev den logiska konsekvensen att indragning också måste ses som en avyttring. RR tillämpade således en neutralitetprincip. I RÅ 2000 not 209 (varom mer strax nedan) fann Skatterättsnämnden likaså att ett återköp av aktier var avyttring.
I RÅ 2000 ref. 68 (fhb) fann RR (naturligtvis) att ett utnyttjande av rätten att konvertera skuldebrev till aktier inte kunde anses utgöra avyttring. Fråga uppstod dock om omkostnadsbeloppet på dessa aktier vid en senare avyttring, se omedelbart nedan 2.3.
2.3 Beräkning av skattepliktig vinst
I RÅ 2000 not 209 (fhb) skulle aktiebolaget X återköpa ett antal egna aktier. För varje aktie i bolaget erhölls en säljrätt. Ett antal sådana säljrätter gav rätten att sälja en X-aktie till bolaget. K, som funderade på att sälja dessa säljrätter hade ett antal frågor hur inkomsten skulle beräknas. Skatterättsnämnden ansåg (RR: ej ändring) att säljrätternas anskaffningsvärde skulle vara samma andel av ursprungsaktiens anskaffningsvärde som deras andel av marknadspriset på X-aktien. Nämnden ansåg att enligt ”allmänna principer” överflyttades viss del av moderaktiens rättigheter, och därmed värdet, på säljrätterna. Denna allmänna princip torde emanera från det äldre sättet att beräkna anskaffningsvärde på delrätter / teckningsrätter, se RÅ 1933 ref. 45. Nämnden ansåg dock att schablonregeln inte kunde tillämpas vid avgörande av värdet på moderaktien. Ställningstagandet framstår som helt naturligt med tanke på lagtextens ordalydelse. Säljrätterna i sig ansåg nämnden utgöra säljoptioner. När sådana utnyttjas uppfattades detta av nämnden utgöra försäljningsomkostnad, nämnden hänvisade därvid till förarbetsuttalanden. Anskaffningsvärdet på säljrätten skulle således dras av som kostnad vid K:s försäljning till bolaget. Detta fick betydelse för schablonberäkningen av anskaffningsvärdet på X-aktien, eftersom försäljningsomkostnader dras av innan schablonvärdet framräknas.
I RÅ 2000 ref. 68 (fhb) hade AB Z förvärvat ett konvertibelt skuldebrev utfärdat av sitt moderbolag, AB Y. I ett senare förfarande avknoppades AB Z till AB Y:s aktieägare. I samband med denna avknoppning konverterade AB Z skuldebrevet och erhöll aktier i AB Y. Fråga blev om anskaffningsvärdet på dessa aktier. RR menade att AB Y:s utfärdande av det konvertibla skuldebrevet måste jämställas med en nyemission. Inbetalt kapital till AB Y till följd av utfärdandet av konvertibeln måste vara skattefritt för AB Y såsom ägartillskjutet kapital. RR menade därför att en vinstgivande avyttring av skuldebrevet måste uppfattas som ett skattefritt tillskott av ägarkapital om koncernkontexten tas i beaktande. Den ökning av AB Z:s kapital som försäljningen av de konverterade aktierna medförde var alltså i princip skattefri. RR var dock noga med att poängtera att det enbart var den vinst som kunnat realiseras vid tidpunkten för koncernförhållandet som var skattefri. Anskaffningsvärdet för AB Z blev därför marknadsvärdet på skuldebrevet vid förvärvstidpunkten av detta, då AB Z var dotterbolag till AB Y. Värdestegring därefter var skattepliktig inkomst.
Skatterättsnämnden hade genom ett liknande resonemang kommit fram till att anskaffningsvärdet var marknadsvärdet på de tillbytta aktierna vid konverteringen av skuldebrevet. Skatterättsnämnden uppfattade således att en senare tidpunkt i transaktionskedjan skulle styra anskaffningsvärdet än vad RR ansåg. Det förefaller som skillnaden i synsätt berodde på att RR uppfattade att transaktionerna skedde i två olika separata steg medan Skatterättsnämnden uppfattade transaktionerna som utförda i ett enda sammanhang.
2.4 Verklig förlust
Två intressanta fall gäller huruvida en verklig förlust förelåg vid avyttring.
I RÅ 2000 ref. 45 såldes en s.k. golfaktie. Barbro var medlem i en golfklubb. Enligt reglerna för medlemskapet var Barbro tvungen att under sitt medlemskap äga aktier i ett golfaktiebolag. Barbro sålde sina aktier och realiserade en kapitalförlust. Frågan uppstod om förlusten var verklig eller om den utgjorde en privat levnadskostnad. RR konstaterade inledningsvis att det finns en regel i IL som innebär att förluster vid avyttring av personligt lösöre inte är avdragsgilla. RR fann mot bakgrund av vissa förarbetesuttalanden att detta stadgande inte kunde tolkas e contrario utan att även förluster vid avyttring av andra tillgångar kan vara icke avdragsgilla, om förlusten t.ex. är av personlig levnadskostnadskaraktär. Tolkningsmetoden är intressant då den visar att RR fortfarande tar förarbeten på stort allvar. Vad gäller frågan om Barbros förlust var avdragsgill gjorde RR ett intressant förtydligande av den allmänna principen på området. RR menade att avdragsrätten inte kan påverkas av Barbros syfte med innehavet. Oaktat Barbros syfte att köpa aktien för att spela golf medges avdragsrätt för förlust. Detta synsätt måste givetvis vara det enda praktiskt möjliga. Om syftet med ett förvärv skulle ha betydelse skulle mycket svåra gränsdragningsfrågor uppstå. RR fann att avdragsrätten endast kan påverkas av om förlusten har uppstått till följd av att Barbro erhållit förmåner från klubben som påverkat aktiens värde (s.k. substansförändring, se von Bahr i SN 1988 s. 567 ff.).
Jag antar att ett ytterligare tillkommande rekvisit är att sådan förmån inte redan beskattats hos Barbro som utdelning, trots att RR inte angav detta såsom skäl. Detta synsätt kan dock kritiseras. Att en skattepliktig utdelning av någon anledning inte taxeras bör knappast kunna kompenseras genom att ett senare förlustavdrag nekas. Det står rimligen i strid med principen om beskattningsårets slutenhet och kan vara ett kringgående av eftertaxeringsinstitutet. RR angav vidare att en alternativ grund för att neka avdrag var att ”villkoren för förvärvet och försäljningen” varit sådana att en försäljning ”typiskt sett” skulle leda till förlust. Denna grund tycks vara utflöde av ett genomsynstänkande. En ”förutbestämd” eller en på förhand ”framkallad” förlust kan inte vara avdragsgill. Den viktigaste slutsatsen av målet är därför att det knappast kan hävdas att förluster vid avyttring av golfaktier generellt är avdragsgilla. Skattemyndigheten måste dock inrikta sin processföring på att visa att aktieinnehavet givit fördelar som inte beskattats hos ägaren, eller att det redan från början framstått att köpet skulle leda till förlust. Det kan möjligen något förvåna att skattemyndigheten i RR inte anförde detta som alternativ grund i processen för att neka avdraget, särskilt mot bakgrund av att Kammarrätten redan i sin dom gav uttryck för samma synsätt som RR.
I det ovan nämnda RÅ 2000 not 38 (2.2) drogs aktier in utan att ersättning lämnades. Fråga var om detta kunde leda till avdragsgill kapitalförlust. RR noterade att fråga var om en mycket speciell situation, indragning utan ersättning av en ägares (tillika dotterbolag i koncern) hela innehav av aktier i ett bolag. RR menade att en sådan total indragning knappast kan ske gentemot en ”vanlig” aktieägare. Detta synsätt måste givetvis vara riktigt, en sådan indragning skulle utgöra en lagstridig konfiskation. Att detta kunde ske i detta fall hade sin förklaring i att ett koncernförhållande förelåg; transaktionen skedde inte mellan oberoende parter. Skulle inte det bolag vars aktier drogs in medges avdragsrätt för den ursprungliga anskaffningskostnaden, skulle denna i och för sig avdragsgilla investering aldrig någonsin kunna dras av. Detta kan sägas strida mot symmetriprincipen. De särpräglade omständigheterna i form av total indragning utan ersättning måste dock observeras. Slutligen bör noteras att RR ansåg att förlustens storlek var skillnaden mellan aktiernas marknadsvärde och anskaffningsvärdet på dessa. Även detta torde ha sin förklaring i koncernkontexten.
2.5 Tillgångskaraktär
I RÅ 2000 ref. 59 (fhb) fann RR att en andel i en ekonomisk förening endast kan utgöra andel i bostadsrättsförening om föreningen har denna karaktär (enligt nu IL 48.3) vid föregående års sista dag. Fallet har betydelse främst för de nybildade bostadsrättsföreningar som övertagit av medlemmarna redan bebodda fastigheter. Fallet är främst intressant utifrån tolkningsmetoden. Det är inte svårt att anse att domen strider mot vad som bör uppfattas som materiellt riktigt. Den leder till slumpmässiga konsekvenser. Skatterättsnämnden som kom till annat slut använde närmast en teleologisk tolkningsmetod och fann att skälen bakom lagregleringen innebar att den i detta särpräglade fall kunde frångås. RR utförde dock en rent textuell tolkning av lagtexten med bortseende från syften och systematik. Denna formalism anser jag vara olämplig i vart fall när det sker till nackdel för den skattskyldige (se även Persson Österman ”Kontinuitetsprincipen” 1997 s. 63 f.).
Roger Persson Österman