1 Inledning
I Skattenytt nr 7–8 argumenterar Anders Lagerholm för att golfspel bör godtas som skattefri förmån. Förutom att komma med en mängd påståenden om hur bra det är med golf – påståenden som det saknas anledning att diskutera i denna tidskrift – hävdar Lagerholm att golf enligt den nuvarande lagstiftningen är en skattefri personalvårdsförmån. Det enda hindret är enligt Lagerholm ”skattemyndigheternas och Riksskatteverkets något föråldrade inställning till golf i allmänhet”.
I 11 kap. 11 § Inkomstskattelagen (IL) sägs bl.a. att personalvårdsförmån inte skall tas upp och att ”Med personalvårdsförmån avses förmåner av mindre värde som inte är en direkt ersättning för utfört arbete utan består av enklare åtgärder för att skapa trivsel i arbetet...”. Av 12 § i samma kapitel framgår att enklare slag av motion och annan friskvård under vissa förutsättningar räknas som personalvårdsförmån. Såvitt gäller skattefri motion har någon ändring i sak inte ägt rum sedan 1987. Motivuttalandena från 1987 är alltså fortfarande aktuella. I dessa nämns golf som en sport som inte är skattefri. Motivuttalandena står inte i strid med lagtexten. Det ska då mycket till för att hävda någon annan uppfattning än att golf är en skattepliktig förmån. Den som vill få en ändring tillstånd får vända sig till lagstiftaren. Lagerholm skjuter på pianisten.
Frågan om skattefri motion behandlas också i betänkandet Förmåner och ökade levnadskostnader, SOU 1999:94. Såvitt nu är ifråga föreslås där ingen annan ändring än att vissa nya former för motion såsom work-out, aerobics, spinning och liknande ska anses utgöra enklare slag av motion. Utredningen som lämnade betänkandet i april 1999 har däremot inte diskuterat den idag gällande gränsdragningen enligt vilken golf räknas till de skattepliktiga motionsförmånerna. Så borde rimligen ha skett om man ansett att inställningen är förlegad. Lagerholm har inte nämnt utredningen i sin artikel.
2 De lege ferenda
Stor försiktighet bör iakttas när det gäller att göra förmåner av olika slag skattefria. Det gäller särskilt förmåner som inte har ett ringa ekonomiskt värde. Idag är det mycket vanligt att skattefria förmåner byts ut mot s.k. bruttolöneavdrag.1 Detta är ett oskick. Tanken med flertalet skattefria förmåner är att alla oavsett inkomst och ställning skall kunna ta del av förmånen. Genom att arbetsgivaren för att ge ut förmånen kräver att den anställde skall avstå en del av sin lön förfelas denna tanke. De som har råd gynnas på bekostnad av uteblivna intäkter för stat och kommun. Ett annat skäl att iaktta försiktighet när det gäller att göra förmåner skattefria är att skattefriheten bryter mot den i andra sammanhang så riktiga och omhuldade principen om neutralitet i beskattningen.
Systemet med bruttlöneavdrag torde inte kunna tillämpas beträffande personalvårdsförmåner. För att en förmån skall räknas som personalvårdsförmån krävs nämligen att den inte kan bytas ut mot kontant ersättning (11 kap. 11 § IL). Om systemet med bruttolöneavdrag tillämpas beträffande en sådan förmån skulle kunna göras gällande att ett sådant utbyte har skett. I ovannämnda betänkande föreslås att motionsförmånerna inte längre skall inordnas under begreppet personalvårdsförmåner. Blir så fallet kan förutses att systemet med bruttolöneavdrag får ytterligare spridning, vilket vore mycket olyckligt.
Björne Sjökvist är chef för rättsenheten vid Riksskatteverket.
Om det kostar arbetsgivaren t.ex. 5 000 kronor att ge ut en skattefri förmån krävs att den anställde sänker sin lön med 2 727 kr för att det inte ska kosta arbetsgivaren någonting.
Arbetsgivaren drar av 5.000 kr (28%) 1.400
Kostnad kvar att utjämna (5.000 − 1.400 =) 3.600
Arbetsgivaravgifter 32%
X = lönesänkning
(32 X / 100) + X = 3.600; X = 2727