B Direktiv

B3 Mervärdesskatt

Rättsfallen nedan är uppdelade efter vilket kapitel i mervärdesskattelagen (1994:200) (ML), som de huvudsakligen kan anses hänförliga till enligt följande:

1 Omsättning i yrkesmässig verksamhet

2 Skatteplikt

3 Omsättningsland

4 Skattesats och beskattningsunderlag

5 Avdragsrätt och rätt till återbetalning

6 Övrigt

EG-domstolen är den domstol som ytterst skall tolka EG-rätten. Nationella domstolar har därför möjlighet att i pågående processer vända sig till EG-domstolen och begära förhandsavgörande. Detta sker också, om än i relativt liten omfattning. EG-domstolen avgör även mål som rör fördragsbrott av medlemsstaterna. EG-kommissionen är den instans som väcker talan mot medlemsländerna för fördragsbrott. Av de domar som EG-domstolen meddelade under 2002 avseende mervärdesskatt, rörde 3 fördragsbrott av medlemsstater. Dessa domar redovisas sist i varje avsnitt. Alla artikelhänvisningar som görs nedan är till Rådets sjätte direktiv 77/388/EEG, det sjätte mervärdesskattedirektivet.

1 Omsättning i yrkesmässig verksamhet

I mål C-498/99 Town & County Factors Ltd var fråga om ett engelskt bolag som tillsammans med andra företag anordnade en ”gissa bollens läge”-tävling. Deltagarna i tävlingen fick betala för att vara med i en tävling som gick ut på att gissa fotbollens läge på en bild från en fotbollsmatch. Bollen var bortretuscherad på bilderna. Bolaget angav i tävlingsformuläret att tävlingen endast gav upphov till moraliskt bindande skyldigheter för tävlingsarrangören (”binding in honour only”). Fråga var bl.a. om bolaget kunde anses omsätta någon tjänst vid sådana förhållanden.

EG-domstolen angav att det var ostridigt i målet att ömsesidiga prestationer utbytts (ett tillhandahållande av tjänster mot ersättning). Vidare konstaterades att följande synsätt äventyrar det sjätte mervärdesskattedirektivets ändamålsenliga verkan; att förekomsten av ett rättsligt förhållande förutsätter att tillhandahållandet av tjänsterna kan göras gällande på laglig väg. Om så inte var fallet skulle det annars vara möjligt att undvika mervärdesbeskattning genom att säga att avtalet inte hade laglig verkan. Dessutom fanns en överenskommelse mellan parterna, tecknad genom tävlingsformuläret. Det var därför fråga om en omsättning i mervärdesskattehänseende. EG-domstolen slog vidare fast att beskattningsunderlaget för tävlingen utgjordes av den totala summan av de tävlingsavgifter som arrangören erhöll, utan avdrag för utbetalda prissummor eller värdet av de priser som hade delats ut till de vinnande tävlingsdeltagarna, när arrangören fritt förfogade över nämnda summa.

Det skall påpekas att i Sverige är lotterier föremål för särskild reglering och beskattning av speltjänster beskattas normalt genom lotteriskatten. I de fall då fråga inte är om lotteri är dock målet tillämpligt.

Den omständigheten att spelarrangören inte var formellt bunden av att prispengar skulle utbetalas till deltagarna i tävlingen påverkade således inte skattskyldigheten för arrangören. Det är enligt min mening ett naturligt synsätt då omsättningen för arrangören som ska utgöra beskattningsunderlaget är de insatser deltagarna gör. Dessa insatser fanns det ingen begränsning i varför de utgjorde omsättningen för arrangören. För dessa insatser tillhandahölls speltjänster till deltagarna. Den omständigheten att arrangören inte var formellt bunden av utbetalning av vinster till deltagarna torde dock ha medfört att EG-domstolen ansåg att beskattningsunderlaget skulle utgöras av hela omsättningen och att den inte fick minskas med återbetalda vinster. I ett liknande mål (Glawe Spiel, C-38/93) har domstolen nämligen ansett att beskattningsunderlaget skulle minskas med de belopp som återbetalades till deltagarna.

2 Skatteplikt

Mål C-141/00 Ambulanter Pflegedienst Kügler GmbH, rörde ett bolag i Tyskland som bedrev verksamhet som hade som ändamål att uteslutande och direkt bedriva välgörande verksamhet i form av hjälp till personer som till följd av sitt fysiska tillstånd var hänvisade till andras hjälp eller befann sig i en situation där de var i behov av ekonomisk hjälp. Detta ändamål skulle uppnås bl.a. genom tillhandahållande av sjukvård, grundläggande omvårdnad och skötsel av hushållet. Bolaget hade inte debiterat mervärdesskatt för de tjänster som det tillhandahöll. Genom flera beslut påförde den tyska skattemyndigheten bolaget omsättningsskatt för åren 1988–1990 med reducerad skattesats på ett skönsmässigt beräknat underlag. Bolaget begärde omprövning och angav att det skulle undantas från skatteplikt.

EG-domstolen fastslog inledningsvis att det undantag från skatteplikt som avses i artikel 13A.1.c i sjätte mervärdesskattedirektivet inte är beroende av vilken rättslig form den skattskyldige har som tillhandahåller de medicinska eller paramedicinska tjänster som omnämns där. Detta innebar enligt EG-domstolen att det aktuella undantaget är tillämpligt på tjänster avseende behandlande vård som tillhandahålls av en kapitalassociation som driver en inrättning för ambulerande vård, en vård som ges, även i patienternas hem, av legitimerade sjuksköterskor och sjukvårdare. Undantaget är dock inte tillämpligt på grundläggande omvårdnad och skötsel av hushållet. Sistnämnda tjänster som tillhandahålls personer i en fysisk eller ekonomisk behovssituation utgör dock enligt EG-domstolen tjänster som är nära kopplade till socialt bistånd eller socialförsäkring i den mening som avses i artikel 13A.1.g i sjätte mervärdesskattedirektivet.

För Sveriges del är domen främst av intresse ifråga om definitionen av mervärdesskattefria sjukvårdstjänster. Enligt den svenska definitionen av mervärdesskattefria sjukvårdstjänster skall det vara fråga om tjänster som tillhandahålls inom ramen för sjukvård på sjukhus eller liknande inrättning, alternativt tjänster som tillhandahålls, även utanför sjukhus, av någon med särskild legitimation att utöva yrke inom sjukvården. Av domen framgår dock att exempelvis en juridisk person kan tillhandahålla mervärdesskattefria sjukvårdstjänster utanför sjukhus om dessa tjänster är av samma typ som de tjänster som personer med särskild legitimation att utöva yrke inom sjukvården tillhandahåller.

Även grundläggande omvårdnad och skötsel av hushållet kan mervärdesskattebefrias om tjänsterna tillhandahålls personer i fysisk eller ekonomisk behovssituation. Tjänsterna kan t.ex. tillhandahållas av aktiebolag, offentligrättsliga organ eller välgörenhetsorganisationer.

Den 21 mars 2002 kom två domar från EG-domstolen rörande undantag från mervärdesskatt för vissa verksamheter av hänsyn till allmänintresset. I målen var fråga om mervärdesskatteplikt för tjänster utförda av en privat golfklubb respektive ett privat zoo.

Det första fallet, C-174/00 Kennemer Golf & Country Club, rörde en privatägd holländsk golfklubb. EG-domstolen fastslog att för att golfklubben skall kunna omfattas av undantaget för allmännyttig idrottsverksamhet i artikel 13A.1.m, det krävs att den inte har som syfte att generera vinst åt sina medlemmar. Vid bedömningen av om golfklubben bedrivs kommersiellt med vinstsyfte eller inte måste hela verksamheten och alla aktiviteter i klubben bedömas, inklusive den verksamhet som bedrivs som ett komplement till idrottstjänsterna. EG-domstolen menade att det således är själva organisationen som skall bedömas och inte de tjänster som den tillhandahåller. Vidare fastslogs att golfklubben systematiskt kan sträva efter att generera överskott som den avsätter för att senare utföra tjänster utan att den fördenskull bedrivs med vinstsyfte. EG-domstolen konstaterade slutligen att årsavgifter till golfklubben måste anses som betalning för tillhandahållna tjänster av golfklubben oavsett om den som betalar utnyttjar golfklubbens anläggningar eller inte.

I det andra fallet, C-267/00 Zoological Society of London, bedrev en organisation två zoo i England. Enligt sjätte mervärdesskattedirektivet finns möjlighet för medlemsstaterna att föreskriva undantag från mervärdesskatteplikt för privata zoo, och att undantaget för zooverksamheten endast gäller om den leds och förvaltas på frivillig basis. Detta krav finns i engelsk rätt. Frågan i det aktuella målet var vad som avses med ”på frivillig basis”. Även i detta fall var det fråga om att avgöra om organisationen bedrevs med ett kommersiellt syfte eller inte. Bedömningen skulle enligt EG-domstolen göras i två steg. Först skall identifieras vilka personer som kan tänkas ha ett intresse i organisationens resultat, vanligtvis de personer i enheter med ledande och förvaltande funktioner och de övriga personer som i praktiken leder organen utan att ha tilldelats denna befogenhet enligt stadgarna. Steg två är sedan att bedöma den ersättning som dessa personer uppbär från organet. Att vissa anställda får ersättning för utfört arbete innebär inte automatiskt att organisationen inte leds och förvaltas på frivillig basis.

Om det i någon medlemsstat föreskrivs ett generellt undantag från mervärdesskatteplikt vad avser sådana tillhandahållanden som beskrivits ovan, utan att undantaget inskränks till att endast avse fall då tjänsterna tillhandahålls av organisationer utan vinstsyfte, strider detta undantag mot ordalydelsen i motsvarande bestämmelser i sjätte mervärdesskattedirektivet. Det kan också konstateras att en förutsättning enligt EG-rätten för att tillämpa undantaget för idrott är att den organisation som tillhandahåller idrottstjänsterna drivs utan vinstsyfte. Vid tillämpningen av undantaget för kulturella aktiviteter (vilket zooverksamhet utgör) kan medlemsstaterna ställa upp vissa kriterier som måste vara uppfyllda. Enligt de svenska reglerna undantas generellt allmännyttiga ideella föreningar från mervärdesskatt. Detta är systematiskt främmande för EG-rätten som endast undantar vissa särskilda organisationer vad avser omsättning av vissa tjänster. Så länge som Sverige generellt undantar allmännyttiga ideella föreningar kan dessa troligen fortsätta att omsätta t.ex. idrottstjänster mervärdesskattefritt.

I mål C-169/00 Kommissionen mot Republiken Finland fälldes Finland för fördragsbrott. Finland hade i strid med artikel 2 i det sjätte mervärdesskattedirektivet medgivit undantag från mervärdesskatt för såväl upphovsmannens egen eller en förmedlares leverans av konstverk som för införsel av konstverk som upphovsmannen är ägare till. Det framgår av Finlands anslutningsakt att Finland under den övergångsperiod som avses i artikel 28 i sjätte mervärdesskattedirektivet kan fortsätta att undanta sådana tjänster som tillhandahålls av författare, konstnärer och artister som avses i punkt 2 i bilaga F i sjätte mervärdesskattedirektivet från mervärdesskatteplikt så länge som detta undantag tillämpas av en av de gamla medlemsstaterna. Frågan i målet var om begreppet tjänster som tillhandahålls av konstnärer även omfattar upphovsmannens första försäljning av sina konstverk. EG-domstolen fann att den aktuella undantagsbestämmelsen skall tolkas restriktivt. En försäljning av konstverk kunde därför inte enligt domstolen anses falla in under bestämmelsen, även om den företas av upphovsmannen själv. En sådan försäljning skulle i stället ses som en leverans av vara vilken inte är undantagen från mervärdesskatteplikt.

Det måste anses oklart huruvida de svenska reglerna på detta område är förenliga med EG-rätten. Sverige har ett undantag för försäljning av konstverk av konstnären själv, om omsättningen understiger 300000 kr per år. En enskild bör dock kunna förlita sig på den svenska bestämmelsen. EG-rätten borde inte i detta fall kunna åberopas till den enskildes nackdel.

EG-domstolens dom i mål C-287/00 Kommissionen mot Förbundsrepubliken Tyskland gällde fördragsbrottstalan gentemot Tyskland. EG-domstolen bedömde en tysk regel enligt vilken ett tillhandahållande av forskningstjänster av universitet är undantaget från mervärdesskatt. I det sjätte mervärdesskattedirektivet (artikel 13A.1.i) finns inget undantag för forskningstjänster men däremot ett undantag för tillhandahållande av utbildning. Tyskland hävdade att forskningstjänsterna måste anses undantagna då de var ett nödvändigt led i tillhandahållandet av utbildningstjänster.

EG-domstolen fann att forskningstjänsterna som tillhandahölls mot ersättning inte var undantagna från mervärdesskatt. Tjänsterna kunde inte anses nödvändiga för att uppnå målet med utbildningstjänsterna, även om de bidrog till en god utbildning.

I Sverige bedöms forskningstjänster som tillhandahålls av universitet och högskolor mot betalning vara mervärdesskattepliktiga. Det förekommer gränsdragningsproblem mellan vad som utgör uppdragsforskning och vad som utgör forskning finansierad genom generella bidrag. Målet visar än en gång att undantagen i artikel 13A skall tolkas självständigt och snävt. Alla aktiviteter i det allmännas intresse undantas inte, utan enbart de som definieras i artikel 13A. Om en aktivitet inte uttryckligen nämns i artikel 13A kan aktiviteten inte vara undantagen från mervärdesskatt.

3 Omsättningsland

I mål C-371/99 Liberexim BV tolkade EG-domstolen artikel 7.3 i det sjätte mervärdesskattedirektivet. I artikel 7.3 finns bestämmelser rörande import av varor från länder utanför EG. Artikeln stadgar att skattskyldigheten inträder när varorna införs i EG. Skattskyldighet inträder dock inte om de särskilda reglerna om s.k. extern gemenskapstransitering (transport inom EG) används. Skattskyldigheten inträder istället när varorna upphör att omfattas av reglerna om gemenskapstransitering, d.v.s. i princip när varorna deklareras för övergång till fri omsättning. Frågan i målet var vad som skulle gälla när vissa varor hade transporterats på väg i enlighet med tullförfarandet för extern gemenskapstransitering och släppts ut på gemenskapsmarknaden efter att ett flertal oriktiga åtgärder hade vidtagits i olika medlemsstater. I detta fall hade deklaration för övergång till fri omsättning inte skett men varorna ändå släppts ut på gemenskapsmarknaden. EG-domstolen fann att varorna då skulle anses upphöra att omfattas av reglerna om gemenskapstransitering i den medlemsstat där den första åtgärd vidtas som kan anses utgöra undandragande från tullövervakning. Varje åtgärd eller underlåtenhet som medför att den behöriga tullmyndigheten, om än tillfälligt, förhindras att få tillgång till varor som är föremål för tullövervakning och att utföra de kontroller som föreskrivs i gemenskapens tullagstiftning skall anses utgöra undandragande från tullövervakning. EG-domstolen fann vidare att det inte krävs uppsåt för att det skall föreligga undandragande från tullövervakning.

4 Skattesats och beskattningsunderlag

I EG-domstolens dom i mål C-353/00 Keeping Newcastle Warm Ltd förelåg följande situation. Ett bolag erbjöd privatpersoner rådgivning i energifrågor. En särskild myndighet utgav bidrag till bolaget. Bidragen utgick efter tecknande av särskilt kontrakt med privatpersoner som erlade en viss, lägre, betalning till bolaget för att erhålla rådgivningstjänsterna. Bidrag kunde endast kvitteras ut då ett kontrakt tecknats och tjänsterna tillhandahållits. Formellt var det privatpersonen som sökte och erhöll bidraget (som sedan kom bolaget till del) men i praktiken skötte bolaget ansökningsförfarandet och bidraget betalades också ut direkt till bolaget.

Fråga var om bidraget var mervärdesskattepliktigt, d.v.s. om mottagna bidrag skulle ingå i beskattningsunderlaget hos bolaget. EG-domstolen konstaterade att det bidrag som erhållits av bolaget hade erhållits som vederlag för den tjänst som bolaget tillhandahöll vissa kategorier mottagare. Bidraget skulle därför ingå i bolagets beskattningsunderlag.

Intressant att notera är att generaladvokaten i sitt förslag till avgörande ansåg att fråga var om en subvention som var direkt länkad till priset och att bidraget därför skulle ingå i beskattningsunderlaget. EG-domstolen konstaterar i sin korta motivering att fråga är om ett vederlag av tredjeman för en tillhandahållen tjänst och att bidraget därför ingår i beskattningsunderlaget hos bolaget.

Nya mervärdesskatteregler gäller i Sverige på området efter den 1 januari 2003. Reglerna medför att även betalningar från tredjeman och subventioner direkt länkade till priset skall ingå i beskattningsunderlaget. Det var tidigare tveksamt om det fanns stöd i ML för att beskatta sådana bidrag som var aktuella i detta mål. Avdragsrätt för ingående mervärdesskatt bör föreligga oinskränkt idag och även för tid före de nya reglerna, oberoende av om tredjemansbetalningar mottagits eller inte.

I mål C-427/98 Kommissionen mot Förbundsrepubliken Tyskland, var fråga om fördragsbrott av Tyskland avseende beskattningsunderlag och rabattkuponger. Det förekommer att en tillverkare av produkter på förpackningen bifogar rabattkuponger. När konsumenten köper tillverkarens produkter av en återförsäljare medger rabattkupongen ett avdrag från priset. Återförsäljaren kan erhålla ersättning från tillverkaren för rabattkupongens värde, så att återförsäljaren erhåller en oförändrad försäljningsintäkt. Tillverkaren däremot kommer att erhålla en lägre intäkt än om rabattkupongen inte hade utfärdats.

Frågan om värdet av rabattkupongerna skall minska beskattningsunderlaget och därmed storleken av den utgående mervärdesskatt som redovisas har prövats i ett antal mål i EG-domstolen. I detta mål hade skattemyndigheten i Tyskland inte medgivit att tillverkaren skulle få justera sin utgående mervärdesskatt med beviljade rabatter. EG-domstolen ansåg att detta stred mot sjätte mervärdesskattedirektivet, rabatterna skulle medföra en rätt att justera utgående mervärdesskatt.

Om en rabatt ges så skall den minska beskattningsunderlaget för redovisning av utgående mervärdesskatt. Detta gäller oberoende av om rabatten expedieras genom en återförsäljare eller ges direkt till kunden. Således skall, om ett företag givit rabatt på något sätt, utgående mervärdesskatt redovisas på intäkten minus värdet av rabatten.

5 Avdragsrätt och rätt till återbetalning

I mål C-62/00 Marks & Spencer plc prövade EG-domstolen om Storbritanniens nationella regler om återbetalning av oriktigt uppburen mervärdesskatt var förenliga med det sjätte mervärdesskattedirektivet. EG-rätten saknar egna regler om återbetalning av felaktigt uttagen skatt varför detta är något som i princip styrs av nationell rätt. Enligt EG-domstolens praxis får dock krav som grundas på EG-rätten inte behandlas mindre förmånligt än krav som grundas på nationell rätt (likabehandlingsprincipen). Vidare får de nationella reglerna inte göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten (effektivitetsprincipen). EG-domstolen fann i målet att en nationell lagstiftning som med retroaktiv verkan förkortade den frist inom vilken de skattskyldiga kunde ansöka om återbetalning var oförenlig med den sistnämnda principen.

6 Övrigt

Av mål C-409/99 Metropol Treuhand WirtschaftstreuhandgmbH och Michael Stadler framgår att det sjätte mervärdesskattedirektivet skall anses träda i kraft från och med det datum en medlemsstat ansluts till gemenskapen. EG-domstolen tolkade vidare artikel 17.6 och 17.7 i det sjätte mervärdesskattedirektivet avseende avdrag för ingående mervärdesskatt. Domen gällde Österrike.

Frågan i målet var om en medlemsstat efter ikraftträdandet av sjätte mervärdesskattedirektivet får undanta utgifter hänförliga till vissa fordon från avdragsrätt, när dessa utgifter vid tidpunkten för ikraftträdandet berättigade till avdrag enligt fast förvaltningspraxis. Om en medlemsstat i sådan förvaltningspraxis beviljat avdrag för ingående skatt för vissa fordon när sjätte mervärdesskattedirektivet trädde ikraft innebär ett senare införande av nationella regler, enligt vilka dessa fordon utesluts från avdragsrätt, att tillämpningsområdet för befintliga undantag utvidgas efter ikraftträdandet av sjätte mervärdesskattedirektivet. Detta är enligt domstolens praxis inte tillåtet.

I artikel 17.7 i sjätte mervärdesskattedirektivet föreskrivs att varje medlemsstat av konjunkturskäl får helt eller delvis undanta alla eller vissa anläggningstillgångar eller övriga varor från avdragssystemet. EG-domstolen fastslog att artikel 17.7 första meningen i sjätte mervärdesskattedirektivet skall tolkas på så sätt att en medlemsstat inte får undanta varor från systemet för avdrag för mervärdesskatt utan ett föregående samråd med mervärdesskattekommittén. Enligt denna bestämmelse får en medlemsstat inte heller vidta åtgärder, som medför undantag från rätten att göra avdrag för mervärdesskatt för varor och vilka inte är tidsbegränsade och/eller som ingår i ett åtgärdspaket för strukturella anpassningar i syfte att minska budgetunderskottet och möjliggöra avbetalning av statsskulden.

Domen har betydelse för Sverige. Eftersom Sverige anslöts till den Europeiska Unionen vid samma tidpunkt som Österrike, måste det sjätte mervärdesskattedirektivet även för Sveriges del anses ha trätt i kraft den 1 januari 1995. Därmed kan avdragsbegränsningarna för mervärdesskatt vid t.ex. leasing av personbil inte anses vara oförenliga med artikel 17.6 i det sjätte mervärdesskattedirektivet.

I mål C-101/00 Tulliasiamies och Antti Siilin var fråga om en finsk privatperson som köpt en begagnad personbil från en bilhandlare i Tyskland. Personen importerade bilen till Finland och deklarerade den för bilskatt vid Helsingfors distriktstullkammare (nedan kallad tullkammaren). Tullkammaren fastställde bilskatten samt mervärdesskatt på denna bilskatt (beräknad till 22 procent). Personen betalade bilskatten och den därpå belöpande mervärdesskatten till tullkammaren. Därefter väckte han talan mot skattebeskedet. Han hävdade dels att den skatt som fastställdes vid importen av hans bil översteg den återstående skatt som ingick i värdet av en i fråga om ålder, karaktäristiska särdrag och skick liknande bil som redan fanns på marknaden i Finland och som registrerats där som ny. Han hävdade följaktligen att den påförda skatten var diskriminerande och att den stred mot artikel 95 i fördraget. Han hävdade vidare att mervärdesbeskattningen av bilskatten stred mot sjätte direktivet, varför mervärdesskatten inte fick påföras.

EG-domstolen konstaterade att artikel 95 första stycket i EG-fördraget (nu artikel 90 EG i ändrad lydelse) medger att en medlemsstat tillämpar ett beskattningssystem på begagnade fordon som importeras från en annan medlemsstat, som innebär att det beskattningsbara värdet fastställs med hjälp av tullvärdet. Däremot medger inte artikeln att det beskattningsbara värdet varierar beroende på i vilket handelsled importören är verksam eftersom detta i åtminstone vissa fall kan leda till skatten på det importerade begagnade fordonet överstiger den återstående skatt som ingår i värdet av liknande begagnade bilar som registrerats i medlemsstaten. EG-domstolen gav vidare vissa riktlinjer för hur man inom ramen för ett beskattningssystem för begagnade bilar skall beakta värdeminskningen på fordonet för att reglerna inte skall vara diskriminerande.

Vad gäller frågan om mervärdesskatten konstaterade EG-domstolen följande. Den skatt som är i fråga i målet vid den nationella domstolen och som i den nationella lagstiftningen anges som en mervärdesskatt på bilskatten, utgör inte en mervärdesskatt i den mening som avses i det sjätte mervärdesskattedirektivet. Skatten är därmed förenlig med artikel 33 i detta direktiv. Artikel 95 första stycket i fördraget utgör dock hinder för en sådan skatt som påförs bilskatten på ett begagnat fordon som importeras från en annan medlemsstat, i den mån som denna skatt överstiger beloppet av den återstående skatt som ingår i värdet av ett liknande begagnat fordon som redan har registrerats i medlemsstaten.

Genom artikel 33 i det sjätte mervärdesskattedirektivet förbjuds medlemsstaterna att införa skatter, avgifter eller tullar som kan karakteriseras som omsättningsskatter. Det är inte nödvändigt att en skatt på alla punkter kan liknas vid en mervärdesskatt för att den skall ha karaktären av en omsättningsskatt. Det räcker att den i allt väsentligt har de karakteristiska egenskaperna som en mervärdesskatt har. EG-domstolen har i två tidigare fall bedömt om skatter tagits ut i strid med artikel 33 i det sjätte mervärdesskattedirektivet. Båda dessa fall, C-200/90 Dansk Denkavit ApS och P. Poulsen Trading ApS och C-234/91 Europeiska gemenskapernas kommission mot Konungariket Danmark, rörde en dansk arbetsmarknadsavgift, AMBI. EG-domstolen fann i båda fallen att den aktuella skatten utgjorde en omsättningsskatt och att den därmed stred mot artikel 33 det sjätte mervärdesskattedirektivet.

Jan Kleerup