Skattenytt nr 6 2001 s. 399

EG-domstolens domar

B6 Sociala avgifter m.m.

EG-domstolens dom mål C-202/97, Fitzwilliam Executive Search Ltd

Målet avsåg tolkningen av artikel 14.1a i EG:s förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen samt den rättsliga betydelsen av blankett E 101, intyg om tillämplig lagstiftning. Enligt artikel 14.1a skall ”Den som arbetar inom en medlemsstats territorium hos ett företag, hos vilket han normalt är knuten” och som sänds ut för arbete till annan medlemsstat ”fortsätta att omfattas av den förstnämnda statens lagstiftning, under förutsättning att detta arbete inte väntas vara längre än tolv månader”. Detta innebär dels att den utsände fortsätter att omfattas av socialförsäkringen i utsändningsstaten, dels att alla socialavgifter skall betalas i den staten. Om artikel 14.1a är tillämplig, får socialavgifter inte tas ut i arbetslandet. Tillhörigheten till det utsändande landets lagstiftning skall styrkas med ett intyg på blankett E 101 (artikel 11.1 i förordning /EEG/ nr 574/72).

Fitzwilliam Executive Search Ltd var ett irländskt bemanningsföretag med kontor i Dublin. Företaget hyrde ut arbetskraft både till företag i Irland och i Nederländerna. All uthyrd personal hade anställningsavtal med Fitzwilliam och var irländska medborgare. De som hyrdes ut till Nederländerna arbetade normalt med jordbruk och trädgårdsodling, medan arbetena i Irland var av olika karaktär. Arbetsperioderna översteg aldrig tolv månader. De anställda som arbetade i Nederländerna medförde intyg på blankett E 101 enligt vilka de var omfattade av irländsk socialförsäkring. Det irländska företaget betalade socialavgifter i Irland.

Den nederländska socialförsäkringsinstitutionen ansåg emellertid att de anställda skulle omfattas av nederländsk socialförsäkring, med hänvisning till att Fitzwilliams verksamhet i Nederländerna var mer omfattande än den i Irland. Med bortseende från intygen på blankett E 101, krävde institutionen Fitzwilliam på arbetsgivaravgifter. Fitzwilliam överklagade beslutet till nederländsk domstol som vände sig till EG-domstolen för ett förhandsavgörande.

Den nederländska domstolen önskade besked dels om hur formuleringen ”företag, till vilket han normalt är knuten” i artikel 14.1a skulle tolkas och vilka krav som kunde ställas på företagets verksamhet, dels vilken rättsverkan ett intyg på blankett E 101 har.

EG-domstolen hänvisade till två tidigare domar (mål 19/67 Van der Vecht och 35/70 Manpower) och konstaterade att ingenting hindrade att ett bemanningsföretag ses som arbetsgivare, men för att utsändningsregeln i artikel 14.1a. skall kunna tillämpas måste två krav vara uppfyllda. För det första måste det finnas ett anställningsförhållande mellan företaget och arbetstagaren som upprätthålls under hela utsändningstiden. För det andra måste företaget bedriva ”en betydande verksamhet” i etableringslandet, även om det inte går att fastställa exakt vilken omfattning som krävs på verksamheten. Rena ”brevlådeföretag” (brass plate companies med generaladvokatens formulering) kan inte tillåtas dra fördel av artikel 14.1a. Däremot spelar det ingen roll om den verksamhet som företaget bedriver i etableringslandet skiljer sig från den verksamhet som bedrivs i de andra medlemsstaterna.

Beträffande rättsverkan av blankett E 101 yttrade domstolen att blanketten är bindande för institutionerna i den medlemsstat till vilken arbetstagarna sänts ut. Så länge inte den utfärdande institutionen har återkallat blanketten eller den på annat sätt ogiltigförklarats (t.ex. av EG-domstolen), kan institutionen i arbetslandet inte bortse från blanketten och ensidigt besluta att de anställda skall omfattas av arbetslandets lag.

Domen har kommenterats ytterligare i en artikel i Skattenytt nr 12/2000. Även i målet 178/97 Barry Banks m.fl. (se nedan) är fråga om rättsverkan av blankett E 101 och i målet 404/98 Josef Plum nedan behandlas återigen gränsdragningen mellan verklig arbetsgivare och brevlådeföretag.

EG-domstolens domar i målen C-34/98 och C-169/98, Kommissionen mot Frankrike

I dessa två domar var fråga ifall Frankrike brutit mot artiklarna 48 och 52 i EG-fördraget och artikel 13 i EG:s förordning (EEG) nr 1408/71 om social trygghet genom att i strid mot dessa artiklar ta ut socialavgifter på förvärvsinkomster som visserligen skulle beskattas i Frankrike, men där inkomsttagaren var omfattad av ett annat lands socialförsäkring.

Frankrike tar sedan några år tillbaka ut två särskilda avgifter vid sidan av de ”vanliga” socialavgifterna: cotisation sociale généralisée (CSG), som skall finansiera vissa sociala förmåner, och contribution pour le remboursement de la dette sociale (CRDS), som går till täckande av underskott i socialförsäkringen. Avgifterna tas bl.a. ut på fysiska personers förvärvsinkomster som skall beskattas i Frankrike.

Enligt artikel 13.1 i förordning 1408/71 skall en EU-medborgare som arbetar i ett annat medlemsland än sitt bosättningsland omfattas av socialförsäkringen i endast ett land åt gången. Socialavgifter får inte tas ut i flera länder samtidigt. Undantag finns, men är inte relevanta här. Artiklarna 48 och 52 i EG-fördraget förbjuder diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna respektive inskränkningar i etableringsfriheten för egenföretagare.

De franska avgifterna CSG och CRDS tas ut generellt, oberoende av vilket lands socialförsäkring den skattskyldige enligt förordningen skall vara omfattad av och oberoende av om vederbörande betalar avgifter i annat medlemsland.

1997 delgav kommissionen Frankrike ett yttrande enligt vilket Frankrikes uttag av dessa avgifter stred mot såväl förordningen som EG-fördraget i de fall personen i fråga var omfattad av annat lands socialförsäkring. Frankrike uppmanades att upphöra att ta ut avgifter i dessa fall. När Frankrike inte rättade sig efter yttrandet, väckte kommissionen talan inför EG-domstolen.

Frankrikes ståndpunkt i domstolen var att CSG och CRDS enligt nationell lag var att se som skatter och inte omfattades av förordningens regler. De två avgifterna var inte heller kopplade till några direkta sociala förmåner för den som betalat avgifterna.

EG-domstolen kom emellertid fram till att CSG och CRDS var att se som sociala avgifter eftersom det fanns ett ”direkt och tillräckligt relevant” samband mellan avgifterna och de grenar av social trygghet som omfattas av förordningens artikel 4. Att avgifterna kallades för skatt i den nationella lagstiftningen medförde inte nödvändigtvis att avgifterna inte kunde omfattas av förordningens regler. Det avgörande kriteriet var att avgifterna ”specifikt och direkt används för finansieringen av den sociala tryggheten i Frankrike”. Huruvida det förekom motprestation i form av sociala förmåner saknade betydelse.

Domstolen fann att Frankrike hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt såväl artiklarna 48 och 52 i EG-fördraget som artikel 13 i förordningen genom att ta ut ifrågavarande avgifter av personer som var omfattade av annat medlemslands socialförsäkring.

EG-domstolens dom mål C-178/97, Barry Banks m.fl. och Théâtre Royal de la Monnaie

Frågan gällde rättsverkan av ett intyg om tillämplig lagstiftning (blankett E 101) som utfärdats av behörig institution i ett medlemsland för egenföretagare som arbetade i annat medlemsland.

Ett antal brittiska operasångare och andra artister arbetade under några kortare tidsperioder mellan åren 1992 till 1995 vid Théâtre Royal de la Monnaie i Bryssel. De var enligt intyg på blankett E 101 från den brittiska socialförsäkringsinstitutionen omfattade av brittisk socialförsäkring i egenskap av egenföretagare som arbetade som utsända till annat medlemsland på tid som inte översteg ett år. Den belgiska teatern gjorde dock avdrag på artisternas honorar för belgiska socialförsäkringsavgifter enligt intern belgisk lag, som inte betraktar scenartister som egenföretagare utan som anställda. Den belgiska socialförsäkringsmyndigheten underkände intyget om tillämplig lagstiftning. De brittiska artisterna vände sig till belgisk domstol och begärde att avgifterna skulle återbetalas. Till stöd åberopade artisterna artikel 14a 1.a i EG:s förordning (EEG) nr 1408/71 om social trygghet. Enligt denna artikel skall den som är egenföretagare i en medlemsstat och som utför arbete i en annan medlemsstat omfattas av den förstnämnda statens lagstiftning om arbetet i den andra staten inte väntas vara längre än tolv månader. Tillhörigheten till det egna landets lagstiftning skall styrkas med intyg på blankett E 101. Den belgiska domstolen hänsköt ärendet till EG-domstolen för ett förhandsavgörande. Bl.a. ställde den belgiska domstolen frågan om de rättsverkningar som följer av en blankett E 101 som utfärdats av ett medlemslands behöriga institution, är bindande för myndigheterna i andra medlemsländer.

EG-domstolen fann att den som normalt bedriver egenverksamhet inom en medlemsstats territorium kan fortsätta att ses som egenföretagare även när han utför arbete i annan medlemsstat enligt reglerna i artikel 14a 1.a. En förutsättning är att egenverksamheten i hemstaten varit ”betydande” och att han bibehållit ”möjligheterna att utöva sin verksamhet där vid sin återkomst”. Så länge som en blankett E 101 inte har återkallats eller ogiltigförklarats är den bindande både för den behöriga institutionen och för uppdragsgivare i arbetsstaten. Om den behöriga institutionen i arbetsstaten anser att intyget utfärdats på felaktiga premisser, måste den utfärdande institutionen kontaktas för att rättelse skall kunna ske. Om institutionerna inte kan komma överens, får frågan om blankettens giltighet hänskjutas i första hand till Administrativa kommissionen och därefter till EG-domstolen. Samtidigt konstaterade EG-domstolen att den utfärdande institutionen har en skyldighet att se till att de lämnade uppgifterna i blankett E 101 är korrekta. Enligt EG-domstolen kan en blankett E 101 även utfärdas retroaktivt under pågående utsändningstid eller till och med efter det tiden löpt ut, även om ”det är att föredra att blanketten utfärdas innan perioden i fråga börjar”.

Som stöd för sitt yttrande att blankett E 101 kan utfärdas även retroaktivt, åberopade EG-domstolen ett antal domar där artikel 17 i förordningen har tillämpats för att ge medlemsstaterna möjlighet att komma överens om undantag från förordningens regler. Denna dispensregel har bl.a. använts för att för förfluten tid korrigera att någon av misstag blivit omfattad av fel lands lagstiftning. Även ett beslut enligt artikel 17 styrks med intyg på blankett E 101. Det framgår inte klart av domen men är sannolikt att ett retroaktivt utfärdande av en E 101 i utsändningsfallen måste göras dispensvägen om den ettåriga utsändningstiden har passerats.

EG-domstolens dom mål C-404/98, Josef Plum

Målet gällde en tvist mellan Josef Plum och Allgemeine Ortskrankenkasse (AOK) angående krav på socialavgifter och tolkningen av artiklarna 13.2a och 14.1a i EG:s förordning (EEG) nr 1408/71 om social trygghet.

Enligt artikel 13.2a skall den som är anställd inom en medlemsstats territorium omfattas av det landets socialförsäkring även om han är bosatt i en annan medlemsstat eller arbetsgivaren finns i en annan medlemsstat. Socialavgifter skall betalas i arbetsstaten.

Artikel 14.1a innehåller ett undantag från artikel 13.2a som säger att den som sänds ut av sin arbetsgivare i en medlemsstat till en annan medlemsstat för arbete där, ändå skall stå kvar i det utsändande landets lagstiftning, under förutsättning att arbetet i den andra staten inte väntas överstiga tolv månader.

Josef Plum ägde två byggföretag med säte i Tyskland. 1989 grundade han bolaget S med säte i Nederländerna. Bolaget S hade kontor med en anställd i Nederländerna. Alla uppdrag till bolaget S kom från Plums två tyska bolag och avsåg byggprojekt som endast utfördes i Tyskland. Bolaget S anställde personal från Nederländerna och Tyskland till byggprojekten. Varje projekt överskred aldrig tolv månader. Till en början betalade bolaget S socialavgifter i Tyskland, men 1993 övergick S till att endast betala i Nederländerna efter krav från de nederländska myndigheterna. 1994 lade bolaget S ned sin verksamhet. Med hänvisning till ett borgensåtagande som Plum ingått för bolaget S:s alla förpliktelser gentemot AOK, krävde AOK Plum på socialavgifter i Tyskland för tiden mars 1993–april 1994. Plum överklagade till nationell domstol och anförde att han var skyldig att betala avgifter endast i Nederländerna med stöd av artikel 14.1a i förordningen. Den nationella domstolen begärde ett förhandsavgörande från EG-domstolen.

EG-domstolen hade att ta ställning till två frågor: 1. Var arbetstagarna att anse som anställda i Nederländerna eller Tyskland med hänsyn till att anställningsföretaget visserligen fanns i Nederländerna men främst drev verksamhet i Tyskland och 2. om arbetstagarna var anställda i Nederländerna, var deras arbete i Tyskland att se som en utsändning enligt artikel 14.1a?

Domstolen konstaterade att artikel 14.1a utgör att undantag från huvudregeln om arbetslandets lag i artikel 13.2a. Undantagsregeln har tillkommit för att göra det möjligt för anställda, som sänds ut av sin arbetsgivare för att under begränsad tid arbeta i ett annat land, att stå kvar i det egna landets socialförsäkring. Avsikten är att befrämja den fria rörligheten mellan medlemsländerna genom att förenkla för de anställda. För att kunna tillämpa artikel 14.1a har domstolen i ett tidigare mål (C-202/97 Fitzwilliam Executive Search Ltd, se ovan) slagit fast att ett bolag som hyr ut arbetskraft för arbete i annat medlemsland skall ”bedriva en betydande verksamhet” i det land där företaget är etablerat. Detta för att förhindra att rena ”brevlådeföretag” (jfr Fitzwilliamdomen) etablerar sig i ett visst land enbart för att dra fördel av det landets låga socialavgifter. På grund av detta fann domstolen att artikel 14.1a inte är tillämplig på anställda vid ett företag som – i likhet med bolaget S – är etablerat i en medlemsstat men bedriver hela sin egentliga verksamhet frånsett viss internadministration i en annan medlemsstat. De anställda skall i stället i enlighet med artikel 13.2a omfattas av socialförsäkringen i det land där de faktiskt arbetar. I ifrågavarande fall skulle alltså avgifter betalas i Tyskland. Med det svaret bortföll den andra frågan.

Yvonne Svenström

För erfarna

Välkommen! Hos oss hittar du alla ekonomiska regelverk du behöver samlat på en enda digital plats. Fördjupa dig i allt från EU-rätt till självreglering, tidskrifter eller använd Rättserien där experter guidar dig till snabba svar.
  • Regler

    Här hittar du uppdaterat rättsligt material inom EU-rätt, svenska lagar och myndighetsföreskrifter. Du kan även hitta historik från 2008 och framåt.

  • Avancerad sök

    Filtrera dina sökningar och hitta rätt dokument snabbare. Vet du att det är en lag du söker efter kan du välja att visa bara de träffarna.

  • Markera & Anteckna

    Här kan du smidigt markera, anteckna och dela de avsnitt av texterna som är viktigast för dig och dina kollegor.

  • Rättserien

    Här kan du bekräfta dina kunskaper och enkelt hitta nya vägar till andra områden.

  • Jag vill veta mer

och oerfarna

Välkommen! Det kan vara svårt att hitta rätt ibland, så därför har vi samlat allt inom ekonomiska regler på ett och samma ställe. Navigera, sök eller använd Rättserien för att få svar på dina frågor.
  • Rättserien

    Här hittar du tydliga förklaringar till tusentals termer och information om var och hur du kan fördjupa dig. Till Rättserien

  • Navigering

    Allt relevant material hittar du samlat inom respektive ämnesområde.

  • Anteckna

    Skapa egna anteckningar för hur du ska gå till väga vid komplicerade regeltolkningar. Dela gärna med dig eller spara tips från dina kollegor!

  • Markera

    Använd överstrykningspennan och hitta tillbaka till det viktigaste nästa gång.

  • Jag vill veta mer

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2019 2020 2021
Schablonbelopp 171 875 177 100 183 700

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2019 2020 2021
Räntesats 0,51 0,50 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2019 2020 2021
Positiv 6,51 6,50 6,50
Negativ 1,51 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2019 2020 2021
31 maj 0,05 -0,01 0,28
30 nov -0,09 -0,10  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2019 2020 2021
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2019 2020 2021
Frukost, lunch och middag 245 245 250
Lunch eller middag 98 98 100
Frukost 49 49 50
Skattefria gåvor
År 2019 2020 2021
Julgåva 450 450 500
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 500
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2019 2020 2021
Skattesats 21,4% 21,4% 20,6%
Mervärdesskatt
År 2019 2020 2021
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...