Skattenytt nr 9 2002 s. 494

Några anteckningar om förhandsbesked i skattefrågor då och nu

1 Inledning

Tanken med denna artikel har varit att ta upp några frågor om bl.a. den praktiska hanteringen av förhandsbeskedsärenden i några avseenden varvid den historiska bakgrunden har getts ett relativt stort utrymme. De flesta frågorna har behandlats i många andra sammanhang i tidskriftsartiklar m.m.1. Inledningsvis görs en allmän tillbakablick (avsnitt 2). Därefter presenteras nämndens och dess kanslis organisation (avsnitt 3 och 4) samt ärendenas handläggning (avsnitt 5). Vissa förutsättningar för sakprövning tas upp i det följande avsnittet (avsnitt 6). Riksskatteverkets ställning i förhandsbeskedsärenden behandlas därefter (avsnitt 7). Sedan följer några frågor om sekretess (avsnitt 8) och avgifter för förhandsbesked (avsnitt 9). En avslutande kommentar lämnas så (avsnitt 10).

Se t.ex. Sture Bergström, Förhandsbesked vid inkomsttaxeringen, Iustus förlag, Uppsala 1990, Sture Jarnerup, Förhandsbesked i taxeringsfrågor, Svensk Skattetidning (SST) 1959 s. 246 ff., Peter Wennerholm, Förhandsbeskedsinstitutet 30 år, SkatteNytt (SN) 1981 s. 487 ff., Klas Herrlin, Förhandsbesked avseende direkt skatt. Hårdare gallring bland ansökningarna – kortare väntetid, SST 1989 s. 471 ff., Gustaf Sandström, Skatterättsnämnden – arbetsformer och tillämpning av nya skatteregler, SN 1992 s. 1 ff. och Börje Leidhammar, Processuella frågor i förhandsbesked, SN 2002 s. 95 ff.

2 Historik2

Genom tillkomsten av Riksskattenämnden 1951 inrättades något som tidigare saknats i Sverige, nämligen ett centralt administrativt organ med uppgift att verka för likformighet vid taxeringen i hela landet samt förbättra och effektivisera taxeringskontrollen. Ett sådant organ hade diskuterats i olika omgångar redan sedan 1880-talet.

Nämndens uppgifter skulle vara rådgivande och vägledande. Den skulle utfärda allmänna anvisningar till taxeringsmyndigheterna när en oenhetlig tillämpning av skattebestämmelserna i de olika lokala taxeringsområdena uppmärksammades eller i övrigt när behov förelåg att klargöra bestämmelserna som t.ex. när ny lagstiftning införts. Vidare skulle nämnden tillhandagå landskamrerare och taxeringsintendenter med uttalanden i taxeringsfrågor, föra register över betydelsefulla rättsfall m.m. Nämnden skulle vidare granska de olika länsanvisningarna som upprättades på förslag av landskamrerarna och de anvisningar som taxeringsintendenterna utfärdade för beskattningsnämnderna i första instans för bättre inbördes överensstämmelse. Genom besök hos olika taxeringsmyndigheter och beskattningsmyndigheter skulle nämnden hålla sig underrättad om hur taxeringsarbetet bedrevs. Nämnden skulle också ägna särskild uppmärksamhet åt taxeringskontrollen och i samarbete med länsstyrelsernas taxeringsavdelningar organisera kategorigranskningar och vidta andra åtgärder för att effektivisera kontrollarbetet.

Vid sidan av de ovannämnda rätt vidlyftiga arbetsuppgifterna fick Riksskattenämnden också befogenhet att på begäran meddela skattskyldig bindande förhandsbesked i vissa taxeringsfrågor. Under krigsåren hade olika önskemål framförts om möjligheten till förhandsuttalanden angående de specifika skattefrågor som var förorsakade av den då rådande kristiden. Intresset av förhandsbesked ansågs vara stort också vid industrins omställning till fredsförhållanden. Som särskilt angeläget framhölls behovet av ett förhandsbeskedsinstitut mot bakgrund av den olikformighet som förekom vid taxeringsarbetet i olika delar av landet.

Bland remissinstanserna rådde vid lagstiftningens tillkomst delade meningar om att ge ett särskilt organ vid sidan av den ordinarie domstolsorganisationen befogenhet att meddela förhandsbesked som var bindande också för de ordinarie domstolarna och inte endast vägledande uttalanden3. Denna befogenhet uppfattades också av vissa som en inskränkning i skattedomstolarnas kompetensområde och som en dömande verksamhet4. Andra invändningar var att det var principiellt oriktigt att tvinga beskattningsnämnderna att fastställa taxeringar som de ansåg oriktiga, att en bristande jämlikhet och likformighet kunde uppkomma, där en beskattningsnämnd hade att för viss skattskyldig tillämpa ett av nämnden såsom felaktigt ansett förhandsbesked medan samma nämnd beträffande annan skattskyldig i samma läge, som inte sökt något förhandsbesked, beslutade på motsatt sätt. Det anfördes vidare att det kunde emotses betydande tolkningssvårigheter, när det gällde att pröva om de förutsättningar, som förhandsbeskedet grundade sig på, sammanföll med de konstaterade faktiska omständigheterna vid taxeringstillfället.

Mot dessa invändningar anfördes att ett ärende om förhandsbesked krävde en beredning av administrativ karaktär som lämpligare kunde läggas på ett annat särskilt organ än på en domstol. Ett förhandsbesked kunde behöva föregås av ett utredningsförfarande som i det enskilda fallet förutsatte att upplysningar hämtades in från sakkunniga, statliga myndigheter och enskilda organisationer på näringslivets område samt diskussioner inte bara med sökanden utan även med andra berörda, en beredning som inte lät sig väl inpassas i de uppgifter som åvilade en förvaltningsdomstol. Genom att förhandsbeskeden gjordes överklagningsbara till Regeringsrätten och dåmera också i vissa fall till Kammarrätten blev – efter ett överklagande – också det slutliga avgörandet ett beslut av skattedomstol. Vidare antogs det att, även om beskattningsnämnderna och skattedomstolarna i likartade fall kunde fatta beslut av annan innebörd än ett meddelat förhandsbesked i liknande fall, denna situation skulle förekomma endast undantagsvis och knappast alls om förhandsbeskedet hade fastställts av en skattedomstol. Såvitt gällde svårigheterna att konstatera om förutsättningarna vid taxeringstillfället överensstämde med dem som getts för förhandsbeskedet förutsattes att den skattskyldige i eget intresse redan i ansökningen vinnlade sig om att noggrant ange alla omständigheter av betydelse. Det är utifrån dessa förutsättningar som man får bedöma den fortsatta utvecklingen av institutet.

Rätten att meddela förhandsbesked avsåg ursprungligen frågor angående inkomstskatt, förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt eller ersättningsskatt5. Dessutom fick förhandsbesked meddelas i frågor som avsåg taxering av fastighet. Genom senare lagstiftning utvidgades möjligheterna såvitt gällde den direkta skatten till att också gälla beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst, uppskov i vissa fall med beskattning av realisationsvinst, tillämpningen av lagen mot skatteflykt, vinstdelningsskatt, avkastningsskatt på pensionsmedel och särskild löneskatt på pensionskostnader.

För de indirekta skatternas del infördes rätten att meddela förhandsbesked i frågor som avsåg allmän varuskatt och sedermera varuskattens ersättare mervärdesskatten. Såvitt gällde olika punktskatter kom också en mer allmän reglering av rätten att erhålla förhandsbesked att införas.

Efter Riksskatteverkets inrättande 1971, vilket bl.a. innebar att dåvarande Riksskattenämnden och Kontrollstyrelsen tillsammans med vissa andra centralmyndigheter bildade verket, kom förhandsbeskeden såväl när det gällde direkta som indirekta skatter att handläggas av Riksskatteverkets nämnd för rättsärenden (rättsnämnden) med undantag av reklamskatten. Efter tillkomsten av lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter kom uppgiften att meddela förhandsbesked beträffande samtliga skatter som kunde bli föremål för förhandsbesked att ligga på rättsnämnden.

Skatterättsnämnden inrättades år 1991. Skälen till detta var flera. I olika skattelagstiftningssammanhang hade under 1970- och 1980-talet införts diverse dispensregler. I åtskilliga fall hade beslutandefunktionen lagts på rättsnämnden vilket medfört en besvärande obalans i handläggningen mellan förhandsbeskedsärenden och dispensärenden och långa handläggningstider. En diskussion hade vidare förts om att Riksskatteverket genom att bli motpart till den skattskyldige skulle tillförsäkras insyn i och möjlighet att argumentera i den rättsutveckling som pågick i förhandsbeskedsärenden. Mot bakgrund av att nämnden då inte kunde vara ett organ inom verket gjordes den fristående som Skatterättsnämnden direkt under regeringen6. Nämndens kansli behölls dock inom verket som en särskild avdelning. Samtidigt, som ett led i att förkorta handläggningstiderna, befriades nämnden från dispenshandläggningen7.

Genom utbrytningen från Riksskatteverket och genom lagstiftning 1998 att samla de formella reglerna om förhandsbesked i en enda lag, lagen (1998:189) in förhandsbesked i skattefrågor (FBL), hade de speciella regler tillkommit som numera gäller för Skatterättsnämndens verksamhet8.

Det kan noteras att Riksskattenämndens (och Riksskatteverkets) uppgifter var betydligt mer omfattande än de uppgifter som dagens Skatterättsnämnd har. Riksskattenämnden hade som inledningsvis nämnts inte bara att meddela förhandsbesked utan bl.a. också att lämna allmänna råd och anvisningar. När Riksskattenämnden och de övriga myndigheterna slogs samman till Riksskatteverket kom visserligen dessa båda funktioner att utövas av ett och samma organ men av olika enheter inom detta. När därefter Skatterättsnämnden bildades blev separationen ett faktum även i formellt hänseende. Ursprungligen var förhandsbeskedsinstituet och anvisningsinstitutet avhängiga av varandra. Förhandsbesked skulle komma till användning i vissa, inte alltför många, konkreta fall, framför allt när det gällde större investeringar. Uttalanden om taxeringsförfattningarnas innebörd skulle ske genom allmänna – icke bindande – anvisningar.

Om inte annat anges bygger framställningen på vissa förarbeten till förordningen (1951:442) om rätt att av riksskattenämnden erhålla förhandsbesked i taxeringsfrågor, SOU 1949:62 och prop. 1951:64.

En viss misstänksamhet kunde förmärkas i en kommentar till lagstiftningen i det allra första numret av Taxeringsnämndsordförandenas Riksförbunds officiella organ – denna tidskrift – där det anfördes att ”[u]r taxeringssynpunkt var det väl inte nödvändigt att ge nämnden befogenhet att lämna bindande förhandsbesked, men då sådana endast kunna ifrågakomma i tämligen begränsad omfattning, kommer det väl ej att allt för mycket inkräkta på taxeringsmyndigheternas fria prövning. ”, SN 1951:1 s. 168.

Remissyttrandet av Kammarrätten, som föreslog sig själv som det behöriga organet.

Ersättningsskatten var en särskild skatt som bl.a. vissa bolag, som förvaltade fastigheter eller värdepapper, fick erlägga om de inte hade beslutat om vinstutdelning till sina aktieägare i skälig omfattning (SFS 1933:395).

Prop. 1990/91:89.

I ett hänseende har dock handläggningen av dispenser blivit liggande kvar på nämndens kansli eftersom detta även utför kanslifunktionerna för Forskarskattenämnden. Antalet ärenden angående den s.k ”expertskatten” ökade dramatiskt under 2001.

Därutöver gäller naturligtvis även för Skatterättsnämnden de grundläggande reglerna för förvaltningsmyndigheters verksamhet som finns i förvaltningslagen (1986:223).

3 Nämndens organisation

Föreskrifterna om kvalifikationer för befattningshavarna i Riksskattenämnden var detaljerade.

Nämnden skulle bestå av en ordförande och ytterligare sex ledamöter, varav en vice ordförande. Ordföranden skulle vara lagfaren och erfaren i domarvärv. Vice ordföranden och ytterligare två ledamöter skulle också vara lagfarna eller avlagt examen vid handelshögskola. Även dessa skulle ha erfarenhet av domartjänstgöring eller av administrativ verksamhet9. Kompetensvalet när det gällde ledamöterna styrdes relativt mycket av att åtskilliga uppgifter, främst meddelande av förhandsbesked, hade karaktär av domstolsuppgifter. Vad som nu sagts om ledamöterna gällde också dessa ledamöters ersättare. Övriga tre ledamöter skulle utses så att kännedom om olika områden av förvärvslivet kom att bli representerat i nämnden. I sistnämnda hänseende borde således finnas representanter för jordbruk eller skogsbruk, industri, handel eller hantverk samt för arbetare eller andra löntagare. För dessa ledamöter fanns hela sex ersättare. Tanken var att finna representanter för många olika samhällssektorer. Ersättare fick närvara vid nämndens sammanträden även om han inte ersatte ordinare ledamot. Syftet var således att tillföra nämnden sakkunskap även från dem som inte deltog i nämndens beslut10.

Enligt FBL gäller att de två avdelningarna i Skatterättsnämnden vardera skall bestå av en ordförande samt ytterligare sex ledamöter. Några krav uppställs inte i lagtext om den kompetens som skall gälla. Av de sju ledamöterna i avdelning för direkt skatt är fem jurister och två civilekonomer. Av de fyra ersättarna är två jurister. Av ledamöterna kommer tre från domstolsväsendet och två från den akademiska världen. En kommer från skatteförvaltningen och en från bankväsendet11. Av ersättarna är tre från offentlig förvaltning (bl.a. skatteförvaltningen) och en från näringslivet.

Även när det gäller avdelningen för indirekt skatt är juristdominansen klar. Av ledamöterna är således fem jurister och två har civilekonombakgrund. Fyra av dem representerar främst domstolsväsendet, en kommer från näringslivet, en representerar kommunal verksamhet och en skatteförvaltningen. Av de fyra ersättarna är en jurist med domstolsbakgrund, en representerar skatteförvaltningen och en tullförvaltningen och en, slutligen, näringslivet.

Det kan konstateras att den representation från näringslivet som ansågs viktig vid Riksskattenämndens tillkomst, under årens lopp har blivit klart mindre. De centrala näringslivsorganisationerna har numera inte i samma utsträckning särskilda skatteavdelningar, som tidigare var rekryteringsbaser. Att söka ledamöter direkt hos olika företag inom näringslivet kan vara problematisk. Det skulle naturligtvis kunna vara känsligt att lämna ut uppgifter om sina affärsförhållanden i ett förhandsbeskedsärende om ett konkurrentföretag har en representant i nämnden, även om denne enligt sekretessreglerna får utnyttja vad han får veta endast i sin beslutsfunktion i nämnden eller om han skulle anses jävig.

En kommentar var att inte alla hade tänkt sig att nämnden skulle göras så juristbetonad som den blev. Man hade snarare tänkt sig en nämnd huvudsakligen bestående av representanter för olika näringsgrenar, ”alltså praktiskt folk med ingående kännedom om olika kategorier skattskyldigas dagliga villkor. Förtroendet för nämndens uttalanden skulle då säkerligen icke blivit mindre”, SN 1951:1 s. 168.

De ledmöter som representerat denna kunskap har nästan undantagslöst i sitt dagliga arbete varit verksamma i olika centrala näringslivsorganisationer, såsom Industriförbundet, Lantbrukarnas Riksförbund, Familjeföretagens förening, Kooperativa förbundet, Bankföreningen m.fl. liknande.

Under våren 2002 har departementspromemorian Det nya Riksskatteverket (Ds 2002:15) avlämnats med förslag om en sammanslagning av Rikskatteverket och de nuvarande skattemyndigheterna. Något förslag i vad mån detta påverkar Skatterättsnämndens och kansliets ställning finns inte i promemorian. Emellertid anges att det torde vara svårt att ha ledamöter i nämnden som är anställda hos den ena parten i förhandsbeskedsärendena, Riksskatteverket, som föreslås bli den enda beskattningsmyndigheten i riket.

4 Kansliets organisation

För Riksskattenämnden gällde också relativt detaljerade regler om kansliet och kompetensbehovet där. Enligt instruktionen skulle en kanslichef leda nämndens arbete12. Det ålåg honom att följa de frågor som låg inom nämndens verksamhetsområde. Vid sidan av kanslichefen fanns en bokföringskonsulent som skulle hålla sig underrättad om granskningsteknikens utveckling och upprätta förslag till ändamålsenliga kontrollmetoder.

Genom att nämnden gick upp i Riksskatteverket förändrades kansliets ställning till att bli en avdelning inom verket med en skattedirektör som chef och ett par biträdande skattedirektörer som medhälpare. De sistnämnda deltog vid kansliet som gruppchefer för föredragandena och benämndes när de biträdde ordföranden i nämnden vid sammanträdena och med den skriftliga utformningen av besluten som ”sekreterare”, ett begrepp som fortfarande lever kvar.

Med förhandsbesked arbetar numera inom kansliet, som således fortfarande är en avdelning inom Riksskatteverket, ordföranden för avdelningen för direkt skatt13, en kanslichef (f.n. också bl.a. ordförande för avdelningen för indirekt skatt), sex skattejurister, varav fyra är föredragande i avdelningen för direkt skatt och två i avdelningen för indirekt skatt samt två kansliskrivare för expeditionsgöromål m.m. Så gott som samtliga jurister har det gemensamt att de har en bakgrund som domare i kammarrätt.

Företrädesvis borde kanslichefen ha erfarenhet av arbete som föredragande i Kammarrätten eller Regeringsrätten, prop 1951:64 s. 119.

Denne tillhör inte kansliet i formellt hänseende.

5 Handläggningen av en ansökan

En ansökan om förhandsbesked skall vara skriftlig. När ansökningen kommer in lottas den på en föredragande. Denne gör en preliminär bedömning av att alla relevanta fakta finns redovisade som krävs för att avgöra rättsfrågan. Oftast gör föredraganden en informell skriftlig sammanfattning som beroende på ansökningens innehåll m.m. utmynnar i ett förslag att antingen remittera ansökningen, eventuellt efter vissa kompletteringar, till motparten Riksskatteverket eller att föredra ärendet i nämnden direkt utan remissförfarande med förslag om avvisning. Den fortsatta handläggningen i dessa hänseenden diskuteras med ordföranden och även kanslichefen.

Beslutas att ärendet skall remitteras bestäms i regel remisstiden till fyra veckor. Ibland kan remisstiden på grund av ärendets brådskande karaktär sättas kortare. I sådana fall tas först en muntlig kontakt med Riksskatteverkets handläggare i denna fråga. Det händer inte så sällan att sökanden under hand själv tagit kontakten.

När Riksskatteverket avgett sitt yttrande ges sökanden möjlighet att anföra synpunkter med anledning av detta. Vanligtvis skall skriftväxlingen därefter vara avslutad. Det händer emellertid, även om det normalt inte bör ske, att ytterligare kompletteringar kan behöva inhämtas med anledning av vad som förekommit vid skriftväxlingen, och att denna fortsätter ytterligare. Det är dock angeläget att parterna söker samla uppgifterna om de faktiska förhållandena och de rättsliga argumenten i ansökningen, yttrandet och bemötandet på ett sådant sätt att det inte blir en kompilatorisk uppgift att ur olika inlagor samla spridda uppgifter om de faktiska förhållandena och inställningen i rättsfrågan till en sammanhängande helhetsbild. Upprepad rättslig argumentation bör inte heller förekomma då enbart handläggningstiden förlängs utan att något nytt tillförs ärendet.

När skriftväxlingen är avslutad bereds ärendet för föredragning i nämnden. Detta arbete innebär att de väsentliga handlingarna som getts in i ärendet sammanställs till en ”handlingspromemoria” (H-PM) och att en ”föredragningspromemoria” (F-PM) upprättas. F-PM inleds med en sammanfattning av sakomständigheterna i ärendet, därefter en redovisning av de lagbestämmelser som aktualiseras, eventuella förarbetsuttalanden som belyser lagbestämmelsernas innebörd, tidigare praxis, uttalanden i doktrin och annat som kan finnas att hitta för att avgöra rättsfrågan. F-PM avslutas med att föredraganden redovisar sin egen bedömning. Inför ett sammanträde, vanligtvis en vecka i förväg, skickas det sammanställda materialet i de ärenden som skall behandlas ut till samtliga

ledamöter och ersättare. Även de som inte kommer att delta i sammanträdet får sig tillsänt materialet så att alla i den aktuella avdelning kontinuerligt skall vara informerade.

Den slutliga utformningen av besluten görs efter sammanträdet. Någon särskild frist inom vilken beslutet efter föredragningen skall vara expedierat finns inte. Nämnden strävar naturligtvis efter att det skall ske så fort som möjligt och i normalfallet gäller en tid om två till tre veckor. När det gäller avvisningsbeslut vilka oftast är mycket kortfattat motiverade är tiden betydligt kortare14. Den slutliga utformningen av besluten svarar ordföranden för tillsammans med sekreteraren15. Något förslag lämnas inte i föredragninspromemorian och föreligger således inte vid sammanträdet16. I flesta fall kommer nämndens övriga ledamöter inte att se beslutet i dess slutliga skick förrän det har expedierats. Emellertid kan i samband med utformningen av ett beslut perspektiven förskjutas och nya argument för den beslutade utgången (eller annan) framkomma. I sådana situationer presenteras skrivningen (eller repeteras ärendet) naturligtvis vid ett senare sammanträde.

Förhandsbeskeden delges genom rekommenderade försändelser och överklagandetiden är för såväl sökanden som Riksskatteverket tre veckor från delfåendet.

När det gäller ansökningar som inte tas upp till sakprövning kan det vara viktigt för sökanden att så snart som möjligt få veta vad han har att rätta sig efter, se Herrlin SST 1989 s. 473.

Som tidigare nämnts har sekreterarens roll som ledare för en grupp föredragande numera i stort upphört. Sekreteraren, vilken befattningsbenämning (hela tiden informellt) således levat vidare, och föredraganden är med något undantag samma person.

Ett av skälen har faktiskt varit att sammanträdestiden, av tidigare erfarenheter, kan komma att tas i anspråk för diskussioner i grammatikaliska frågor och formuleringsfrågor i alltför stor omfattning. Det ligger alltså på ordförandens ansvar att besluten får en utformning som överensstämmer med innebörden av det beslut som fattats i nämnden. Den nu sagda uppgiften för ordföranden att sammanfatta nämndens beslut i en expeditionshandling, har också av nämnden uppfattats så att vid förhinder för ordföranden, t.ex. på grund av sjukdom som inträffat efter sammanträdet, ingen annan närvarande ledamot, t.ex. vice ordföranden, får överta denna uppgift. Ärendena får således behandlas vid ett nytt sammanträde under nytt ordförandeskap.

6 Förutsättningarna för sakprövning

Det är ett antal förutsättningar som skall vara uppfyllda för att nämnden skall få lämna ett förhandsbesked. Ingen annan än den skattskyldige får i princip vara sökande, det skall vara fråga om de skatter som avses i 1 § FBL. I princip gäller bestämmelserna hela skatteområdet. Nämnden har endast beträffande en skatteförfattning ansett att den inte omfattas av förhandsbeskedsinstitutet, nämligen lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta. Såvitt gäller de indirekta skatterna har nämnden inte heller ansett att förhandsbesked kan lämnas angående tillämpningen av bestämmelser om återbetalning av skatt, t.ex. enligt lagen (1994:1776) om skatt på energi. Vidare skall ansökningen ha kommit in inom viss närmare angiven tid. I sisnämnda hänseende kan anmärkas såvitt gäller enskilds ansökan avseende direkt skatt att ansökan skall ha kommit in senast den dag då deklaration senast skall lämnas. Detta innebär att om den skattskyldige har fått anstånd med att lämna deklaration är sista dag för ansökan den sista i anståndstiden.

I det följande skall två andra förutsättningar behandlas, nämligen att det skall vara av vikt att förhandsbesked lämnas och att utredningen skall hålla viss kvalitet.

6.1 Angelägenhetskravet

Enligt 5 § FBL får förhandsbesked lämnas på ansökan av enskild i en fråga som avser sökandens skattskyldighet eller beskattning om det är av vikt för sökanden eller för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning.

I FBL:s föregångare lagen (1951:442) om förhandsbesked i taxeringsfrågor angavs angelägenhetskravet så att det skulle vara av ”synnerlig vikt” att förhandsbesked meddelades.

En närmare precisering än så hade inte ansetts möjlig. Det förutsattes också att det endast var i ett begränsat antal fall där ett verkligt legitimt behov av bindande förhandsbesked förelåg17. En restriktiv tillämpning avsågs nämligen18.

Som tidigare nämnts avsågs tyngdpunkten ligga på bedömningsfrågor såsom avskrivningsrätt på leveranskonstrakt, fördelning av köpeskilling på olika tillgångar vid överlåtelse av rörelse, frågor om reparations- och förbättringskostnader på fastighet m.m. men även rättsfrågor omfattades. Det antogs emellertid att sistnämnda slag av frågor snarare skulle bedömas genom icke bindande allmänna anvisningar. Även uppskattningsfrågor, såsom när det gällde aktievärden i samband med nyemission, nämndes. Fokus var i främsta rummet inriktat på att genom förhandsbeskeden lämna besked om de skatterättsliga konsekvenserna vid betydelsefulla affärstransaktioner. Främst har alltså satts näringslivets behov av klara besked i skattefrågor.

För de indirekta skatternas del uppställdes inte ett lika strängt krav. Enligt lagen (1959: 507) om allmän varuskatt fick förhandsbesked lämnas om det var ”av vikt med hänsyn till sökandens intresse eller för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning samt tillräcklig utredning det medgiver”. Med hänsyn till likheten i själva beskattningsförfarandet mellan den allmänna varuskatten och direkta skatter anknöts i diskussionen till förhandsbeskedsmöjligheten beträffande de sistnämnda. Det ansågs emellertid beträffande dessa skatter räcka med att det var av ”vikt” för sökanden. Vidare fick förhandsbesked lämnas med hänsyn till prejudikatintresset. Någon närmare precisering gjordes inte heller här än att det från fall till fall med hänsyn till sökandens intresse fick prövas om det var befogat att förhandsbesked meddelades19. De nu nämnda bestämmelserna är i princip oförändrat överförda att tillämpas på mervärdesskatten20.

När det gäller förhandsbesked till mer allmän vägledning för att åstadkomma en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning räcker det om det har varit av ”vikt” för lagtolkningen eller rättstillämpningen. Förhandsbeskeden kom mot bakgrund av den komplicerade skattelagstiftningen, det höga skattetrycket och den långa handläggningstiden i den ordinarie processen att bli en betydande faktor för rättsbildningen på skatteområdet21. Bedömningen utgår inte här från den skattskyldiges förhållanden utan från hur viktig frågan är ur prejudikatsynpunkt22.

Ytterligare ett undantag från det strängare angelägenhetskravet ”synnerlig vikt” infördes med möjligheten att meddela förhandsbesked i skatteflyktsfrågor. När den ursprungliga lagen mot skatteflykt kom 1980 angavs att rätten till förhandsbesked borde ses som ett viktigt komplement till skatteflyktsklausulen. Den skattskyldige skulle – i annat än bagatellfrågor – ha en ovillkorlig rätt att erhålla förhandsbesked när det gällde tillämpningen av klausulen under förutsättning att det var fråga om en eller flera konkret angivna transaktioner eller förfaranden. En ansökan om förhandsbesked om klausulen var tillämplig på ett visst förfarande fick således inte avvisas därför att förfarandet var att bedöma som skatteflykt23. Att förhandsbesked skulle kunna lämnas i dessa frågor var naturligtvis föranlett av rättssäkerhetsskäl och den relativt allmänna utformningen som den dåvarande skatteflyktslagen hade (och den nuvarande har)24.

I FBL har angelägenhetskravet gjorts enhetligt och det skall således som ovan angetts vara av ”vikt” för sökanden eller för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning. Det har inte ansetts befogat att ha olika rekvisit beroende på vilket skatteslag som ansökningen avser. Utgångspunkten har också varit att det redan tidigare inte ansetts föreligga någon principiell skillnad vid tolkningen av begreppet ”synnerlig vikt” i fråga om taxeringsfrågor och begreppet ”vikt” i fråga om indirekta skatter. Emellertid har en viss utvidgning av möjligheten att erhålla förhandsbesked avsetts. Ett argument som anförs för detta är helt enkelt att rättssäkerheten för de skattskyldiga ökar och deras möjligheter att få vetskap om de skattemässiga konsekvenserna av olika rättshandlingar25. Den något utvidgade möjligheten att lämna förhandsbesked medför emellertid inte att något allmänt frågeinstitut har inrättats26. Möjligheterna får inte heller göras till alibi för att i lagstiftningssammanhang inte så långt det är möjligt eftersträva förutsägbarhet i skattebestämmelserna.

Det går naturligtvis inte att enkelt och entydigt sammanfatta under vilka olika förutsättningar det kan anses vara av ”vikt” att förhandsbesked lämnas. Rättsfrågan skall vara så pass oklar att den även för en person med insikter i skattefrågor framstår som svårbedömd. Den ekonomiska omfattningen av en transaktion eller ett åtagande har naturligtvis också betydelse. Bedömningen kan också påverkas av om det fråga är om en transaktion inom den privata sfären som en engångsföreteelse eller om det är fråga om transaktioner som förekommer ofta i t.ex. en näringsverksamhet eller på annat sätt gäller många personer. Detta kan sägas särskilt gälla den indirekta beskattningen och skatteplikten för omsättningar där de skattskyldiga endast agerar uppbördsmän av den skatt som de slutliga konsumenterna skall betala. Vidare skall understrykas att syftet med institutet framför allt varit att skattskyldiga, särskilt när det gäller affärstransaktioner och andra förhållanden i en näringsverksamhet som inte bara kan beröra den skattskyldige utan också andra, skall kunna förutse de skattemässiga effekterna av sitt handlande. Komplexiteten i lagstiftningen kan knappast sägas ha minskat sedan 1951. Detta medför att förhandsbesked, även om det sällan särskilt anges i beslutet, ofta kan sägas vara lämnat för att det är av betydelse för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning.

Grunden härför var bl.a. att Riksskattenämnden också fick befogenhet att lämna allmänna anvisningar och därmed vidsträckta möjligheter till vägledande uttalanden – som dock inte var bindande, prop. 1951:64 s. 112.

Vad som för en skattskyldig är av mindre vikt kan för en annan skattskyldig ha stor ekonomisk betydelse. Det har förutsatts att en ansökan kan tas upp beträffande en skattskyldig men avvisas beträffande en annan där frågan inte har nämnvärd relevans för vederbörandes taxering, jfr SOU 1949:62 s. 53. Att sådana olika bedömningar skulle ha gjorts är inte känt men det kan ju tänkas en avdrag för en anskaffning kan ha stor betydelse för en enskild näringsidkare men inte någon större betydelse för ett stort bolag.

Prop 1959:162 s. 318. Att mindre stränga krav uppställdes torde också ha haft att göra med att de redovisningspliktiga näringsidkarna inte var de som slutligt betalade skatten utan närmast var medverkande vid uppbörden av den, a.prop. s. 316.

Prop. 1968:100 s. 141 f. och s. 146.

Prop. 1960:79 s. 33 f.

Några ändringar angående förhandsbeskedets rättsverkningar i dessa fall gjordes inte. Även där frågan har intresse från prejudikatsynpunkt är således förhandsbeskedet bindande endast för den som ansökt om det och inte heller skall dessa förhandsbesked tillmätas större prejudikatvärde än andra förhandsbesked.

Prop. 1980/81:17 s. 34 f., s. 142 f. och s. 164 f.

Under arbetet med den urspungliga lagstiftningen betonades starkt att frågerätten inte fick missbrukas. Utom i de fall där utredningen var bristfällig eller där frågan var bagatellartad framhöll man att frågerätten inte fick utnyttjas i vilken utsträckning som helst för att erhålla upplysningar om den ur skattesynpunkt förmånligaste vägen för att genomföra en viss transaktion. Inte heller borde nämnden genom förhandsbesked hjälpa de skattskyldiga att leta upp kryphål i skatteförfattningarna, SOU 1949:62 s. 110 och prop. 1951:64 s. 105. Det är bl.a. mot bakgrund av det nu nämnda man skall läsa bestämmelsen i 12 § FBL och tidigare motsvarigheter som med en något kryptisk formulering torde ha varit avsedd att fånga in dessa fall, nämligen att nämnden, om den med hänsyn till ansökans innehåll finner att förhandsbesked inte bör lämnas, skall avvisa ansökningen. Det torde f.ö. vara en allmän princip inom förvaltningsrätten att myndigheternas serviceskyldighet inte sträcker sig så långt att de skall lämna medborgarna upplysningar om hur man kan kringå de regelsystem som samma myndigheter är satta att tillämpa, jfr även prop. 1985/86:80 s. 20 och s. 60.

Prop. 1997/98:65 s. 42.

I förarbetena till den ursprungliga lagstiftningen togs frågan upp om man skulle stadga en mer allmän rätt för skattskyldiga i annan form än förhandsbesked vända sig till Riksskattenämnden med förfrågningar. En obegränsad rätt förmodades emellertid medföra att nämnden och dess personal blev överbelupna med förfrågningar så att det kom att framstå som en omöjlighet att besvara dem. Någon sådan skyldighet infördes alltså inte.

6.2 Ansökningens innehåll

En första förutsättning för att ett förhandsbesked skall kunna lämnas är att ansökningen avser ett konkret rättsligt problem som gäller en åtgärd av något slag som kan ha skatterättsliga följder för sökanden. Det skall vara fråga om dennes skattskyldighet eller beskattning27.

Som angetts tidigare har det redan vid förhandsbeskedsinstitutets tillkomst förutsatts att sökanden vinnlägger sig om att noggrant ange alla omständigheter av betydelse för att förutsättningarna för det meddelade förhandsbeskedets tillämplighet skall vara klarlagda. Naturligtvis kan vid avfattningen av en ansökan inte alltid förutses alla förhållanden som nämnden anser sig behöva för en prövning i sak. Nämnden har också uttryckligen i FBL getts en möjlighet anmoda sökanden att lämna ytterligare upplysningar28. Nämnden kräver dock i princip att ansökan är så tydlig och fullständig att den direkt kan ligga till grund för ett förhandsbesked. Förutsättningarna får inte heller vara så allmänt hållna att ett förhandsbesked utformat med utgångspunkt i dessa också blir så allmänt hållet att det inte ger sökanden ett definitivt svar på den konkreta transaktionen29.

En ansökan skall således innehålla en uttömmande beskrivning av de faktiska omständigheterna som gett upphov till skattefrågan. Den får därför inte bestå enbart av principiella diskussioner utifrån hypotetiska antaganden angående t.ex. den egna verksamhetens karaktär i stället för reella fakta om denna. Detta kan ibland inträffa om den rättsliga karaktären av en viss verksamhet har betydelse för frågans bedömning. Inte sällan förekommer detta i mervärdesskattesammanhang när det gäller att bedöma om en omsättning – beroende på hur transaktioner i verksamheten definieras – skall anses ske i Sverige, i annat EU-land eller utomlands. Nämnden skall således själv kunna bilda sig en uppfattning om karaktäriseringen. Ansökningen bör inte innehålla detaljer, sifferuppgifter m.m. som inte har någon särskild relevans för rättsfrågan utan snarare skymmer den.

En ansökan kan lämpligen utformas så att den inleds med en kort problembeskrivning, som följs av utförligare faktaupplysningar och därefter en redogörelse i förekommande fall av tillämplig lagstiftning samt med utgångspunkt i denna sökandens syn på saken. Inte minst det sistnämnda bör göras redan i ansökningen. Rättsläget måste sökanden rimligtvis ha analyserat redan i samband med övervägandena att ansöka om ett förhandsbesked och en sådan analys underlättar också bedömningen av om en sakprövning skall göras. Dessutom kan den ha betydelse för motpartens, normalt Riksskatteverkets ställningstagande.

Ansökningar som innehåller ett stort antal frågor – i och för sig med ett inbördes sammanhang – avseende en viss transaktion eller vissa transaktioner kan ofta ha till syfte att göra en heltäckande kartläggning av ett specifikt rättsområde. Avsikten är i regel att få alla skatterättsliga frågor besvarade beträffande transaktionen från dess initierande till dess avslutande. Inte sällan kan det också vara fråga om att få det skatterättsligt förmånliga i en viss affärsidé riktad till allmänheten bekräftad. Sådana ansökningar kan innehålla vissa frågor som på grund av oklarheter i rättsläget kan vara av vikt att för sökanden att få besvarade men därutöver också frågor som direkt besvaras av klar lagtext eller i vart fall av förarbetsuttalanden. Ansökningar av nu behandlat slag avvisas i regel. Sådana mer omfattande klarlägganden bör i den mån de behövs göras i form av icke bindande anvisningar eller rekommendationer av Riksskatteverket30.

Frågor om förhandsbesked har ur olika aspekter tidigare behandlats i skilda sammanhang31. I dessa har också redovisats avgöranden som närmare har dragit upp gränserna för när ett förhandsbesked får lämnas och när en ansökan skall avvisas. Ur dessa kan emellertid endast härledas vissa mycket allmänt uttalade principer angående förutsättningarna för en prövning av ansökningen i sak. Uttalandena i förarbeten om bristande utredning eller frågor i bagatellsaker har varit vägledande för praxis. Til syvende og sidst blir det fråga om in casu-avgöranden. Inte heller kan en redovisning av praxis innehålla alla de detaljer som sammantaget fäller avgörandet åt ena eller andra hållet i ett ärende32.

I några hänseenden har praxis när det gäller sakprövningen avvikit från de ursprungliga intentionerna. Enligt dessa skulle beskeden framför allt komma att gälla bedömningsfrågor. Sådana frågor avvisas numera regelmässigt33. Detsamma gäller värderingsfrågor. I ställer har rättsfrågorna kommit att dominera och denna utveckling kan sägas ha börjat t.o.m. innan lagstiftningen tillät att förhandsbesked kunde meddelas i prejudikatfrågor.

Ett förslag om att t.ex. en riksorganisation skulle kunna ansöka om förhandsbesked i frågor som gällde dess medlemmar avvisades med hänvisning till att ett sådant förhandsbesked lätt fick karaktär av lagstiftning med allmän räckvidd, prop. 1951:64 s. 114. Två undantag finns från principen att det skall avse sökanden. Dessa undantag avser reklamskatt och energiskatt, jfr 5 § FBL

I och för sig synes bestämmelsen överflödig eftersom det torde följa av myndigheters utredningsskyldighet enlig förvaltningslagen att bereda en sökande tillfälle att lämna kompletterande uppgifter i ett ärende.

I förarbetena prop. 1951:64 s. 102 anfördes att ett förhandsbesked inte fick utformas så att om ”en så och så beskaffad industriell anläggning för det och det behovet uppfördes vid den och den tidpunkten, den i avskrivningshänseende skulle komma att behandlas på ett visst sätt”. Jfr också RÅ 1995 not 96.

I samband med att möjligheten infördes 1960 att meddela förhandsbesked för fall då det var av vikt för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning anförde Riksskattenämnden i sitt remissvar följande. ”Ett större komplex av sammanhängande frågor anser riksskattenämnden emellertid alltjämt vara bättre ägnat att tillrättaläggas genom allmänna anvisningar från nämnden. Härav följer att nämnden – om den ifrågasatta utvidgningen av rätten att meddela förhandsbesked kommer till stånd – det oaktat torde komma att utfärda anvisningar till ledning för taxeringsmyndigheterna i ungefär samma omfattning som hittills.”, se prop 1960:79 s. 36. Ett något komplicerande inslag är att Skatterättsnämnden inte – som Rikskattenämnden gjorde – förfogar över möjligheten att göra sådana icke bindande uttalanden.

Se fotnot 1.

En bidragande orsak till att osäkerhet kan råda om praxis är avvisningsbeslut inte kan överklagas (och således inte får någon publicitet i andra fall än då Regeringsrätten undanröjer ett meddelat förhandsbesked). Detta har sin grund i att nämnden gavs relativt fria händer att pröva om förhandsbesked skulle lämnas, prop. 1951:64 s. 114.

Jfr Sandström SN 1992 s. 3.

7 Riksskatteverkets ställning

Den formella beslutsordningen för förhandsbeskedsärenden har utformats som en kontradiktorisk process med den skattskyldige och det organ som representerar det fiskala intresset som motstående parter. I många olika sammanhang har även understrukits verksamhetens domstolsliknande karaktär samtidigt som beredningen av ärendena också har administrativa inslag.

Riksskatteverket har möjlighet att ansöka om förhandsbesked. Syftet med reglerna har varit att påskynda prejudikatbildningen på skatteområdet. Möjligheten är emellertid omgärdad av vissa begränsningar. Ansökningen skall gälla ett konkret fall som har varit föremål för skattemyndighets prövning och vars beslut har gått den skattskyldige emot34. Frågan skall alltså vara anhängig vid skattemyndigheten och den får inte heller ha överklagats till allmän förvaltningsdomstol. Om den skattskyldige frånfaller sitt yrkande hos skattemyndigheten förfaller ansökningen om förhandsbesked och har ett överklagande anhängiggjorts hos förvaltningsdomstol skall ansökningen avvisas. Vidare gäller att ett förhandsbesked skall vara av vikt för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning. Med tanke på att det ansågs angeläget att införa denna möjlighet att ansöka om förhandsbesked är det förvånande att så få ansökningar har gjorts. Bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1998 och har således i dagsläget, juni 2002, varit i kraft i fyra år. Under denna tid har sexton ansökningar gjorts varav en har återkallats. Av de övriga ansökningarna har åtta avsett direkt och sju indirekt skatt (mervärdesskatt).

Såvitt gäller den direkta skatten har ansökningarna bl.a. avsett avbytarverksamhet inom jordbruket35, de särskilda bestämmelserna för avyttring av bostadsrätt i s.k. äkta bostadsrättsförening vid försäljning under bostadsrättsföreningens första verksamhetsår samt frågan om uppskov med realisationsvinsbeskattning vid byte av bostad i denna situation36, omfattningen av den utvidgade fåmansföretagsdefinitionen enligt de s.k. 3:12-reglerna37, tillämpningen av reglerna om beloppsspärr vid ägarförändring genom nyemission enligt lagen (1993:1539) om avdrag för underskott av näringsverksamhet38 samt frågan om valfrihet vid kombination av omkostnadsavdrag och avräkning grundad på samma utländska skatt vid samtidig tillämpning av kommunalskattelagen och lagen (1986:468) om avräkning av utländsk skatt.

När det gäller mervärdesskatt har verket ansökt om förhandsbesked bl.a. avseende frågan om huruvida hyresgästförenings förhandlingsverksamhet varit yrkesmässig verksamhet39, om spel på enarmade banditer (under tid då sådant spel varit förbjudet i Sverige) på fartyg i internationell trafik varit skattepliktigt som lotteri40, om avdragsrätt för ingående skatt hänförlig till konsultkostnader i samband med försäljning av dotterbolagsaktier41 samt två ärenden avseende avdrag för ingående skatt hänförliga till konsultkostnader vid registrering av aktier på börs42. Två ansökningar har avvisats.

Förfarandet i Skatterättsnämnden skall likna det som är normalt i domstol, prop. 1997/98:65 s. 37.

RÅ 2001 ref. 25.

RÅ 2000 ref. 59 och RÅ 2001 ref. 74.

RÅ 2001 ref. 5 (II)

Ej överklagat.

RÅ 2001 ref. 51.

Ej överklagat.

Överklagat men ännu ej avgjort.

RÅ 2001 not. 69 och not. 70.

8 Sekretess

I ett förhandsbeskedsärende gäller hos Skatterättsnämnden s.k. absolut sekretess för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Att sekretessen är absolut innebär att den gäller för uppgifterna utan att någon skadeprövning behöver göras. Sekretessen avser uppgifterna och inte en eventuell handling som uppgifterna finns i. Enligt tryckfrihetslagstiftningen gäller en skyldighet att lämna ut allmänna handlingar, t.ex. förhandsbesked, om någon begär det. Sekretessen innebär en begränsning i detta hänseende eftersom uppgifter om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden inte får lämnas ut. Handlingen får då lämnas ut endast i anonymiserat skick, dvs. de sekretessbelagda uppgifterna tas bort. I den mån det övriga innehållet i ett förhandsbesked inte avslöjar vem det gäller kan det alltså lämnas ut.

Framställningar om att få ta del av olika förhandsbesked förekommer ofta. Det skall emellertid i detta sammanhang nämnas att i den mån en begäran avser förhandsbesked beträffande någon namngiven, något utlämnande, eller över huvud taget någon bekräftelse av att ett sådant förhandsbesked föreligger, inte får ske. Även en uppgift om att viss person har ansökt om förhandsbesked omfattas av sekretessen. Det skall vidare nämnas att sekretessen inte bara skyddar uppgifter om sökanden i ett förhandsbeskedsärende utan även uppgifter om tredje person43. Slutligen skall understrykas att bestämmelserna om sekretess avser skyddet för enskilds personliga och ekonomiska förhållanden. Bestämmelserna kan således inte åberopas av t.ex. en kommun som ansökt om ett förhandsbesked44. Aktiebolag, handelsbolag, ekonomiska föreningar och stiftelser i vilka kommuner eller landsting utövar ett rättsligt bestämmande inflytande jämställs med myndigheter vid tillämpningen av sekretesslagen45.

Prop 1979/80:2 Del A s. 258.

Regeringsrättens dom den 13 november 2001 i mål 3035-2001 angående ett överklagat förhandsbesked.

1 kap.9 § sekretesslagen.

9 Avgifter

Redan i samband med införandet av rätten att meddela förhandsbesked, som då bara gällde direkta skatter, föreskrevs en rätt att för ett meddelat förhandsbesked ta ut en avgift. Avgiften motiverades med att den skulle vara ett medel – tillsammans med avvisningsrätten – att förhindra missbruk av frågerätten. Det ansågs också rimligt att den som fick ett förhandsbesked fick bidra till kostnaderna för det. Ursprungligen fick avgiften bestämmas till ett belopp från 100 kr till 500 kr. En sådan avgift ansågs inte oskälig, särskilt inte vid en jämförelse med de skattebelopp som kunde komma i fråga. Viss tveksamhet uttalades redan vid införandet om dess effektivitet. Avgiften skall inte i första hand göras beroende av ärendets mer eller mindre invecklade beskaffenhet utan företrädesvis ställas i relation till tvisteföremålets värde46. Avgiften har under åren höjts i olika omgångar för att anpassas till till penningvärdeförändringen och den numera gällande nivån lägst 600 kr och högst 10 000 kr fastlades 199147. Föreligger det särskilda skäl får avgiften bestämmas till lägre belopp än 600 kr. Bestämmelserna om avgift finns numera inte i FBL utan i den särskilda förordningen (1998:196) om förhandsbesked i skattefrågor. Det mer omständliga förfarandet som tidigare gällde med riksdagens medverkan genom lagstiftning vid ändring av avgiften har därmed undvikits.

Förhandsbesked avseende de indirekta skatterna lämnas avgiftsfritt. Skälet härtill är de skattsskyldiga i fråga om den indirekta skatten i regel agerar som uppbördsmän och att det är konsumenterna som ytterst betalar skatten. Konsumenterna skulle således få betala kostnaden för ett förhandsbesked såsom inbakad i priset på en vara eller tjänst, medan det i regel inte är dessa som kan ansöka om förhandsbesked 48.

Den tvekan om avgiftens effektivitet att begränsa antalet ärenden som uttrycktes redan vid den ursprungliga lagstiftningens tillkomst får nog anses ha haft fog för sig. Många ansökningar gäller omfattande ekonomiska transaktioner som genomförs av börsnoterade och andra stora företag. Dessa företag har också som regel kostnader för anlitad expertis som företräder dem som ombud eller på annat sätt bistår dem. Vid en jämförelse med dessa kostnader och de skattebelopp som står på spel får även den högsta avgiften anses försumbar.

Med de intervall som gäller för avgiften ligger det i sakens natur att den inte bestäms på decimalen. Vanligtvis brukar det kosta en privatperson 3 000 kr i en skattefråga som gäller hans enskilda angelägenheter, t.ex. kapitalbeskattningsfrågor, frågor om oinskränkt eller inskränkt skattskyldighet och liknande samt ytterligare någon tusenlapp i den mån frågan gäller beskattning i hans enskilda näringsverksamhet. För företag som bedrivs i bolagsform och där där de ekonomiska transaktionerna har betydligt större omfattning uttas också en högre avgift.

De lägsta intervallen på avgiftsskalan synes aldrig ha tillämpats. De lägre avgifterna torde i och för sig vara avsedda för enskilda personer som ansöker om förhandsbesked i frågor som har betydelse inte bara för dem själva utan också för en större personkrets. Ett förhandsbesked i frågan kan alltså ha betydelse för rättstillämpningen. Dessa fall gäller emellertid ofta t.ex. förmåner som en arbetsgivare avser att erbjuda sina anställda eller erbjudanden av aktiebolag till sina aktieägare och där arbetsgivaren eller bolaget önskar får vetskap om beskattningskonsekvenserna för den enskilde för att få en uppfattning om hur erbjudandet kommer att mottas. Det förhållandet att en enskild måste stå som sökande eftersom det gäller en utomståendes beskattning utesluter således inte att det är i arbetsgivarens eller bolagets intresse som förhandsbeskedet söks och att det är dessa som faktiskt står för kostnaden. Den högsta nivån på avgiftsskalan har tillämpats vid några tillfällen vid omfattande ekonomiska transaktioner49.

Om ett förhandsbesked undanröjs på grund av att det inte borde ha lämnats, skall avgiften betalas tillbaka.

Prop. 1951:64 s. 115 och s. 106.

Om penningvärdeförändringen strikt beräknas enligt konsumentprisindex med 1949 som basår skulle 100 kr idag motsvara 1558 kr och 500 kr 7791 kr.

Prop. 1997/98:65 s. 49 f.

Som en jämförelse kan nämnas att avgifter inflöt med 907000 kr under 1999, med 656000 kr under 2000 och med 492000 under 2001. För motsvarande år meddelades 114, 95 respektive 82 förhandsbesked avseende direkt skatt. Relationerna mellan antalet förhandsbesked och avgifterna är inte exakta. Avgifterna går direkt in i statskassan och inräknas således inte i Skatterättsnämndens eller Riksskatteverkets budget. För motsvarande år var Skatterättsnämndens och Forskarskattenämndens sammanlagda budget 6,4, 7,1 respektive 7,9 milj. kr.

10 Avslutning

Det torde vid det här laget vara relativt känt att Skatterättsnämnden inte har ansetts kunna begära förhandsavgöranden hos EG-domstolen eftersom nämnden inte är att anse som domstol. Detta är onekligen en nackdel när det gäller möjligheterna att snabbt skapa prejudikat genom förhandsbesked som berör EG-rätten. Endast efter överklagande till Regeringsrätten kan denna domstol begära ett sådant avgörande. Av detta och andra skäl har det ibland hävdats att befogenheten att lämna förhandsbesked borde anförtros förvaltningsdomstol, t.ex. någon av kammarrätterna. Den nämnda nackdelen uppvägs dock mer än väl av att nämnden har förhandsbeskeden som absolut största prioritet eftersom det i princip bara är det den arbetar med. I en förvaltningsdomstol är det många slags ärenden som pockar på uppmärksamhet och snabb behandling och det kan konstateras att skattemålen i det sammanhanget inte kommer i första rummet. Även om förhandsbeskedsärenden har förturskaraktär – på samma sätt som de är det i Regeringsrätten – är risken stor för att de får konkurrera med en mängd andra förtursmål som gäller ingripanden i människors vardag på ett helt annat sätt än vad skattefrågor normalt gör.

Carl-Gustaf Wingren är kanslichef vid Skatterättsnämndens kansli.

För erfarna

Välkommen! Hos oss hittar du alla ekonomiska regelverk du behöver samlat på en enda digital plats. Fördjupa dig i allt från EU-rätt till självreglering, tidskrifter eller använd Rättserien där experter guidar dig till snabba svar.
  • Regler

    Här hittar du uppdaterat rättsligt material inom EU-rätt, svenska lagar och myndighetsföreskrifter. Du kan även hitta historik från 2008 och framåt.

  • Avancerad sök

    Filtrera dina sökningar och hitta rätt dokument snabbare. Vet du att det är en lag du söker efter kan du välja att visa bara de träffarna.

  • Markera & Anteckna

    Här kan du smidigt markera, anteckna och dela de avsnitt av texterna som är viktigast för dig och dina kollegor.

  • Rättserien

    Här kan du bekräfta dina kunskaper och enkelt hitta nya vägar till andra områden.

  • Jag vill veta mer

och oerfarna

Välkommen! Det kan vara svårt att hitta rätt ibland, så därför har vi samlat allt inom ekonomiska regler på ett och samma ställe. Navigera, sök eller använd Rättserien för att få svar på dina frågor.
  • Rättserien

    Här hittar du tydliga förklaringar till tusentals termer och information om var och hur du kan fördjupa dig. Till Rättserien

  • Navigering

    Allt relevant material hittar du samlat inom respektive ämnesområde.

  • Anteckna

    Skapa egna anteckningar för hur du ska gå till väga vid komplicerade regeltolkningar. Dela gärna med dig eller spara tips från dina kollegor!

  • Markera

    Använd överstrykningspennan och hitta tillbaka till det viktigaste nästa gång.

  • Jag vill veta mer

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2019 2020 2021
Schablonbelopp 171 875 177 100 183 700

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2019 2020 2021
Räntesats 0,51 0,50 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2019 2020 2021
Positiv 6,51 6,50 6,50
Negativ 1,51 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2019 2020 2021
31 maj 0,05 -0,01 0,28
30 nov -0,09 -0,10  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2019 2020 2021
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2019 2020 2021
Frukost, lunch och middag 245 245 250
Lunch eller middag 98 98 100
Frukost 49 49 50
Skattefria gåvor
År 2019 2020 2021
Julgåva 450 450 500
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 500
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2019 2020 2021
Skattesats 21,4% 21,4% 20,6%
Mervärdesskatt
År 2019 2020 2021
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...