Skattenytt nr 9 2002 s. 526

Rättsfall

Inkomstskatt

Aktiekorgbevis

Fråga om någon del av vinsten eller förlusten vid avyttring av s.k. aktiekorgbevis skulle behandlas som ränta. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

I ett ärende om förhandsbesked avsåg sökanden att förvärva ett s.k. aktiekorgbevis. Aktiekorgbeviset var ett finansiellt instrument som bestod av en ”korg” av derivat av en underliggande marknadsnoterad aktie. Aktiekorgbeviset hade en teckningskurs på 90 kr.

Om den underliggande aktien inte någon gång under löptiden noterats till ett värde motsvarande 60 procent eller lägre av startkursen så skulle alltid ett belopp motsvarande minst 100 kr erhållas vid slutdagen. Vid en stigande aktiekurs för den underliggande aktien skulle avkastningen motsvarande dubbla den procentuella kursstegringen erhållas med den begränsningen att utställda köpoptioner skulle maximera avkastningen till mellan 28 och 35 procent av startkursen. Skulle å andra sidan den underliggande aktien någon gång under löptiden falla med minst 40 procent skulle den riskreducering som följde av säljoptionen upphöra. Placeraren skulle därvid få endast underliggande aktie. Sökanden ställde ett antal frågor om hur beskattningen skulle ske. SRN:s förhandsbesked har refererats i SN 2002 s. 77 (häfte 3/2002).

RSV överklagade förhandsbeskedet i vissa delar och yrkade att förhandsbeskedet skulle fastställas. I de överklagade delarna innebar förhandsbeskedet, att oavsett om sökanden förvärvat aktiekorgbeviset genom teckning eller köp skulle vid en avyttring av beviset genom inlösen eller på annat sätt hela skillnaden mellan ersättningen för avyttringen (minskad med eventuella avyttringsutgifter) och anskaffningsutgiften behandlas som kapitalvinst eller kapitalförlust på marknadsnoterad delägarrätt. Bestämmelserna i 48 kap. 14 § IL ansågs inte tillämpliga, dvs. den s.k. restvärdemetoden skulle inte tillämpas. SRN:s motivering var att ingen del av den eventuella ersättning som kommer att utbetalas vid inlösen av beviset kunde anses vara garanterad. Beviset skulle därför, med hänsyn till sin konstruktion, vid inkomstbeskattningen behandlas som ett s.k. odelbart instrument.

RR gjorde samma bedömning som SRN och fastställde förhandsbeskedet i de delar som det överklagats.

(RR:s dom den 24 april 2002, mål nr 7672-2001)

Skatteflyktslagen

Fråga om tillämpning av skatteflyktslagen när ett moder-dotterbolagsförhållande etablerats endast för en begränsad tid. Förhandsbesked angående inkomstskatt.

I ett ärende om förhandsbesked var förhållandena i sammandrag följande. En kommun, X, ägde 77,8 procent av aktierna i Y AB. Övriga aktier ägdes av två andra kommuner och av ett statligt ägt bolag. X avsåg att överlåta sina aktier i Y AB till ett helägt bolag, Z AB. Av ett utkast till partsöverenskommelse mellan ägarna i Y AB framgick bl.a. följande. I syfte att möjliggöra för X kommun att utnyttja fördelarna med att bilda en aktiebolagsrättslig koncern med Z AB som moderbolag hade parterna träffat en överenskommelse om nyemission av aktier och utgivande av konvertibla skuldebrev. Genom en riktad nyemission skulle X kommun teckna ett visst antal stamaktier i Y AB medan övriga ägare skall teckna konvertibla skuldebrev till visst värde. Finansieringen av de nya aktierna och de konvertibla skuldebreven skulle ske genom engångsutdelning från Y AB. Y AB skulle betala en årlig ränta på de konvertibla skuldebreven med 4,5 procent. För de nyemitterade aktierna skulle Z AB få utdelning i form av koncernbidrag men få behålla endast så stort belopp som motsvarade den faktiska skattekostnad som skulle ha belastat Y AB innan koncernbidrag lämnats minskat med 72 procent av den ränta som skulle utgå på de konvertibla skuldebreven. Utdelningen på de ”gamla” aktier skulle utgå med högst 5 procent i enlighet med tidigare konsortialavtal. Om parterna inte skriftligen skulle överenskomma om annat skulle skuldebreven konverteras till aktier år 2018. Part som innehade konvertibelt skuldebrev kunde tidigast år 2008 få frågan om tidigarelagd konvertering prövad. X kommun skulle genom nyemissionen komma att bli ägare till 90,6 procent av aktierna i Y AB fram till dess att en konvertering skulle ske. Efter konverteringen av skuldebreven skulle aktierna i Y AB komma att ägas i exakt samma proportioner som före nyemissionen.

Skatterättsnämnden fann att Z AB skulle bli moderbolag till Y AB och under förutsättning att även övriga villkor för koncernbidrag var uppfyllda kunde bolagen ge varandra koncernbidrag med skattemässig verkan. Vid bedömningen hade SRN också beaktat bestämmelserna i skatteflyktslagen.

RSV överklagade Skatterättsnämndens beslut. I likhet med SRN fann RR att förekomsten av de konvertibla skuldebreven och det därmed förbundna avtalet inte hindrade att Z AB var att anse som moderföretag till Y AB i den mening som avses i 35 kap. 2 § IL.

Därefter prövade RR om skatteflyktslagen var tillämplig på förfarandet och fann att genom de rättshandlingar som bolagen medverkat i hade en väsentlig skatteförmån uppkommit. RR framhöll att det av partsöverenskommelsen framgick att syftet var att ge möjlighet för bolagen att lämna koncernbidrag med skattemässig verkan. Vidare framhöll RR att nyemissionen och utfärdandet av de konvertibla skuldebreven hade finansierats med engångsutdelning från Y AB och att något nytt kapital således inte tillförts detta bolag. Efter konvertering av skuldbreven till aktier skulle ägarförhållandena i Y AB bli desamma som innan förfarandet inleddes. Transaktionerna framstod därför enligt RR:s mening som praktiskt taget meningslösa om man bortsåg från skatteförmånen. Det ansågs därmed stå klart att skatteförmånen utgjort det övervägande skälet för förfarandet.

RR framhöll därefter att bestämmelserna om koncernbidrag syftar till att skattebelastningen för en koncern inte ska bli större än om den skulle ha varit om verksamheten bedrivits av ett enda företag. I förevarande mål var visserligen de formella förutsättningarna för koncernbidrag uppfyllda efter nyemissionen, men det medförde emellertid inte att bolagen framstod som en enda skattskyldig utan verksamheten hade även efter förfarandet karaktär av en samverkan mellan olika från varandra fristående ägare. Av partsöverenskommelsen framgick enligt RR att någon reell ägarförändring inte heller varit åsyftad. En taxering på grundval av förfarandet ansågs mot denna bakgrund strida mot syftet med koncernbidragsreglerna.

RR förklarade med ändring av SRN:s förhandsbesked att skatteflyktslagen var tillämplig på förfarandet och att Z AB därvid inte skulle anses som ett sådant moderföretag som avses i 35 kap. 2 § IL.

(RR:s dom den 24 april 2002, mål nr 3426-2001)

Aktiv eller passiv näringsverksamhet

Fråga om verksamhet i skogsbruk skulle anses som aktiv näringsverksamhet då den skattskyldiges arbetsinsats varit av begränsad omfattning. Inkomsttaxering 1994.

A redovisade i sin självdeklaration för taxeringsåret 1994 verksamheten på en jordbruksfastighet som aktivt bedriven näringsverksamhet och yrkade att underskottet om 53969 kr skulle kvittas mot överskottet i en busstransportsverksamhet, som han bedrivit under firman A:s Buss. Jordbruksfastigheten var en skogsfastighet med en areal om ca 30 hektar. A hade skött fastigheten själv. Omfattningen av arbetet på fastigheten under beskattningsåret klargjordes inte närmare i målet men synes i vart fall inte ha överstigit ett par hundra timmar.

Enligt de vid taxeringsåret gällande bestämmelserna i 18 § andra och tredje styckena KL, bildade all aktiv näringsverksamhet som en skattskyldig bedrev en enda förvärvskälla, medan varje passiv näringsverksamhet bildade en särskild förvärvskälla. Enligt fjärde stycket utgjorde verksamheter som hade naturlig anknytning till varandra en enda verksamhet. Vidare utgjorde en verksamhet aktiv näringsverksamhet om den skattskyldige i inte oväsentlig omfattning arbetat i verksamheten och i annat fall passiv näringsverksamhet.

Verksamheten i busstransportverksamheten var aktiv. För att underskottet i skogsbruket skulle kunna avräknas mot överskottet i transportverksamheten fordrades att verksamheten på fastigheten också betraktades som aktiv.

KR ansåg i likhet med skattemyndigheten att verksamheten på jordbruksfastigheten var att anse som passiv näringsverksamhet. LR var av motsatt uppfattning. RR anförde bl.a. följande:

”Bestämmelserna om aktiv och passiv näringsverksamhet kom till vid 1990 års skattereform. De har inte längre betydelse för indelning i förvärvskällor men används i andra hänseenden för att skilja mellan avkastning av arbete och avkastning av kapital. Inkomst av aktiv näringsverksamhet är pensionsgrundande och utgör underlag för socialavgifter samt medför rätt till avdrag för pensionsförsäkringspremier, allmänt avdrag för nystartad eller konstnärlig verksamhet och grundavdrag. Vidare finns särskilda regler om avyttring av andelar i handelsbolag där aktiv näringsverksamhet bedrivits. Före 1990 års skattereform utgjordes den pensionsgrundande inkomsten, såvitt är av intresse i målet, av inkomst av här i riket bedriven rörelse och inkomst av här belägen jordbruksfastighet som brukas av den försäkrade. I inkomstskattehänseende skedde en uppdelning i A- och B-inkomst, varvid med A-inkomst avsågs, förutom inkomst av tjänst, inkomst av jordbruksfastighet och rörelse, om den skattskyldige varit verksam i förvärvskällan i ej blott ringa omfattning och med B-inkomst övriga inkomster.

Det kan nämnas att de regler som infördes i samband med skattereformen år 1990 om uppdelning i vissa fall av utdelning och realisationsvinster mellan inkomstslagen kapital och tjänst (de s.k. 3:12-reglerna) bygger på en liknande avgränsning. Dessa regler skall nämligen bara tillämpas om den skattskyldige eller någon närstående till honom varit verksam i företaget i betydande omfattning.

Inget av dessa uttryckssätt klargör hur bedömningen skall göras och vilken betydelse som skall tillmätas verksamhetens art och omfattning. Gemensamt för dem är att de syftar till att dra en skiljelinje mellan avkastning av eget arbete och avkastning av förmögenhet. Ett annat inslag i beskattningen som är inriktat på att göra en sådan indelning är den år 1993 införda räntefördelningen.

Gränsdragningens syfte och dess betydelse för inkomstbaserad pension medför att sådan verksamhet där en näringsidkare lägger ner en stor del av sin arbetskraft alltid måste betecknas som en aktiv näringsverksamhet. Likaså måste rimligen en verksamhet vars avkastning helt eller till allt övervägande del närmast kan ses som ersättning för arbete, t.ex. verksamhet som konsult, skribent eller hantverkare, alltid betecknas som aktiv oavsett omfattningen. Ett sådan synsätt överensstämmer också med vad som uttalats i förarbetena (prop. 1989/90:110, del 1, s. 646).

Svårare blir gränsdragningen när det är fråga om en verksamhet som baserar sig på innehavet av en tillgång och den nedlagda arbetsinsatsen är av begränsad omfattning. Näringsidkarens befattning med verksamheten kan då närmast ha karaktären av förmögenhetsförvaltning. Tydliga sådana fall kan vara innehav av utarrenderade jordbruksfastigheter eller av hyresfastigheter eller skogsfastigheter vilkas skötsel omhänderhas av annan. Om däremot den skattskyldige i ett jord- eller skogsbruk utför allt det arbete som krävs får denna arbetsinsats anses ha sådan betydelse för avkastningen att det förhållandet att verksamheten är av mindre omfattning och arbetsinsatsen därför blir begränsad inte hindrar att verksamheten bedöms utgöra aktiv näringsverksamhet.

Mot denna bakgrund bör det av A bedrivna skogsbruket på jordbruksfastigheten anses utgöra aktiv näringsverksamhet.”

(RR:s dom den 30 april 2002, mål nr 4789-1998)

Rättsfallsredaktörens kommentar: Målet är bl.a. intressant i tolkningshänseende. Vid bedömningen av om verksamheten var aktiv eller passiv uppehöll sig underinstanserna till stor del vid hur man skulle tolka de uttalanden som gjordes i specialmotiveringen till bestämmelserna (prop. 1989/90:110 del 1, s. 646). RR tog däremot utgångspunkt i bestämmelsernas syfte och använde enbart förarbetena som en källa för att klargöra detta syfte.

Skattskyldighet för konstförening

Fråga om en konstförening, som bl.a. köpte in och bland medlemmarna lottade ut konstverk, uppfyllde villkoren för att vara frikallad från skattskyldighet. Inkomst- och förmögenhetstaxering 1992–1995.

Vid ifrågavarande taxeringsår frikallades ideella föreningar enligt 7 § 5 mom. SIL från skattskyldighet för inkomst av näringsverksamhet som inte hänförde sig till innehav av fastighet eller till rörelse om föreningen hade till huvudsakligt syfte att främja allmännyttigt ändamål, i sin verksamhet uteslutande eller så gott som uteslutande tillgodosåg detta ändamål, var öppen samt bedrev en verksamhet som skäligen svarade mot avkastningen av föreningens tillgångar. Enligt 6 § 1 mom. (lagen 1947:577) om statlig förmögenhetsskatt frikallades sådan allmännyttig ideell förening även från skattskyldighet för förmögenhet. Motsvarande bestämmelser finns numera i 7 kap. 7–13 §§ IL och 6 § 3 stycket lagen (1987:323) om statlig förmögenhetsskatt.

En konstföreningen vid en kommun hade enligt sina stadgar till ändamål att söka bredda och fördjupa intresset för god konst bland de anställda i kommunen samt att inköpa och bland medlemmarna lotta ut konstverk. Konstföreningens intäkter utgjordes huvudsakligen av medlemsavgifter.

LR ansåg till skillnad mot skattemyndigheten att föreningen enbart var begränsat skattskyldig. KR redogjorde bl.a. för vissa förarbetsuttalanden till bestämmelserna om begränsad skattskyldighet (prop. 1976/77:135 s. 42–43 och s. 76–77) samt för rättsfallen RÅ 83 1:63 I och RÅ 85 1:27 samt anförde att det av verksamhetsberättelserna för aktuella år framgick att föreningen respektive år hållit ett årsmöte och två medlemsmöten. Vid dessa möten hade under guidad ledning förevisats konstsamlingar eller utställningar och inbjudna talare hade hållit fördrag om olika former av konst. I samband med medlemsmötena hade utlottning av konstverk ägt rum. Utlottningen framstod enligt KR:s mening som ett naturligt led i föreningens verksamhet. Därutöver hade ett flertal studiebesök och resor företagits till aktuella utsättningar varje år. Mot bakgrund härav delade kammarrätten länsrättens bedömning att föreningen uppfyller förutsättningarna för begränsad skattskyldighet.

RR gjorde samma bedömning som KR.

(RR:s dom den 24 april 2002, mål nr 1196–1199-2001)

Arbetsgivaravgifter

Kostförmån

Fråga om skattepliktig kostförmån erhållits av anställda i en restaurangkedja, som enbart serverar s.k. snabbmat, och hur denna förmån i så fall skall värderas. Arbetsgivaravgifter för utgiftsåren 1992–1994 samt avgiftstillägg m.m.

Ett bolag innehade en restaurangkedja som enbart serverade s.k. snabbmat. Bolaget tillhandahöll kost till subventionerat pris till sin egen personal. De anställda erhöll under åren 1992–1994 en måltid per arbetsdag för ett pris som genomsnittligen uppgick till 22,75 för år 1992, 23,25 kr för år 1993 och 23,65 kr för år 1994. Det var fråga om måltider som bolaget saluförde till kunder under beteckningen värdemenyer och som vanligen bestod av en hamburgare, en portion pommes frites och en läskedryck. Bolagets genomsnittliga bruttokostnad, inklusive mervärdesskatt, för att producera en sådan värdemeny uppgick till 21,82 kr för år 1992, 22,41 kr för år 1993 och 21,26 kr för år 1994. Bolagets normalpris till kund för en värdemeny uppgick under dessa år till 39 kr.

Vid ifrågavarande utgiftsår var 2 kap. 3 § lagen (1981:691) om socialavgifter tillämplig. Enligt den bestämmelsen ingick bl.a. av arbetsgivaren utgivna skattepliktiga förmåner i underlaget för beräkning av socialavgifter. I 5 § lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare (USAL) föreskrevs att skattepliktiga naturaförmåner skulle tas upp till ett värde som bestämts i enlighet med 8 § första–fjärde styckena uppbördslagen (1953:272). Av fjärde stycket i det sistnämnda lagrummet framgick att värdet av kostförmån skulle beräknas enligt 42 § anvisningspunkt 3 KL. Enligt första stycket av denna anvisningspunkt gällde att förmånsvärdet av fri måltid var lika med genomsnittspriset i riket för en lunchmåltid av normal beskaffenhet. I anvisningspunktens andra stycke föreskrevs att om arbetsgivaren bidrog till kostnaderna för en anställds måltid och dennes kostnad för måltiden därigenom skulle komma att understiga genomsnittspriset skulle skillnaden tas upp som en förmån av delvis fri måltid.

Enligt RSV:s föreskrifter var det genomsnittspriset, och därmed förmånsvärdet av en fri måltid, 44,40 kr för år 1992 och 48 kr för vart och ett av åren 1993 och 1994.

Underinstanserna ansåg att kostförmån förelåg och att värdet av förmånen skulle ingå i bolagets underlag för arbetsgivaravgifter med ett belopp per måltid som motsvarade skillnaden mellan av RSV fastställt förmånsvärde och vad de anställda betalt för måltiderna.

RR prövade först om de måltider som bolagets anställda erhållit utgjorde en förmån. RR anförde: ”Bedömningen måste därvid ta sin utgångspunkt i en jämförelse mellan det pris som den anställde får betala för en måltid och det pris som tas ut vid försäljning till bolagets kunder. En förmån för den anställde måste principiellt anses föreligga om det pris som denne får betala understiger det pris som kunderna har att erlägga. Detta senare pris utgörs av marknadsvärdet, vilket också är det värde som enligt 42 § andra stycket KL normalt skall läggas till grund för förmånsvärderingen. Såvitt gäller förmån av fri kost har, som tidigare nämnts, det värdet genom särskild föreskrift blivit föremål för schablonisering, varvid ett genomsnittspris i riket för en lunchmåltid skall läggas till grund för beräkningen av förmånsvärdet.

Lagstiftningen bygger på den principen att en förmån av fri kost skall beskattas om arbetsgivaren helt bär kostnaderna för de anställdas måltider eller subventionerar dessa. I ett fall som det förevarande, där arbetsgivaren tar ut ett pris av den anställde som motsvarar eller t.o.m. något överstiger produktionskostnaden inklusive mervärdesskatt för varan, måste arbetsgivaren anses ha subventionerat de anställdas måltider genom att avstå från att ta ut det vinstpåslag som annars ingår i varans pris.

I fråga om förmånen är undantagen från beskattning instämmer Regeringsrätten i den bedömning som kammarrätten gjort att förmånen inte är att betrakta som sådan skattefri personalvårdsförmån som avses i 32 § 3 e mom. KL. Inte heller före

ligger undantag från skatteplikt med stöd av någon annan bestämmelse i KL.

Genom att bolagets anställda erhållit måltider till ett pris som understiger måltidens marknadsvärde har de åtnjutit en skattepliktig förmån. Värdet av denna förmån skall ingå i bolagets underlag för arbetsgivaravgifter.

Frågan är härefter till vilket belopp förmånen ska värderas.

De måltider som bolagets anställda erhållit utgörs av vad som i dagligt tal benämns snabbmat. En måltid av det slaget kan inte generellt anses utgöra vare sig lunch eller middag. Det förekommer emellertid att mat av det slaget vid vissa tillfällen intas som främst lunchmåltid. I målet är upplyst att bolagets anställda erbjudits en måltid per arbetspass om mer än fyra timmar. Det står därför klart att erbjudandet syftat till att tillhandahålla vad som motsvarar lunchmåltider för bolagets anställda. Mot den bakgrunden är det ofrånkomligt att måltidernas värde bestäms enligt de särskilda värderingsreglerna i KL.

Enligt punkt 4 första stycket av anvisningarna till 42 § KL skall, om den skattskyldige utger ersättning för en förmån, förmånsvärdet sättas ned med ersättningens belopp. Enligt samma anvisningspunkt, andra stycket, får värdet av bl.a. förmån av fri kost jämkas uppåt eller nedåt om det finns synnerliga skäl. Genom ett nytt stycke i 5 § USAL infördes, med verkan från och med den 1 juli 1992, en regel som ger utrymme för att vid beräkning av underlaget för arbetsgivaravgifter bestämma värdet av en förmån med hänsyn till att skäl till jämkning föreligger vid inkomsttaxeringen.

De erhållna måltidernas karaktär av snabbmat och det förhållandet att de anställda endast kan välja mellan ett fåtal snarlika anrättningar medför att måltiderna inte kan anses utgöra lunchmåltider av normal beskaffenhet. Förutsättningar för nedsättning av förmånsvärdet föreligger därför. Regeringsrätten finner att värdet bör jämkas ned till marknadsvärdet, dvs. 39 kr. Från detta förmånsvärde skall dessutom avräknas den ersättning som de anställda utgett för att erhålla förmånen.”

Överklagandet skulle därför vinna delvis bifall för tiden 1 juli–den 31 december 1992 samt för åren 1993 och 1994. För tid före den 1 juli 1992 saknades dock laglig möjlighet att låta ett jämkat förmånsvärde påverka beräkningen av underlaget för arbetsgivaravgifter. För denna period kunde därför överklagandet inte vinna bifall.

RR ansåg vidare att bolaget hade lämnat oriktig uppgift och att grund därför förelåg för såväl efterprövning som avgiftstillägg.

(RR:s dom den 7 maj 2002, mål nr 5972–5974-2000)

Fastighetsskatt

Nedsättning av fastighetsskatt

Fråga om nedsättning av fastighetsskatt kan ske för bostadsbyggnader som är under uppförande. Statlig fastighetsskatt vid 1992 och 1993 års taxering.

Ett fastighetsägande bolag åsattes taxeringsvärden för fastigheter under uppförande. Frågan i målet var om nedsättning av fastighetsskatt kunde ske enligt 3 § fjärde stycket lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt. I den bestämmelsen föreskrivs följande: ”Har byggnad som är avsedd för användning under hela året, på grund av eldsvåda eller därmed jämförlig händelse inte kunnat utnyttjas under viss tid eller har i sådan byggnad för uthyrning avsedd lägenhet inte kunnat uthyras, får fastighetsskatten nedsättas med hänsyn till den omfattning, vari byggnaden inte kunnat användas eller uthyras. Har så varit fallet under endast kortare tid av beskattningsåret, skall någon nedsättning dock inte ske.”

Domstolarna ansåg att nedsättning av fastighetsskatten inte kunde ske. RR angav bl.a. följande skäl: ”Av intresse i målet är föreskriften om att nedsättning kan medges om för uthyrning avsedd lägenhet inte kunnat hyras ut.

De i målet avsedda utrymmena har ännu inte färdigställts. Någon nedsättning av fastighetsskatten kan därför inte medges.”

(RR:s dom den 25 april 2002, mål nr 4811–4812-1998)

Nedsättning av fastighetsskatt

Fråga om nedsättning av fastighetsskatt kan ske för byggnader, var lägenheter skall upplåtas med bostadsrätt. Statlig fastighetsskatt vid 1994 års taxering.

Målet gällde tillämpningen av föreskriften i 3 § fjärde stycket lagen om statlig fastighetsskatt (se föregående refererat) om att nedsättning av skatten kan medges om för uthyrning avsedd lägenhet inte kunnat hyras ut. Frågan var om en bostadsrättsförening var berättigad till nedsättning av skatt när det gällde lägenheter som skulle upplåtas med bostadsrätt men som inte färdigställts eller visserligen färdigställts men inte omedelbart efter färdigställandet upplåtits med bostadsrätt.

KR medgav till skillnad mot LR nedsättning av skatten. RSV överklagade till RR, som anförde bl.a. följande: ”Regeringsrätten finner att föreskriften om att nedsättning kan medges om uthyrning avsedd lägenhet inte kunnat hyras ut inte omfattar lägenheter som är avsedda att upplåtas med bostadsrätt.” RR biföll därför RSV:s överklagande.

(RR:s dom den 25 april 2002, mål nr 2801-1999)

Redaktör Christer Silfverberg