Skattenytt nr 6 2004 s. 371

A Inkomstskatt

A15 Processuella frågor m.m.

1

Överklagbarhet/rätt forum

2

Partshabilitet/kommunicering

3

Eftertaxering

4

Skattetillägg/förseningsavgift

5

Saken i taxeringsprocessen och omprövning enligt 4 kap. 12 § TL

6

Anstånd med betalning av skatt, prövningstillstånd i kammarrätt

7

Resning/återställande av försutten tid

8

Övriga frågor

– Innehåll i själva beslutet och dess bilaga, resp. domskäl och domslut oförenliga

– Otillräckligt underlag i kammarrättsdom för beslut om särskilda debiteringsåtgärder

– Tidsfrist för att åberopa skatteflyktslagen som ny alternativ rättslig grund i pågående process i kammarrätt

– Anmälningsskyldighet beträffande åberopad F-skattsedel

– Prövningstillstånd i kammarrätt i anledning av felaktig rättstillämpning i länsrätt

– För sent inkommet överklagande?

– Krav på ansökan om förhandsbesked

9

Rättshjälp/rätt till ersättning för kostnader

1 Överklagbarhet/rätt forum

I RÅ 2003 not. 10 var fråga om överklagbarhet. Om ett överklagande har avvisats såsom för sent inkommet och en domstol efter överklagande har prövat detta beslut får domstolens beslut enligt 33 § fjärde stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) inte överklagas. Av den angivna bestämmelsen följer att kammarrättens beslut inte får överklagas. Den skattskyldiges överklagande avvisades därför. En jämförelse kan göras med 6 kap. 10 § taxeringslagen (1990:324), TL. Länsrättens beslut avseende Skatteverkets beslut att avvisa en begäran om omprövning såsom för sent inkommen får enligt det lagrummet inte heller överklagas. Erinras bör här också om RÅ 2003 ref. 87 där en fövaltningsmyndighets beslut att överlämna ett ärende till en annan förvaltningsmyndighet utgör ett slutligt beslut, som kan överklagas i vanlig ordning (dåvarande skattemyndighetens beslut enligt 2 kap. 2 § TL och 2 kap. 5 § skattebetalningslagen (1997:483) att till annan skattemyndighet överflytta rätten att fatta taxerings- och beskattningsbeslut samt rätten att besluta om anstånd med att betala skatt). Eftersom de tio regionskattemyndigheterna och Riksskatteverket slagits samman till en myndighet, Skatteverket, från och med den 1 januari 2004, prop. 2003/04:99, har rättsfallet förlorat i betydelse på skatteområdet. Se också RÅ 2003 not. 173 nedan under 2.

I RÅ 2003 not. 151 uttalas att det av RÅ 2000 ref. 57 framgår att sätesorten för skattekontoret är avgörande vid bedömningen av rätt forum för ansökan till läns rätt om utdömande av vite (den länsrätt inom vars domkrets skattekontoret är belägen). Enligt 2 § lagen (2003:642) med anledning av inrättande av Skatteverket skall skattekontor som vid utgången av år 2003 fanns vid skattemyndighet anses vara skattekontor vid Skatteverket.

2 Partshabilitet/kommunicering

I RÅ 2003 ref. 53 var fråga om ett bolags konkurs som under pågående skatteprocess i kammarrätt avslutats utan överskott. Skäl att göra undantag från huvudregeln att bolaget därefter saknar förmåga att uppträda som part har, oavsett att bolaget påförts skatte- och avgiftstillägg, av Regeringsrätten inte ansetts föreligga, jfr 13 kap. 49 § aktiebolagslagen (1975:1385), ABL och artikel 6 i Europakonventionen; Artikel 2 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Av Regeringsrättes dom framgår bl.a. följande.

Enligt 13 kap. 49 § (tidigare 19 § första stycket) ABL är ett i konkurs försatt bolag upplöst om konkursen avslutas utan överskott. Som huvudregel gäller att ett bolag som upplösts på detta sätt saknar rättskapacitet och därmed inte längre kan vara part i rättegång (se t.ex. NJA 1979 s. 700 och RÅ84 1:87). Från denna huvudregel har emellertid i praxis gjorts vissa undantag. Förhållandena har då i allmänhet varit sådana att det av särskilda skäl bedömts ligga i bolagets eller dess motparts intresse att en tvist får prövas av domstol efter det att bolaget formellt upplösts. Särskilda skäl att tillerkänna ett upplöst bolag partshabilitet har således befunnits föreligga t.ex. när ett bifall till bolagets talan i en skatteprocess skulle kunna innebära att skatt återbetalas till bolaget och därmed medföra en ny utdelning i konkursen (RÅ 1996 not. 192) och när ställföreträdare för bolaget, mot vilken talan om företrädaransvar väckts vid allmän domstol, haft ett betydande intresse för egen del av att få skattefrågan överprövad i förvaltningsdomstol (RÅ 2000 ref. 41).

Bolaget har upplösts först sedan det överklagat länsrättens domar. Det kan visserligen enligt Regeringsrätten sägas att om ett förfarande, när ett bolag upplöses, har fortskridit så långt att dom har meddelats i första instans och domen därefter har överklagats av någondera parten, det kan framstå som oskäligt att avbryta processen och på så sätt förhindra en överprövning av länsrättens avgörande (jfr NJA 1999 s. 237). Det bör emellertid även i en sådan situation finnas särskilda skäl av sådant slag som nyss nämnts för att det skall finnas anledning att låta rättegången fortgå. I målet har enligt Regeringsrätten inte framkommit något sådant förhållande som medför att ett avsteg bör göras från huvudregeln att ett upplöst bolag inte längre kan vara part i rättegång.

Det återstår enligt Regeringsrätten att avgöra om den omständigheten att bolaget har påförts skatte- och avgiftstillägg (fortsättningsvis används skattetillägg som ett sammanfattande uttryck för både skatte- och avgiftstillägg) medför att bolaget med tillämpning av Europakonventionens regler likväl är berättigat till en prövning i kammarrätten.

Regeringsrätten har, med hänvisning till att systemet med skattetillägg ansetts innefatta en anklagelse för brott i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen (RÅ 2000 ref. 66 I och Europadomstolens domar den 23 juli 2002 i målen Janosevic respektive Västberga Taxi AB och Vulic mot Sverige), konstaterat att en skattskyldig alltid är berättigad till en överprövning i förvaltningsdomstol av ett av administrativ myndighet påfört skattetillägg och att det, för att en rättssäker prövning av ett skattetillägg skall kunna ske, är nödvändigt att även de grundläg gande taxeringsbesluten kan överprövas. Denna princip ansågs gälla även i fråga om ett bolag som är upplöst efter avslutad konkurs och som av den anledningen annars saknar rättskapacitet och partshabilitet (RÅ 2002 ref. 76).

Av artikel 6 i konventionen följer enligt Regeringsrätten inte någon rätt till domstolsprövning i mer än en instans. Den som av domstol dömts för brottslig gärning har emellertid enligt artikel 2 i det sjunde tilläggsprotokollet till konventionen rätt till överprövning i högre domstol. Enligt samma bestämmelse får undantag från den rätten göras i fråga om bl.a. mindre grova gärningar, enligt föreskrift i lag. Det kan visserligen enligt Regeringsrätten, med hänsyn till att en ytterligare domstolsprövning inte synes kunna fylla något rimligt syfte för vare sig bolaget eller annan, ifrågasättas om bestämmelsen i det sjunde tilläggsprotokollet alls skulle anses tillämplig i ett fall som det förevarande. I den mån så skulle vara fallet gjorde dock Regeringsrätten följande överväganden.

Med hänsyn till att systemet med skattetillägg, som nämnts, befunnits innefatta en anklagelse för brott i den mening som avses i artikel 6 i konventionen framstår det i och för sig som sannolikt att även föreskriften i artikel 2 i det sjunde tilläggsprotokollet är att anse som tillämplig i ett mål angående skattetillägg. Något avgörande av Europadomstolen rörande den undantagsregel som artikel 2 innehåller finns ännu inte. Det har emellertid i doktrinen och i den officiella kommentaren till det sjunde tilläggsprotokollet (Explanatory Report on Protocol No. 7 to the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms, punkt 21) uttalats att med mindre grova gärningar avses sådana överträdelser som inte kan bestraffas med fängelse. Oavsett om artikel 2 skulle anses tillämplig på skattetillägg eller inte skulle därför en skattskyldig inte kunna grunda någon rätt till prövning i två domstolsinstanser på Europakonventionens regler.

Bolaget kan således, sedan det upplösts, enligt Regeringsrätten inte längre vara part i den hos kammarrätten förda processen avseende mervärdesskatt samt arbetsgivaravgifter m.m.

I RÅ 2003 not. 29 var fråga om skattskyldigs (bolag) rätt att bli kommunicerad uppgift som tillförts målet om bolagets konkurs. Regeringsrätten anför följande. I 18 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) föreskrivs att part – utom i vissa undantagsfall – skall, innan ett mål avgörs, ha fått kännedom om det som tillförts målet genom annan än honom själv och haft tillfälle att yttra sig över det. Kammarrätten har i målet inhämtat upplysning om att bolagets konkurs avslutats utan överskott. Bolaget fick emellertid inte kännedom om att denna upplysning hade tillförts målet. Hade så skett hade bolaget haft möjlighet att inkomma med en redogörelse för sådana omständigheter som skulle kunna utgöra särskilda skäl för att tillerkänna bolaget partshabilitet. Omständigheterna är därför enligt Regeringsrätten inte sådana att det varit befogat att underlåta kommunicering av den tillförda uppgiften. Genom sitt förfarande har kammarrätten åsidosatt sin kommunikationsskyldighet på ett sådant sätt att det överklagade beslutet bör undanröjas och målen återförvisas till kammarrätten för ny handläggning. Regeringsrätten undanröjde kammarrättens beslut och visade målen åter till kammarrätten för ny handläggning. Jfr RÅ 2003 ref. 53 ovan.

Frågan om partshabilitet var också uppe till prövning i RÅ 2003 not. 25. Fallet kommenteras även av Kleerup. Med hänsyn till pågående process om ställföreträdaransvar i tingsrätt ansåg Regeringsrätten att bolaget i fråga, utan hinder av att det var upplöst, skulle tillerkännas partshabilitet i den aktuella skatteprocessen, se RÅ 2000 ref. 41 om partshabilitet för upplösta bolag när skattefrågan har betydelse i ett mål om ställföreträdaransvar. Nämnas skall här att reglerna om ställfö reträdaransvar har ändrats fr.o.m. den 1 januari 2004. Ändringen innebär bl.a. att mål om ställföreträdaransvar skall handläggas i länsrätten som första instans (tidigare tingsrätten). Ställföreträdaren ges också rätt att få den underliggande skattefrågan prövad i länsrätten oavsett om företaget i fråga har försatts i konkurs och konkursen avslutats utan överskott. Den risk för kompetenskonflikter mellan allmän domstol och förvaltningsdomstol som förelåg enligt den äldre lagstiftningen har därigenom eliminerats, prop. 2002/03:128 och RÅ 2002 ref. 41 och Högsta domstolens dom den 28 maj 2003, mål nr T 285-02.

I RÅ 2003 not. 173 yrkade ett bolag att Regeringsrätten skulle tillerkänna bolaget partshabilitet och återförvisa målen till kammarrätten för prövning i sak. Riksskatteverket avstyrkte bifall till överklagandet. Bolaget har enligt Regeringsrätten, trots att det upplöstes under processen i länsrätten, rätt till en överprövning av skattemyndighetens beslut samt rätt att vara part i förfarandet hos länsrätten. Regeringsrätten hänvisade till bl.a. RÅ 1996 not. 192, RÅ 2000 ref. 41, RÅ 2000 ref. 66 I och RÅ 2002 ref. 76. Under tid som konkursförfarandet pågick kunde bolaget som konkursgäldenär föra sin talan genom den som enligt 13 kap. 20 § andra stycket aktiebolagslagen (numera 13 kap. 48 §) företrädde bolaget eller genom ett av företrädaren utsett ombud (jfr RÅ 1996 ref. 7). Även sedan bolaget upplösts, hade en ställföreträdare eller ett av denna befullmäktigat ombud enligt Regeringsrätten behörighet att föra bolagets talan. Den i målet åberopade fullmakten hade utfärdats av den tidigare styrelsen och styrker att fullmaktshavaren var behörig att föra bolagets talan i den domstolsprocess som kunde följa på överklagandet av skattemyndighetens beslut. Länsrätten borde därför enligt Regeringsrätten inte ha avvisat överklagandet på den grunden att ombudet inte hade styrkt sin behörighet. Målen borde därför enligt Regeringsrätten visas åter till länsrätten för ny handläggning, jfr RÅ 2003 not. 182.

I RÅ 2003 not. 185 var fråga om partshabilitet för ett bolag som överklagat ett beskattningsbeslut till länsrätten avseende källskatt, arbetsgivaravgifter samt avgiftstillägg. Länsrätten förelade bolaget – vid påföljd att överklagandena annars inte skulle tas upp till prövning – att ange yrkandena och grunderna härför. I beslut i december 2000 avvisade länsrätten bolagets överklaganden med stöd av 4 och 5 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, och med motiveringen att bolaget inte följt föreläggandet. Bolaget hade försatts i konkurs i februari 1999. Sedan bolaget överklagat länsrättens beslut hos Kammarrätten i Stockholm, avslutades konkursen utan överskott den 11 maj 2001. Kammarrätten avvisade i beslut den 25 april 2002 bolagets överklagande på den grunden att bolaget, som hade upplösts, saknade rättskapacitet och därmed partshabilitet, dvs. förmåga att uppträda som part i rättegång. Bolaget överklagade och anförde bl.a. följande. Genom Europadomstolens domar den 23 juli 2002 (Janosevic respektive Västberga Taxi AB och Vulic mot Sverige) och RÅ 2000 ref. 66 var det klarlagt att det förfarande som länsrätten genomfört genom avvisning, och vid senare prövning även kammarrätten godkänt, inte är tillåtet. Det var åtminstone när det gällde av skattemyndigheten påförda avgiftstillägg uppenbart att det stred mot Europakonventionen att någon domstolsprövning aldrig skett. Slutligen yrkade bolaget ersättning för sina kostnader i Regeringsrätten med 72 500 kr. Riksskatteverket bestred bifall till bolagets överklagande. Beträffande partshabiliteten redogjorde Regeringsrätten för de gällande rättsliga förutsättningarna, jfr RÅ 2003 ref. 53 ovan. Ett upplöst bolags rätt till domstolsprövning av påförda avgiftstillägg innefattar emellertid enligt Regeringsrätten inte en ovillkorlig rätt att få till stånd en prövning i sak. Den sträcker sig inte längre än till att säkerställa att ett sådant bolag har möjlighet att uppträda som part i en domstolsinstans i det fall det annars skulle ha förlorat den möjligheten av den anledningen att det upplösts. De andra processuella förutsättningar som måste vara uppfyllda för att en domstol skall ta upp ett överklagande till prövning i sak påverkas enligt Regeringsrätten inte (jfr 3–6 a §§ FPL). En process där – som i förevarande fall – länsrätten avvisat överklagandena på grund av att den funnit avgörande brister i förutsättningarna för en saklig prövning, vilka inte hänger samman med bolagets upplösning, innebär således inte enligt Regeringsrätten att rätten till domstolsprövning har kränkts. Med hänsyn till det anförda och då det inte heller i övrigt framkommit något sådant förhållande som medför att ett avsteg bör göras från huvudregeln att ett upplöst bolag inte längre kan vara part i en rättegång skall enligt Regeringsrätten kammarrättens beslut att avvisa bolagets överklagande fastställas. Regeringsrätten finner att bolaget bör beviljas ersättning enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. med skäliga 5.000 kr.

3 Eftertaxering

I RÅ 2003 ref. 38 var fråga om felaktig tillämpning av övergångsbestämmelser rörande beskattningen av kapitalinkomst avseende tilläggsköpeskilling vid försäljning av aktier har ansetts kunna tillskrivas sådant med felräkning eller misskrivning jämförbart uppenbart förbiseende som enligt 4 kap. 17 § 1 taxeringslagen (1990:324), TL, utgör grund för eftertaxering. Klagande var den skattskyldige vars tidigare överklaganden hade avslagits av både länsrätten och kammarrätten.

Genom 1990 års skattereform bestämdes att skattskyldighet för realisationsvinster skulle inträda redan vid avyttringstidpunkten. Ändringen föranledde särskilda övergångsbestämmelser för fall då avyttring skett före ikraftträdandet och betalning helt eller delvis sker därefter. Frågan i målet är om skattemyndighetens underlåtenhet att tillämpa en särskild undantagsregel i övergångsbestämmelsen, med följden att den skattepliktiga realisationsvinsten felaktigt reducerats med 50 procent, kan anses utgöra ett sådant uppenbart förbiseende att förutsättningar för eftertaxering enligt 4 kap. 17 § 1 TL varit för handen.

Av stadgandets ordalydelse – enligt vilken eftertaxering får ske ”vid rättelse av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende” – framgår att utrymmet för omprövningsbeslut till den skattskyldiges nackdel genom eftertaxering är starkt begränsat i sådana fall då det inte föreligger någon brist i hans uppgiftslämnande. Det krävs inte endast att skattemyndigheten gjort sig skyldig till ett ”förbiseende”, utan detta måste också vara ”uppenbart”. Kravet på att det enligt Regeringsrätten skall röra sig om en omisskännlig lapsus förstärks ytterligare enligt domstolen av preciseringen att rättelsen skall avse felräkning, misskrivning eller ”annat” uppenbart förbiseende. Det är således inte tillräckligt att skattemyndigheten felaktigt eller inte alls tillämpat en reglering, utan detta misstag skall objektivt – även för utomstående – framstå som ett med felräkning eller misskrivning jämförbart uppenbart förbiseende. Föreligger osäkerhet om hur det förhåller sig härmed får eftertaxering inte ske.

Den skattskyldige har redovisat aktieförsäljningen i en K4-bilaga till sin självdeklaration 1995 och därvid genom särskild påskrift markerat att det var fråga om en ”tilläggsköpeskilling enligt försäljningsavtal 901228”. Han har också fullständigt och klargörande presenterat de i blanketten efterfrågade sifferuppgifter som lett fram till en skattepliktig realisationsvinst om 525.000 kr. Då han taxerats enligt deklarationen har han haft anledning att utgå från att skattemyndighetens beslut baserats på ett medvetet ställningstagande till dessa särskilt lämnade uppgifter. Därtill kommer enligt Regeringsrätten att den av skattemyndigheten felaktigt tillämpade regleringen inte tillhör skattelagstiftningens centrala element utan tar sikte på en ytterst speciell situation och återfinns i övergångsbestämmelserna till en ändring i den numera upphävda lagen om statlig inkomstskatt, där den innefattar ett undantag i form av en hänvisning till ett stadgande i den likaledes numera upphävda kommunalskattelagen. Det synes enligt Regeringsrätten inte rimligt att utgå från att en oriktig tillämpning av en sådan reglering kan tillskrivas ett förbiseende från skattemyndighetens sida. I vart fall kan det inte anses röra sig om ett med felräkning eller misskrivning jämförbart uppenbart förbiseende.

Den skattskyldiges överklagande bifölls och den skattskyldig tillerkändes ersättning för sina kostnader i målet med begärt belopp. Utrymmet för att tillämpa bestämmelsen om eftertaxering i form av felräkning eller misskrivning jämförbart uppenbart förbiseende är helt klart mycket begränsat. Det tycks närmast röra sig om situationer där självrättelser hade varit möjlig enligt bestämmelserna om uppenbar oriktighet till följd av skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, jfr 32 § förvaltningsprocesslagen (1971:291).

4 Skattetillägg/förseningsavgift

Fråga i RÅ 2003 ref. 4 var om grund för att påföra skattetillägg förelåg då ett bolag utan närmare förklaring yrkat avdrag för nedskrivning av anläggningstillgångar. Inkomsttaxering1997. Av Regeringsrättens dom framgår bl.a. följande.

Enligt 5 kap. 1 § taxeringslagen (1990:324), TL, i den vid 1997 års taxering tillämpliga lydelsen skall skattetillägg påföras om en skattskyldig i självdeklaration eller annat skriftligt meddelande, som han under förfarandet avgett till ledning för taxeringen, lämnat uppgift som befinns oriktig.

Bolaget redovisade i sin självdeklaration till ledning för 1997 års taxering underskott av näringsverksamhet med 2.134.242 kr för beskattningsåret den 1 januari 1995 – den 30 juni 1996. Av räkenskapsschemat i deklarationen (resultaträkningen) framgick att bolaget skrivit ned anläggningstillgångar med 2.024.550 kr. Beloppet återfördes inte såsom ej avdragsgillt och det framgick inte närmare av deklarationen vad nedskrivningen avsåg. I schemat (balansräkningen) redovisades över huvud taget inte några anläggningstillgångar. Efter förfrågan från skattemyndigheten uppgav bolaget att beloppet avsåg nedskrivning av lånefordringar och aktier i det av bolaget hälftenägda GINO AB. Bolaget anförde vidare att GINO AB försatts i konkurs den 7 november 1996. Skattemyndigheten i Stockholms län beslutade att inte medge det yrkade avdraget. Oriktig uppgift ansågs föreligga såvitt avsåg ett belopp om 1.239.550 kr. Skattetillägg påfördes med tio procent enligt reglerna för periodiseringsfel på ett underlag uppgående till en fjärdedel av nyssnämnda belopp.

Den första fråga som uppkommer i målet är enligt Regeringsrätten om bolagets förfarande att i självdeklarationen yrka avdrag för nedskrivning av anläggningstillgångar och inte närmare ange vad nedskrivningen avsåg, innebär att bolaget därigenom lämnat en sådan oriktig uppgift som enligt 5 kap. 1 § TL utgör grund för skattetillägg.

Den skattskyldiges uppgiftsplikt i självdeklarationen framgår av reglerna i 2 kap. lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter, LSK, i någon mån också av annan skattelagstiftning samt av deklarationsformulärens utformning. Lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter har, med vissa undantag ersatt LSK fr.o.m 2002 års taxering. Förevarande rättsfall har intresse även med tillämpning av den nya lagstiftningen. Utöver vad som framgår av deklarationsformulären bör, enligt 2 kap. 3 § LSK, var och en meddela de ytterligare upplysningar som kan vara av betydelse för egen taxering. Detta stadgande innefattar en tämligen långtgående uppgiftsplikt. Det anses nämligen åligga den skattskyldige att lämna upplysning om relevanta sakförhållanden eller i vart fall lämna så mycket information att skattemyndigheten kan uppmärksamma det skatterättsliga problemet. Har den skattskyldige i självdeklarationen lämnat uppgifter som typiskt sett implicerar ett påstående i sak som saknar verklighetsunderlag bör ett sådant yrkande normalt kunna hänföras till kategorin oriktig uppgift i sak (Regeringsrätten hänvisade till t.ex. RÅ81 1:25 och RÅ 1989 ref. 32).

Skattemyndigheten skall enligt 3 kap. 1 § TL se till att ärendena blir tillräckligt utredda. Är uppgifterna i självdeklarationen otydliga eller motstridiga eller har den skattskyldige särskilt markerat en skatterättslig frågeställning kan skattemyndighetens utredningsansvar aktualiseras. Gränsdragningen mellan vad som brukar kallas oriktigt yrkande och oriktiga uppgifter i sak samt mellan den skattskyldiges uppgiftsplikt i självdeklarationen och skattemyndighetens utredningsansvar innefattar ofta svåra bedömningar. Dessa gränsdragningar har aktualiseras i ett flertal rättsfall, t.ex. RÅ 2002 ref. 20.

Bolaget har i självdeklarationen yrkat avdrag för nedskrivning av anläggningstillgångar utan att närmare ange vad yrkandet avsåg. Rätt att vid inkomsttaxeringen göra avdrag från inkomst av näringsverksamhet för nedskrivning av anläggningstillgångar föreligger enbart i ett fåtal, sällan förekommande situationer. En sådan, som kan tänkas avses med beteckningen nedskrivning av anläggningstillgångar, är då förutsättningar för extra värdeminskningsavdrag på inventarier föreligger enligt punkt 13 sjunde stycket andra meningen eller punkt 14 andra stycket av anvisningarna till 23 § kommunalskattelagen (1928:370), KL. En annan situation gäller sådana tillgångar i samband med byggnadsrörelse m.m. som skattemässigt behandlas som lager men redovisningsmässigt utgör anläggningstillgångar. Att något av dessa fall skulle föreligga motsägs emellertid av övriga uppgifter i deklarationen. Från möjligheten att det skulle vara fråga om kontraktsnedskrivning enligt punkt 2 femte stycket av anvisningarna till 24 § KL kan i praktiken bortses.

Med hänsyn till det anförda framstår det enligt Regeringsrätten som närmast uteslutet att avdraget för nedskrivning av anläggningstillgångar skulle godtas av skattemyndigheten utan närmare utredning. Vidare har bolaget, sedan skattemyndigheten vid fullgörande av sin utredningsskyldighet begärt förklaring, lämnat klargörande besked angående det nu aktuella beloppet. Med hänsyn härtill kan förutsättningar för påförande av skattetillägg inte anses föreligga. Riksskatteverkets talan skall således inte bifallas.

Med hänsyn till utgången i målet är bolaget berättigat till ersättning enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. Regeringsrätten har i rättsfallet RÅ 2000 ref. 66 I funnit att ersättningen till en skattskyldig som har rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt bör bestämmas med beaktande av avdragsrätten. Någon anledning att anta att bolaget i detta fall inte har rätt till avdrag för den ingående mervärdesskatten har inte framkommit. Ersättningen bör därför bestämmas med beaktande av bolagets avdragsrätt eller till 6.000 kr. Ett regeringsråd var skiljaktig beträffande motiveringen.

I RÅ 2003 ref. 22 var fråga om skattetillägg skulle påförts då företag, som enligt deklarationen haft pensionskostnader, inte tagit upp vare sig inkomsten av näringsverksamheten eller underlag för särskild löneskatt på pensionskostnader på huvudblankettens första sida. Inkomsttaxering 1999. Av Regeringsrättens dom framgår bl.a. följande.

Enligt 5 kap. 1 § TL skall skattetillägg tas ut om en skattskyldig på något annat sätt än muntligen under förfarandet har lämnat en uppgift till ledning för taxeringen och uppgiften befinns oriktig.

Skattemyndigheten skall enligt 3 kap. 1 § TL se till att ärendena blir tillräckligt utredda. Är uppgifter i den skattskyldiges självdeklaration otydliga eller motstridiga eller har den skattskyldige särskilt markerat en skatterättslig frågeställning kan skattemyndighetens utredningsansvar aktualiseras.

Enligt 1 § lagen (1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader, SLPL, skall den som utfäst tjänstepension till staten betala en särskild löneskatt med viss procent på kostnaden för utfästelsen, beräknad enligt 2 § samma lag. Enligt sistnämnda paragraf beräknas beskattningsunderlaget som den under beskattningsåret uppkomna skillnaden mellan vissa tillkommande och avgående poster. Bland de tillkommande posterna märks avgifter för tjänstepensionsförsäkringar, avsättningar till pensionsstiftelse, ökning av avsättning under rubriken Avsatt till pensioner enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. samt utbetalda pensioner som inte utgår enligt lag eller på grund av tjänstepensionsförsäkring. De avgående posterna utgörs bl.a. av gottgörelse från pensionsstiftelse, minskning av avsättning under rubriken Avsatt till pensioner samt eventuellt negativt belopp som uppkommit föregående beskattningsår vid tillämpningen av 2 § SLPL.

Av 5 § SLPL framgår att bestämmelserna i TL gäller för särskild löneskatt på pensionskostnader. Beskattningsunderlag för särskild löneskatt på pensionskostnader skall därför fastställas vid den årliga taxeringen. Detta gäller även om underskott har uppstått.

Bolagets verksamhet avsåg hyvling, agenturhandel med virke och byggmaterial samt sågning. I bolagets självdeklaration till ledning för 1999 års taxering lämnades inte någon uppgift om underlag för särskild löneskatt på pensionskostnader. De rutor på huvudblankettens första sida som var avsedda för dessa uppgifter var inte ifyllda, liksom inte heller den ruta som avsåg från sidan 2 hämtad uppgift om inkomst av näringsverksamheten. Räkenskapsschemat i deklarationen (resultaträkningen) utvisade samtidigt att bolaget under beskattningsåret haft kostnader för löner och andra ersättningar med 11.415.009 kr, pensionskostnader med 1.694.321 kr och kostnader för AMF- och ITP-avgifter med 397.920 kr.

Mot bakgrund av de uppgifter bolaget lämnat i deklarationen angående pensionskostnader m.m. bör det enligt Regeringsrättens mening ha stått klart för skattemyndigheten att den i avsaknad av uppgift om underlag för särskild löneskatt på pensionskostnader inte hade tillräcklig grund för beslut om beskattningen. Att skattemyndigheten vid en normal granskning av deklarationen inte skulle ha uppmärksammat en brist av detta slag får anses närmast uteslutet. Skattemyndigheten hade därför att se till att ärendet blev tillräckligt utrett. Så har även skett, varvid myndigheten fått in de efterfrågade uppgifterna. Förutsättningar för påförande av skattetillägg kan i sådant fall inte anses föreligga. Bolagets talan skall därför bifallas. Regeringsrätten undanröjde med ändring av kammarrättens dom det påförda skattetillägget. Se RÅ 2002 ref. 20 och RÅ 2003 ref. 4.

I RÅ 2003 ref. 13 var fråga om yrkande om avdrag för framtida reparationsutgifter för personbilar som använts i långtidsleasing vid bestämmande av procentsats för skattetillägg skall anses vara periodisering eller därmed jämställd fråga. Inkomsttaxering 1997 och 1998. Enligt 5 kap. 1 § fjärde stycket taxeringslagen (1990:324), TL, skall avgiftsberäkningen i stället ske efter 10 procent, när den oriktiga uppgiften avser periodisering eller därmed jämställd fråga.

Bokföringsnämnden har i ett nyligen till Regeringsrätten ingivet yttrande i rättsfallet RÅ 2002 ref. 42 anfört att det av i Sverige allmänt accepterade redovisningsprinciper följer att avsättning inte får göras för framtida reparationsbehov på egna tillgångar. Skattemyndigheten har således enligt Regeringsrätten haft fog för sitt beslut att höja bolagets inkomst och påföra bolaget skattetillägg, jfr 24 § i den numera upphävda kommunalskattelagen (1928:370), KL, som skulle tillämpas i målen (redovisningen skall läggas till grund för beskattningen i den mån den inte strider mot god redovisningssed eller särskilda bestämmelser i KL. Frågan i målet är om avgiftsberäkningen, som bolaget yrkat, skall ske efter 10 procent därför att den oriktiga uppgiften avser periodisering eller därmed jämställd fråga.

Enbart det förhållandet att en avsättning för framtida utgifter avser sådana utgifter som är avdragsgilla och som med större eller mindre säkerhet kan beräknas uppkomma i företagets verksamhet under något eller några kommande år kan enligt Regeringsrätten inte medföra att förfarandet kan anses avse periodisering eller därmed jämställd fråga. Det måste också krävas att de framtida utgifterna i något hänseende kan anses ha en anknytning till det aktuella beskattningsåret. I den mån bolagets avsättning avser utgifter för sådana reparationer av bolagets bilar som kan anses stå i samband med användningen av dessa under beskattningsåret får den oriktiga uppgiften anses avse periodisering eller därmed jämställd fråga. Detta kan däremot inte anses vara fallet i den mån avsättningen leder till att en varaktig – kanske t.o.m. växande – obeskattad reserv tillskapas. Vad som förekommit i målet ger enligt Regeringsrätten inte något säkert underlag för en bedömning av den aktuella avsättningen i detta hänseende men talar närmast för att den har inslag av båda de förut nämnda karaktärerna. Osäkerheten bör medföra att skattetillägget bestäms efter den procentsats som gäller för en oriktig uppgift som avser periodisering eller därmed jämställd fråga.

Skattetillägg skall därför enligt Regeringsrätten påföras med 10 procent av underlaget, jfr prop. 1991/92:43 s. 68.

I RÅ 2003 ref. 62 var fråga om förutsättningar finns för att påföra delägare i handelsbolag förseningsavgift enligt 5 kap. 5 § taxeringslagen (1990:324), TL, med anledning av att uppgifter om den av handelsbolaget bedrivna näringsverksamheten inte inkommit i rätt tid.

Det åligger enligt Regeringsrätten handelsbolaget och inte delägarna att lämna uppgifter om handelsbolagets verksamhet. Ifrågavarande delägar. har i sin i tid inkomna deklaration redovisat sin andel av handelsbolagets underskott. Eftersom någon skyldighet för delägaren att inkomma med fullständig redovisning av verksamheten i handelsbolaget inte förelegat, medför det förhållandet att blankett N3A saknats i hennes självdeklaration inte att innehållet i deklarationen är bristfälligt. Eftersom förutsättningar således saknas att påföra henne förseningsavgift, undanröjde Regeringsrätten beslutet om förseningsavgift, jfr RÅ 2003 not. 165 med i huvudsak likartade omständigheter som i RÅ 2003 ref. 62.

I RÅ 2003 not. 13 var fråga om påförande av skattetillägg avseenden en avliden skattskyldig. Skattemyndigheten i Gävleborgs län beslutade vid 1995 års taxering att påföra R.O. skattepliktig realisationsvinst vid avyttring av en andel i ett handelsbolag samt att påföra honom skattetillägg. R.O. överklagade beslutet hos Länsrätten i Gävleborgs län och yrkade att någon realisationsvinst inte skulle påföras honom och att skattetillägget skulle undanröjas. Genom dom den 18 november 1998 biföll länsrätten överklagandet. Skattemyndigheten överklagade domen hos Kammarrätten i Sundsvall som enligt dom den 3 april 2002 undanröjde länsrättens dom och fastställde skattemyndighetens beslut.

R.O. avled den 22 mars 2002. Såväl dödsboet efter R.O. som Riksskatteverket yrkade att kammarrättens dom skulle undanröjas till den del R.O. därigenom påförts skattetillägg och hänvisade till att skattetillägg inte fick påföras sedan den skattskyldige hade avlidit. Dödsboet yrkade även ersättning med 9.375 kr för ombudskostnader i Regeringsrätten avseende tre timmars arbete. Riksskatteverket tillstyrkte att ersättning beviljades med 5.000 kr då högre kostnader för ombud inte skäligen kunde anses ha behövts för att ta till vara dödsboets rätt.

Av 5 kap. 12 § första stycket taxeringslagen (1990:324) följer enligt Regeringsrätten att skattetillägg inte får påföras sedan den skattskyldige har avlidit. Eftersom R.O. var avliden vid tiden för kammarrättens dom förelåg inte rättslig grund för att påföra skattetillägg. Regeringsrätten biföll överklagandena Dödsboet fick enligt Regeringsrätten anses berättigat till ersättning enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. för sina kostnader i målet med som skäliga ansedda 5.000 kr.

I RÅ 2003 not. 80 (kommenteras även av Påhlsson) avsåg ett bolags talan om det skulle medges avdrag för underskottet från kommanditbolaget (där bolaget var en av sex komplementärer) vid 1995 års taxering och att det påförda skattetillägget skall undanröjas.

I avgörandet RÅ 2002 not. 143 har Regeringsrätten beträffande en motsvarande situation uttalat att det inte är kommanditbolagets underskott som avses i 11 § LAU utan det delägande aktiebolagets. I detta rättsfall fann Regeringsrätten också att frågan om det föreligger avdragshinder för underskott på grund av ackord och frågan om påförande av skattetillägg till följd av att den skattskyldige inte lämnat upplysningar om ackordet skall prövas först vid taxeringen för det beskattningsår som följer närmast efter underskottsåret (Regeringsrätten hänvisade till RÅ 1999 ref. 59).

Regeringsrätten fann därför att underinstanserna inte borde ha prövat frågorna om avdragshinder på grund av ackord och om skattetillägg vid den i målet aktuella taxeringen. Det anförda innebär enligt Regeringsrätten att bolaget har rätt till avdrag för underskott i kommanditbolaget vid 1995 års taxering. Någon anledning att bestämma underskottet till annat belopp än det av bolaget i deklarationen redovisade föreligger enligt Regeringsrätten inte. Dessutom skall något skattetillägg inte påföras, jfr RÅ 2003 not. 81.

5 Saken i taxeringsprocessen och omprövning enligt 4 kap. 12 § TL

I RÅ 2003 ref. 15 var fråga om vad som utgör saken i en taxeringsprocess rörande yrkat avdrag för realisationsförlust. Inkomsttaxering 1992. Av Regeringsrättens dom framgår bl.a. följande.

Enligt 6 kap. 18 § taxeringslagen (1990:324), TL, får talan inte ändras utom i vissa, här inte aktuella, situationer. Som ändring av talan anses emellertid enligt stadgandets andra stycke inte när klaganden, ”utan att frågan som är föremål för prövning ändras”, åberopar en ny omständighet till stöd för sin talan.

Bestämmelserna får anses ge uttryck för en allmän förvaltningsrättslig princip, tillämplig även i andra måltyper och utanför den konkret angivna situation som där beskrivs. Även om taxeringslagens förbud mot taleändring explicit avser klagandens agerande, uppkommer – som kammarrätten konstaterat – samma problem om det är motparten, i förevarande fall skattemyndigheten, som inför nya element i processen. Innebörden blir då att domstolen är förhindrad att beakta omständigheter, som leder till att saken blir en annan än den som är föremål för prövning. Målet i Regeringsrätten gällde om skattemyndigheten, som kammarrätten funnit, genom att i processen hos kammarrätten byta grund till stöd för sin uppfattning att bolaget skall förvägras det yrkade avdraget för realisationsförlust i samband med tavelförsäljningen hänfört sig till en sak som inte tidigare varit föremål för dess egen och länsrättens bedömning.

Enligt Regeringsrättens mening är så inte fallet. Den tvistiga frågan eller saken avser de skattemässiga konsekvenserna – i avdragshänseende – för bolaget av dess mellanhavanden med företagsledaren vad gäller det aktuella konstverket. Bolaget anser att det vid inkomsttaxeringen är berättigat till avdrag för realisationsförlust som uppkommer i samband med transaktionen, medan skattemyndigheten hävdar motsatsen. Den omständigheten att skattemyndigheten ursprungligen åberopat att konstverket inte införskaffats för bolagets verksamhet utan för företagsledarens privata bruk, för att därefter – sedan kammarrätten i mål om eftertaxering av företagsledaren härvidlag uttalat sig i annan riktning – i kammarrätten i stället hävda att någon verklig förlust inte uppkommit vid avyttringen av verket, förändrar inte enligt Regeringsrätten saken som den nyss angetts. Att grunden var ny hindrade därför inte att den kunde bli föremål för kammarrättens prövning.

Med hänsyn till det sagda skall enligt Regeringsrätten den överklagade domen undanröjas i vad den avser avdrag för realisationsförlust i samband med försäljning av konstverk och målet i denna del återförvisas till kammarrätten för ny handläggning.

I RÅ 2003 not. 153 var fråga om tillämpningen av 4 kap. 12 § taxeringslagen (1990:324), TL.

Ansökan om omprövning av beslut om skattetillägg av Ollas Elkalkyl AB (bolaget). Skattemyndigheten i Stockholm påförde vid 1998 års taxering bolaget skattetillägg. Sedan beslutet upphävts av Länsrätten i Stockholms län fastställdes det av Kammarrätten i Stockholm i dom den 12 januari 2001. Regeringsrätten beslutade den 13 juli 2001 att inte meddela prövningstillstånd.

Bolaget ansökte om anstånd med betalningen av skatten. Skattemyndigheten avslog ansökningen och länsrätten avslog i dom den 26 april 2001 bolagets överklagande. I en skrivelse som kom in till länsrätten den 28 maj 2003 hänvisade bolaget till målnummer och avgörandedatum avseende anståndsmålet och be- gärde omprövning av skattetillägget i det angivna målet. Som skäl anförde bolaget att det kommit till dess kännedom att vissa sluppit betala skattetillägg och hänvisade till en dom av Regeringsrätten den 11 april 2003 (RÅ 2003 ref. 22). Kammarrätten tog upp målet som ett överklagande av länsrättens dom den 26 april 2001 och beslöt enligt protokoll den 6 juni 2003 att inte meddela prövningstillstånd.

Bolaget yrkade hos Regeringsrätten – med hänvisning till kammarrättens målnummer och avgörandedatum – att prövningstillstånd skulle meddelas och an- förde som grund att skattetillägget undanröjts i liknande fall.

Målet har enligt Regeringsrätten av kammarrätten uppfattats gälla frågan om anstånd med betalning av skattetillägg i avvaktan på Regeringsrättens prövning av bolagets överklagande i målet om skattetillägg. Frågan om anstånd har emellertid förfallit sedan Regeringsrätten den 13 juli 2001 beslutade att inte meddela bolaget prövningstillstånd. Bolaget begärde omprövning av beslutet att påföra skattetillägg och hänvisade som stöd för sin begäran till ett avgörande av Regeringsrätten. En fråga som har avgjorts av kammarrätt genom beslut som vunnit laga kraft får, enligt 4 kap. 12 § TL omprövas av skattemyndigheten om beslutet avviker från rättstillämpningen i ett regeringsrättsavgörande som har meddelats därefter. Bolagets framställning får enligt Regeringsrätten anses innefatta en begäran om en sådan omprövning.

Framställningen skall därför enligt Regeringsrätten överlämnas till Skattemyndigheten.

Även RÅ 2003 not. 155 gäller tillämpning av 4 kap. 12 § TL.

Kammarrätten beslutade i dom den 21 maj 2002 att avslå J-E.K:s överklagande angående avdrag för förbättringskostnader vid beräkning av realisationsvinst i samband med avyttring av fastighet under år 1999. J-E.K., som tog del av domen den 27 maj 2002, överklagade denna i en skrivelse som kom in till kammarrätten den 27 december 2002. Kammarrätten beslutade i protokoll den 28 januari 2003 att avvisa överklagandet med hänvisning till att det kommit in för sent. – J-E.K. ansökte om omprövning av kammarrättens beslut och anförde att Regeringsrätten i ett avgörande den 15 november 2002 (RÅ 2002 ref. 73) i avsaknad av utredning om kostnadernas storlek medgett avdrag för förbättringskostnader med skäligt belopp. Han yrkade att Regeringsrätten skulle medge avdrag enligt intentionerna i det nämnda avgörandet.

Regeringsrätten uppfattade J-E.K:s talan som en begäran om omprövning av hans inkomsttaxering 2000. Av 4 kap. 8 § TL framgår att en skattemyndighet inte får ompröva en fråga som har avgjorts av allmän förvaltningsdomstol och som kan ha betydelse för beskattningen eller annat ekonomiskt mellanhavande med det allmänna. I 4 kap. 12 § samma lag föreskrivs emellertid enligt Regeringsrätten att en fråga som har avgjorts av länsrätt eller kammarrätt genom beslut som vunnit laga kraft får, trots bestämmelsen i 8 §, omprövas på begäran av den skattskyldige, om beslutet avviker från rättstillämpningen i ett regeringsrättsavgörande som har meddelats därefter.

Begäran om omprövning enligt 4 kap. 12 § TL görs hos skattemyndigheten. En sådan begäran kan således inte tas upp till prövning av Regeringsrätten. Regeringsrätten avvisade ansökningen om omprövning och överlämnade ansökningen till skattemyndigheten.

6 Anstånd med betalning av skatt, prövningstillstånd i kammarrätt

I RÅ 2003 not. 95 var fråga om anstånd med betalning av skattetillägg och frågan om kommunicering av handlingar i taxeringsmålet med den skattskyldige i anståndsmålet. Av Regeringsrättens dom framgår bl.a. följande. Domen är särskilt intressant mot bakgrund att Regeringsrätten bedömer om anstånd med betalning av skattetillägg kan medges trots att den skattskyldige förlorat taxeringsmålet i länsrätten.

Enligt 17 kap. 2 § första stycket skattebetalningslagen (1997:483), SBL, får skattemyndigheten bevilja anstånd med inbetalning av skatt 1. om det kan antas att den skattskyldige kommer att få befrielse helt eller delvis från skatten, 2. om den skattskyldige begärt omprövning av eller överklagat ett beskattningsbeslut och det är tveksamt om den skattskyldige kommer att bli skyldig att betala skatten, eller 3. om den skattskyldige begärt omprövning av ett beskattningsbeslut eller ett sådant beslut överklagats och det skulle medföra betydande skadeverkningar för den skattskyldige eller annars framstå som oskäligt att betala skatten.

Regeringsrätten tog först upp frågan om länsrätten förfarit felaktigt genom att meddela dom i anståndsmålet utan att först bereda bolaget tillfälle att yttra sig över en till domstolen från skattemyndigheten inkommen inlaga i taxeringsmålet. När såväl ett taxeringsmål som ett anståndsmål är under handläggning i en domstol kan – med hänsyn till det krav på skyndsamhet som gäller för anståndsmålet – ett avgörande av detta inte skjutas upp till dess skriftväxlingen i taxeringsmålet avslutats. I stället får vid bedömningen beaktas att vad som framförts i den senast inkomna skrivelsen inte kunnat bemötas av motparten. Länsrättens förfarande har således inte varit felaktigt.

Vad gäller frågan om bolaget bör beviljas anstånd gjorde Regeringsrätten följande bedömning. Anståndet gäller skattetillägg som uppgår till betydande belopp. Skattetillägget har påförts av skattemyndigheten och hade vid tiden för underinstansernas avgöranden inte varit föremål för prövning av domstol. Ett utkrävande av skattefordringen kunde beräknas medföra att bolaget försattes i konkurs. Bolagets överklagande framstod inte som uppenbart ogrundat. Enligt Regeringsrättens mening borde bolaget ha medgetts anstånd. Den omständigheten att länsrätten numera avslagit bolagets överklagande i taxeringsmålet bör enligt Regeringsrätten inte hindra att anstånd medges.

Enligt 17 kap. 2 § tredje stycket SBL får anståndstiden bestämmas till längst tre månader efter den dag då beslut fattades med anledning av begäran om befrielse eller omprövning eller med anledning av överklagandet eller ansökan om förhandsbesked. Anstånd med anledning av bolagets överklagande av skattemyndighetens beslut kan således enligt Regeringsrätten i förevarande fall beviljas längst till den 7 juni 2003 (länsrätten meddelade dom i målet den 6 mars 2003). Med hänsyn till att det är fråga om anstånd under mycket kort tid saknas anledning att överväga frågan om ställande av säkerhet.

Bolaget har vidare yrkat anstånd med anledning av dess överklagande av länsrättens dom i taxeringsmålet. Regeringsrätten kan inte som första instans pröva en sådan ansökan och yrkandet skall avvisas. Se Höglund, Mats, Anstånd med betalning av skatt, ak. avh. för avläggande av juris licentiatsavhandling, Jure förlag AB 2004

Rättsfallet RÅ 2003 not. 113 gäller anstånd med betalning av skatt och då särskilt frågan om prövningstillstånd hade bort meddelas i målet i kammarrätten.

Enligt 34 a § första stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, får enligt Regeringsrätten kammarrätten i de fall det är särskilt föreskrivet pröva ett överklagande av ett avgörande av länsrätten endast om kammarrätten har meddelat prövningstillstånd. Sådant tillstånd meddelas enligt paragrafens andra stycke om 1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt, 2. anledning förekommer till ändring i det slut vartill länsrätten kommit eller 3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.

Av 102 § uppbördslagen (1953:272), UBL, framgår enligt Regeringsrätten att ett överklagande av länsrättens avgörande om anstånd med att betala skatt får prövas av kammarrätten endast om kammarrätten meddelat prövningstillstånd. Uppbördslagen är numera upphävd men skall alltjämt tillämpas i fråga om bl.a. tillkommande skatt avseende 1998 eller tidigare års taxeringar. Målet i Regeringsrätten gäller huruvida kammarrätten bort meddelat tillstånd för prövning av ett aktiebolags överklagande av länsrättens dom den 28 juni 2002, i vilken bolagets överklagande av skattemyndighetens beslut att vägra anstånd med betalning av tillkommande skatt avslagits.

Den sakfråga som varit föremål för länsrättens bedömning är således enligt Regeringsrätten om bolaget skall medges anstånd med att betala den tillkommande skatten. När ett taxeringsbeslut överklagats får enligt Regeringsrätten anstånd enligt 49 § 1 mom. UBL medges bl.a. om utgången i målet är oviss eller om betalningen av det påförda beloppet skulle medföra betydande skadeverkningar för den skattskyldige. Bolagets inkomst har genom eftertaxering skönsmässigt höjts med ett i förhållande till bolagets deklarerade intäkter avsevärt belopp. Bolaget har härigenom påförts tillkommande skatt med ett stort belopp. Eftertaxeringen hade inte varit föremål för prövning av domstol och bolagets överklagande i denna fråga framstod enligt Regeringsrätten inte som uppenbart ogrundat.

I bolagets överklagande hos kammarrätten angavs enligt Regeringsrätten att bolaget saknade medel att betala den tillkommande skatten. Regeringsrätten fann med anledning av det anförda att kammarrätten enligt 34 a § andra stycket 2 FPL borde ha meddelat tillstånd till prövning av bolagets talan. Grund föreligger således enligt Regeringsrätten att upphäva kammarrättens beslut och meddela sådant tillstånd.

Skäl förelåg vidare enligt Regeringsrätten att med stöd av 28 § FPL interimistiskt förordna om anstånd med betalningen av den tillkommande skatten. Regeringsrätten medgav bolaget anstånd med betalning av den tillkommande skatten till dess anståndsmålet prövats av kammarrätten, dock längst till tre månader efter det att länsrätten meddelat dom i eftertaxeringsmålet, jfr likartade omständigheter i RÅ 2003 not. 114.

I RÅ 2003 not. 152 var fråga om anstånd beträffande företrädares betalningsskyldighet för en juridisk persons skatt.

Regleringen i skattebetalningslagen (1997:483) ger enligt Regeringsrätten inte något entydigt svar på den i målet aktuella frågan om tillämpningen av bestämmelserna om anstånd beträffande företrädares betalningsskyldighet för en juridisk persons skatt.

Vägledande domstolsavgöranden saknas. Det är därför enligt Regeringsrätten av vikt för rättstillämpningen att frågan prövas av högre rätt. Kammarrätten borde därför enligt Regeringsrätten enligt 34 a § andra stycket 1 FPL ha meddelat prövningstillstånd. I fråga om ersättning med stöd av lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. finner Regeringsrätten att A-T.J. och J.L. – som får antas sakna rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt – bör beviljas ersättning med yrkat belopp för kostnader i Regeringsrätten. Frågan om ersättning för kostnader i länsrätten och kammarrätten bör enligt Regeringsrätten prövas av kammarrätten vid den fortsatta handläggningen där.

I RÅ 2003 not. 162 var fråga om anstånd med betalning av skatt kunde medges endast om den skattskyldige ställde säkerhet för det aktuella beloppet.

Av Regeringsrättens dom framgår att såväl skattemyndigheten som länsrätten funnit att förutsättningar för anstånd förelegat men att sådant kunde medges endast om den K.L. ställde säkerhet för beloppet. Länsrätten har som skäl för detta angett bl.a. att K.L. var restförd med cirka 30.900 kr. I överklagandet till kammarrätten anförde K.L. att uppgiften om restföring var oriktig. Hans påstående har inte ifrågasatts av Riksskatteverket.

Mot bakgrund av det anförda fann Regeringsrätten att kammarrätten enligt 34 a § förvaltningsprocesslagen borde ha meddelat tillstånd till prövning av K.L:s talan.

7 Resning/återställande av försutten tid

7.1 Resning

I RÅ 2003 ref. 54 var fråga om det på grund av något särskilt förhållande fanns synnerliga skäl enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen att överpröva en skattemyndighets beslut att höja ett bolags underlag för beräkning av arbetsgivaravgifter och att påföra avgiftstillägg. Av Regeringsrättens dom framgår bl.a. följande.

Enligt 13 kap. 49 § (tidigare 19 § första stycket) aktiebolagslagen (1975:1385) är ett i konkurs försatt bolag upplöst om konkursen avslutas utan överskott. Som huvudregel gäller att ett bolag som upplösts på detta sätt saknar rättskapacitet och därmed inte längre kan vara part i rättegång (se t.ex. NJA 1979 s. 700 och RÅ84 1:87). Från denna huvudregel har emellertid i praxis gjorts vissa undantag. Förhållandena har då i allmänhet varit sådana att det av särskilda skäl bedömts ha legat i bolagets eller dess motparts intresse att en tvist fick prövas av domstol efter det att bolaget formellt upplösts. Särskilda skäl att tillerkänna ett upplöst bolag partshabilitet har således befunnits föreligga när ett bifall till bolagets talan i en skatteprocess skulle kunna innebära att skatt återbetalas till bolaget och därmed medföra en ny utdelning i konkursen (RÅ 1996 not. 192) och när ställföreträdare för bolaget, mot vilken talan om företrädaransvar väckts vid allmän domstol, haft ett betydande intresse för egen del av att få skattefrågan överprövad i förvaltningsdomstol (RÅ 2000 ref. 41).

I förevarande mål vann länsrättens beslut att på grund av bristande partshabilitet avvisa bolagets talan laga kraft i maj 1998. Först i januari 2000 väcktes talan om företrädaransvar mot bolagets f.d. styrelseledamot.

Regeringsrätten har, med hänvisning till att systemet med skattetillägg ansetts innefatta en anklagelse för brott i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen (RÅ 2000 ref. 66 I och Europadomstolens domar den 23 juli 2002 i målen Janosevic respektive Västberga Taxi AB och Vulic mot Sverige), konstaterat att en skattskyldig alltid är berättigad till en överprövning i förvaltningsdomstol av ett av administrativ myndighet påfört skattetillägg och att det, för att en rättssäker prövning av ett skattetillägg skall kunna ske, är nödvändigt att även de grundläggande taxeringsbesluten kan överprövas. Denna princip ansågs gälla även i fråga om ett bolag som är upplöst efter avslutad konkurs och som av den anledningen annars saknar rättskapacitet och partshabilitet (RÅ 2002 ref. 76).

Skattetillägg och avgiftstillägg – som utgår efter samma grunder som skattetillägg – är således enligt Regeringsrätten att anse som sådana påföljder som omfattas av rättssäkerhetsgarantierna i artikel 6 i Europakonventionen.

Med hänsyn till att länsrätten inte i sak prövade de omständigheter som legat till grund för påförandet av avgiftstillägg och till att dessa omständigheter även ligger till grund för den talan om företrädaransvar som numera har väckts mot bolagets f.d. styrelseledamot, fann Regeringsrätten att det finns synnerliga skäl att få till stånd en överprövning i domstol av skattemyndighetens beslut. Med beviljande av resning visades målet åter till länsrätten för en prövning i sak.

I RÅ 2003 not. 14 fullföljde en skattskyldig i rätt tid sin talan i ett skattemål till Regeringsrätten och ansökte samtidigt om resning.

Enligt 36 § första stycket 2 förvaltningsprocesslagen (1971:291) kan enligt Regeringsrätten prövningstillstånd meddelas bl.a. om grund för resning föreligger. Den prövning som sker i ärendet om prövningstillstånd innefattar alltså enligt Regeringsrätten ställningstagande i denna fråga. Någon särskild prövning skall därför inte ske på grund av resningsansökningen.

Regeringsrätten fann inte anledning att meddela prövningstillstånd. Regeringsrätten avvisade ansökningen om resning och meddelade inte prövningstillstånd.

I RÅ 2003 not. 23 var fråga om resning kunde beviljas i anledning av att två avgöranden, där omständigheterna var i huvudsak desamma, ledde till skilda bedömningar. Av Regeringsrättens dom framgår bl.a. följande.

Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får resning beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt.

N.J:s taxeringar har bestämts med stöd av 2 § skatteflyktslagen i dess lydelse vid 1989 års taxering. En av förutsättningarna för att skatteflyktslagen enligt detta lagrum skulle bli tillämplig var att den skatteförmån som ett visst förfarande hade medfört kunde antas ha utgjort det huvudsakliga skälet för förfarandet (huvudsaklighetsrekvisitet). Det är på denna punkt som enligt Regeringsrätten kammarrättens bedömning i N.J:s respektive B.A:s fall har gått i sär. En prövning av vad som kan antas ha utgjort det huvudsakliga skälet för ett visst förfarande måste enligt Regeringsrätten givetvis företas individuellt för varje skattskyldig som deltar i förfarandet. Enbart den omständigheten att kammarrätten har kommit till skilda bedömningar avseende de skäl som N.J. respektive B.A. haft för att delta i det ifrågavarande förfarandet medför därför inte enligt Regeringsrätten att det föreligger förutsättningar för resning. Av resningsinstitutets extraordinära karaktär följer att resning bara kan komma i fråga om de bedömningar som det klandrade avgörandet bygger på framstår som uppenbart oriktiga (se RÅ 2000 not. 46).

Enligt Regeringsrättens mening utgjorde varken de omständigheter N.J. särskilt framhållit till stöd för att huvudsaklighetsrekvisitet inte skulle ha varit uppfyllt i hans fall eller utredningen i övrigt synnerliga skäl att pröva hans taxeringar på nytt. Ansökningen om resning avslogs. I RÅ 2003 not. 192 (kommenteras även av Svensson) beviljades emellertid resning i ett skattemål med komplexa, komplicerade och osäkra förhållanden.

I RÅ 2003 not. 76 gällde frågan resning i anledning av att skattemyndighetens beslut om vägrat avdrag för ingående mervärdesskatt avseende redovisningsperioden maj–juni 1995 och påfört skattetillägg. Avdraget avsåg förvärv av personbil den 10 maj 1992. Skälet var att bolaget inte bedrivit yrkesmässig handel med personbilar under år 1992. Överklagandena av skattemyndighetens beslut resulterade sedermera i att Regeringsrätten vägrade prövningstillstånd.

Bolaget ansökte om resning och anförde bl.a. följande. Bolaget registrerades redan den 6 april 1995 av skattemyndigheten avseende yrkesmässig handel med bilar, således före redovisningsperioden maj-juni 1995. Registreringen skall ses som en slutlig bekräftelse av att verksamheten efter lång tid slutligen uppfyllt mervärdesskattelagstiftningens krav avseende handel med fordon. Bolaget åberopar till stöd för sin ansökan bl.a. Regeringsrättens avgörande i RÅ 1987 ref. 15 och EG-domstolens dom i mål C-268/83, Rompelman, som gällde bedömningen av en verksamhet under dess uppbyggnadsskede.

Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får enligt Regeringsrätten resning beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. Vad bolaget anfört och åberopat visar inte att sådana skäl förelåg varför Regeringsrätten avslog ansökningen om resning.

I RÅ 2003 not. 129 var fråga om resning i anledning av beslut om avvisning av talan på grund av att ett domstolsföreläggande inte hade följts.

Av 3 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) följer enligt Regeringsrätten att åtgärd, varigenom mål anhängiggörs, skall ske skriftligen och att ansöknings- eller besvärshandling från enskild skall vara egenhändigt undertecknad.

Regeringsrätten har genom beslut i protokoll den 28 mars 2003 förelagt P-O.A. att senast inom tre veckor från delfåendet av beslutet inkomma med en egenhändigt undertecknad ansökan till Regeringsrätten. I beslutet anges att ansökningen kommer att prövas endast om föreläggandet iakttas. Eftersom P-O.A. inte följt föreläggandet avvisades ansökan om resning.

I RÅ 2003 not. 186 hade ett bolag i rätt tid till Regeringsrätten överklagat ett avgörande från kammarrätten. Samtidigt ansökte bolaget, för det fall prövningstillstånd inte meddelades, om resning.

Bolagets överklaganden har enligt Regeringsrätten kommit in i rätt tid och har kunnat prövas i ordinär väg. Med hänsyn härtill fann Regeringsrätten att bolagets ansökningar om resning inte skall tas upp till särskild prövning. Regeringsrätten meddelade inte prövningstillstånd och avvisade ansökningen om resning.

I RÅ 2003 not. 205 var fråga om realisationsvinst vid försäljning av fastighet skulle kunna ha bestämmas till lägre belopp än tidigare.

Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får resning beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. Utredningen i målet ger enligt Regeringsrätten i och för sig vid handen att vissa avdragsgilla utgifter lagts ned på till- och ombyggnad av bostadsbyggnaden på fastigheten. Det framstår emellertid enligt Regeringsrätten som i hög grad oklart hur stora dessa utgifter varit och vilka arbeten de avsett.

Även med beaktande av vad K.B. anfört, bl.a. angående omständigheterna kring den återfunna fakturan från byggmästaren, har det dock enligt Regeringsrättens uppfattning inte framkommit något sådant särskilt förhållande som gör att det finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. Regeringsrätten avslog ansökningen.

7.2 Återställande av försutten tid

I RÅ 2003 not. 111 var fråga om återställande av försutten tid /alternativt resning på grund av att ett överklagande kommit in en dag för sent.

En skattejurist, som fått ett bolags uppdrag att biträda vid överklagandet till Regeringsrätten, hade ringt till kammarrätten och därvid fått uppgift om att bolaget delgivits kammarrättens dom den 30 december 2002. Om det delgivningsdatum som kammarrätten uppgivit hade varit riktigt har överklagandet kommit in i rätt tid. Eftersom kammarrätten lämnat felaktig uppgift om när bolaget delgivits måste det anses ursäktligt att överklagandet kommit in en dag för sent.

I en skrivelse, som kom in till Regeringsrätten den 3 april 2003, fullföljde bolaget sin talan i sak. Bolaget angav att skrivelsen var att uppfatta som en ansökan om resning för det fall försutten tid inte kunde återställas. Bolaget yrkade att Regeringsrätten medgav bolaget nedsättning av socialavgifter för utgiftsåret 1995 med 1.487.029 kr. Bolaget yrkade vidare ersättning för kostnader för biträde enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m.

Regeringsrätten konstaterade i sitt avgörande att bolaget enligt delgivningskvitto tagit del av kammarrättens dom den 27 december 2002 och att bolagets överklagande av kammarrättens dom kommit in den 28 februari 2003 och därmed för sent. Det finns därför inte skäl att ändra avvisningsbeslutet.

Enligt 37 c § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får tiden för överklagande enligt Regeringsrätten återställas om tiden har försuttits på grund av omständighet som utgör giltig ursäkt. De omständigheter som bolaget har åberopat kan enligt Regeringsrätten inte anses utgöra giltig ursäkt för att överklagandet kommit in för sent. På grund härav föreligger inte skäl att återställa den försuttna tiden.

Regeringsrätten avslog också yrkandena om resning och ersättning för kostnader.

I RÅ 2003 ref. 82 var fråga om återställande av försutten tid i anledning av påstått fel vid myndighets registrering av ärende vilket lett till att överklagandefrist inte iakttagits.

Skattemyndigheten i Norrköping taxerade år 1991 L.B. med avvikelse från hans självdeklaration såvitt avsåg försäljning av andelar i Aktiv Placerings Obligationskonsortium nr 20. I skrivelse som kom in till skattemyndigheten den 16 maj 2001 begärde L.B. att omprövning skulle ske och överklagandet eventuellt överlämnas till länsrätten, varvid han hänvisade till en begäran om omprövning/överklagande, som skulle ha sänts in till skattemyndigheten den 20 december 1996.

Skattemyndigheten avvisade i beslut den 6 juni 2001 begäran med motiveringen att begäran om omprövning eller överklagande av 1991 års taxering skulle ha kommit in senast under år 1996, varvid angavs att den åberopade tidigare skrivelsen inte fanns registrerad hos myndigheten.

L.B. ansökte hos Kammarrätten i Jönköping om återställande av den försuttna tiden för att överklaga skattemyndighetens beslut avseende hans inkomsttaxering år 1991. Till stöd för sin talan anförde han bl.a. följande. Han är en av hundratals kunder (nästan 1 000 st.) som bankjuristen C.G. sedan 1991 varit ombud för i mål rörande Aktiv Placerings Obligationskonsortier. Målen har drivits med pilotmål som två gånger under perioden 1991–1999 har förts ända upp till Regeringsrätten. Det gällde obligationer av tre olika slag. Inledningsvis, under år 1991, hade C.G. bara överklagat de mål där den skattskyldige ville ha anstånd med betalning av skatten. I december 1996 ansökte hon om omprövning och överklagade alla de taxeringar som inte tidigare hade överklagats eftersom klagofristen löpte ut vid utgången av 1996. Däribland fanns hans taxering. I början av år 2001 blev C.G. varse att det inte hade kommit någon dom beträffande honom och att överklagandet inte kunde återfinnas hos skattemyndigheten. Vid processandet i dessa tusentals mål har det hittills i två fall hänt att akten har förkommit hos skattemyndigheten och att målen har kunnat avgöras först sedan C.G. har skickat in kopia av handlingarna. I de fallen har det funnits ett överklagande registrerat hos skattemyndigheten. I förevarande fall synes det ha uppstått något fel redan vid inregistreringen av hans ärende. Trots upprepade telefonsamtal har man på skattemyndigheten inte kunnat hitta handlingarna. Han anhåller nu om att kammarrätten medger återställande av försutten tid och att ärendet prövas med stöd av de av honom ingivna kopiorna av handlingar.

Vad L.B anfört fann kammarrätten inte visa att det föreligger någon omständighet som kan utgöra giltig ursäkt för hans underlåtenhet att i rätt tid överklaga skattemyndighetens beslut angående inkomsttaxeringen 1991. L.B.:s ansökan avslogs.

I överklagande hos Regeringsrätten fullföljde L.B. sin talan. Prövningstillstånd meddelades, varvid förordnades att målet skulle avgöras av Regeringsrätten i dess helhet. Regeringsrätten fastställde kammarrättens beslut.

I RÅ 2003 not. 135 var fråga om handling avskilts för rätten på postkontor i rätt tid.

Kammarrätten i Sundsvall meddelade den 23 januari 2003 dom i mål om skatt på energi. Saluhallsförvaltningen i Stockholm överklagade domen genom en skrivelse som kom in till Kammarrätten i Stockholm den 26 mars 2003. Dagen därpå skickades handlingen till Kammarrätten i Sundsvall, dit den inkom den 28 mars 2003. Enligt beslut i protokoll den 3 april 2003 fann Kammarrätten i Sundsvall att överklagandet hade kommit in för sent och därför skulle avvisas. – Saluhallsförvaltningen yrkade att överklagandet skulle anses ha kommit in i rätt tid och ansökte, om så inte ansågs vara fallet, om återställande av den försuttna tiden att överklaga Kammarrättens i Sundsvall dom. Förvaltningen anförde bl.a. följande. Det är fullt möjligt – till dess motsatsen bevisats – att brevet med överklagandet inkom till postanstalten i Sundsvall och avskiljdes för rätten i postbox senast kl. 24.00 den 27 mars 2003. Mot bakgrund av bestämmelsen i 44 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) görs därför gällande att överklagandet inkommit i rätt tid. Skäl för återställande av försutten tid föreligger då Kammarrättens i Sundsvall besvärshänvisning är missvisande eftersom begreppet kammarrätten (med litet k) in dubio måste anses stå för samtliga kammarrätter i landet. Vidare har Kammarrätten i Stockholm brustit i sin serviceskyldighet genom att inte redan samma dag som överklagandet kom in vidaresända det till Kammarrätten i Sundsvall och genom att dagen därpå varken telefonera till förvaltningens ombud eller dennes kontor eller sända skrivelsen som telefax till Kammarrätten i Sundsvall.

Överklagandet av Kammarrättens i Sundsvall dom den 23 januari 2003 skulle enligt lag och meddelat besked enligt Regeringsrätten ha inkommit till kammarrätten inom två månader från den dag då Saluhallsförvaltningen fick del av domen. Förvaltningens ombud delgavs domen den 27 januari 2003 och sista dagen då överklagandet skulle ha kommit in var därför den 27 mars 2003. Skri velsen med överklagandet kom in till Kammarrätten i Sundsvall den 28 mars 2003.

Enligt 44 § förvaltningsprocesslagen gäller enligt Regeringsrätten att en handling anses ha kommit in till rätten den dag försändelsen med handlingen anlänt till rätten. Kan det antas att handlingen viss dag avskilts för rätten på postkontor, anses handlingen dock ha kommit in den dagen, om den har kommit behörig tjänsteman till handa närmast följande arbetsdag. Regeringsrätten – som konstaterade att det kuvert i vilket överklagandeskrivelsen skickats är frankeringsstämplat i Stockholm den 27 mars 2003 – saknar skäl att anta att försändelsen samma dag på postkontor har avskilts för Kammarrätten i Sundsvall. Saluhallsförvaltningens överklagande har således kommit in för sent, varför kammarrättens avvisningsbeslut skall stå fast.

Enligt 37 c § förvaltningsprocesslagen får enligt Regeringsrätten tid för överklagande återställas om tiden försuttits på grund av omständighet som utgör giltig ursäkt. Regeringsrätten finner att vad Saluhallsförvaltningen anfört inte utgör skäl att återställa den försuttna tiden. Regeringsrätten fastställde kammarrättens avvisningsbeslut och avslog ansökningen om återställande av försutten tid.

I RÅ 2003 not. 166 gällde ansökan om försutten tid vilken delgivning – huvudmannens eller ombudets – som skulle bilda utgångspunkt för överklaganefristens beräkning.

Länsrätten i Västernorrlands län meddelade den 12 mars 2003 dom i mål om betalningssäkring hos M.C. Hon överklagade domen hos Kammarrätten i Sundsvall som i dom den 14 juli 2003 avslog överklagandet. M.C. överklagade kammarrättens dom. I protokoll den 25 augusti 2003 beslutade kammarrätten att avvisa överklagandet som för sent inkommet. M.C. överklagade kammarrättens avvisningsbeslut samt ansökte om återställande av försutten tid alternativt resning och anförde bl.a. följande. Hon har sedan målet anhängiggjordes i länsrätten varit företrädd av ombud. Kammarrättens dom delgavs henne den 16 juli 2003 och ombudet den 3 augusti 2003. Överklagandet kom in till kammarrätten den 12 augusti 2003 och således inom den tidsfrist ombudet haft att iaktta. Vad ombudet inte hade kännedom om var att kammarrätten med frångående av reglerna om ombudsmannarollen också delgivit M.C. personligen och att hon undertecknat mottagandet av kammarrättens avgörande redan den 16 juli 2003. Det måste anses ursäktligt att utgå ifrån fristen då ombudet delgavs kammarrättens avgörande. Det föreligger också laga förfall att inge överklagandet den 12 augusti 2003 och därmed förutsättningar för återställande av den försuttna tiden.

Överklagandet av kammarrättens dom den 14 juli 2003 om betalningssäkring har enligt Regeringsrätten kommit in för sent och kammarrättens avvisningsbeslut den 25 augusti 2003 är därför riktigt. I 37 c § förvaltningsprocesslagen (1971:291) föreskrivs enligt Regeringsrätten att, om tiden för överklagande eller därmed jämförbar åtgärd har försuttits på grund av omständighet som utgör giltig ursäkt, tiden får återställas. Med hänsyn till vad M.C. anfört får hon anses ha haft giltig ursäkt för att inte i rätt tid överklaga kammarrättens dom. Tiden skall således enligt Regeringsrätten återställas. Frågan om resning i avvisningsfrågan förfaller därmed. Vad härefter gäller M.C:s överklagande av kammarrättens dom den 14 juli 2003 finner Regeringsrätten att det inte finns skäl att meddela prövningstillstånd eller bifalla det i överklagandet framställda yrkandet om ersättning för kostnader i målet enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m.

8 Övriga frågor

8.1 Innehåll i själva beslutet och dess bilaga, resp. domskäl och domslut oförenliga

I RÅ 2003 not. 121 var fråga om undanröjande av skattetillägg i beslut om taxeringsåtgärder enligt 4 kap. 23 § taxeringslagen (1990:324).

Skattemyndigheten i Stockholms län eftertaxerade genom omprövningsbeslut den 2 mars 1995 L.E. för inkomst av rörelse med 702.973 kr. I en bilaga till omprövningsbeslutet angavs under rubriken ”Skattemyndighetens beslut” att skattetillägg påfördes med 40 procent av den skatt som belöpte på 702.973 kr. Av själva omprövningsbeslutet framgick dock inte att skattetillägg påförts.

L.E. överklagade beslutet och yrkade att eftertaxeringen och skattetillägget skulle undanröjas. I dom den 19 november 1997 avslog Länsrätten i Stockholms län överklagandet. Sedan L.E. fullföljt sin talan avslog Kammarrätten i Stockholm i dom den 26 oktober 2000 överklagandet avseende eftertaxeringen och avvisade överklagandet avseende skattetillägget med motiveringen att skattemyndigheten i sitt omprövningsbeslut av förbiseende inte beslutat om sådant tillägg.

L.E: fullföljde sin talan och Regeringsrätten meddelade prövningstillstånd i frågan om skattetillägg. I övrigt meddelades inte sådant tillstånd varför Kammarrättens i Stockholm dom i denna senare del stod fast. Riksskatteverket yrkade att Regeringsrätten skulle avvisa L.E:s överklagande i fråga om skattetillägg eftersom skattemyndigheten numera undanröjt skattetillägget. Regeringsrätten avskrev målet med följande motivering. Skattemyndigheten har i beslut om taxeringsåtgärder den 15 januari 2003 undanröjt beslutet att påföra L.E. skattetillägg. Frågan om skattetillägg har därmed förfallit. Jfr RÅ 2003 not. 20 där kammarrättens domskäl och domslut var oförenliga vad avsåg utgående mervärdesskatt varför denna av Regeringsrätten nedsattes till det belopp som följde av domskälen. Fallet kommenteras även av Kleerup.

8.2 Otillräckligt underlag i kammarrättsdom för beslut om särskilda debiteringsåtgärder

I RÅ 2003 not. 122 återförvisade Regeringsrätten ett mål till kammarrätten för förnyad prövning.

Riksskatteverket anförde i sitt överklagande av kammarrättens dom till Regeringsrätten att det inte var lagligen möjligt att fatta ett beslut om särskilda debiteringsåtgärder med utgångspunkt i kammarrättens dom. Skattemyndigheten kan inte utan omfattande utredning och kartläggning enligt verket komma fram till vilka belopp arbetsgivaravgifterna skall bestämmas till. En sådan utredning måste dessutom innefatta beräkningar och bedömningar. Sådana moment kan inte inrymmas i institutet beslut om särskilda debiteringsåtgärder. Enligt 67 § lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, som är tillämplig i målet, jfr 12 kap. 20 § skattebetalningslagen (1997:483) som trätt i kraft den 1 november 1997, skall skattemyndigheten snarast efter det att en allmän förvaltningsdomstol meddelat beslut i mål om arbetsgivaravgifter besluta de avgifter och vidta de debiteringsåtgärder i övrigt som föranleds av domstolens beslut. Skattemyndighetens beräkning kan i ett sådant fall inte genomföras på ett tillförlitligt sätt om beräkningen förutsätter inhämtande och bedömning av uppgifter som hänför sig till det av domstolen avgjorda målet men som domstolen inte tagit ställning till (Regeringsrätten hänvisade till RÅ 1995 ref. 94).

Kammarrätten har i förevarande fall enligt Regeringsrätten beslutat att underlaget för arbetsgivaravgifter skall sättas ned i enlighet med vad som uttalats i domskälen samt att underlaget för påfört avgiftstillägg skall sättas ned i motsvarande mån. I domskälen uttalas att kammarrätten i vissa andra domar inte funnit skäl att sätta ned förmånsvärdet för de anställda ytterligare men att förmånsvärdet för deltagande anhöriga bör sättas ned på visst närmare angivet sätt. Uppgifterna i domen är emellertid enligt Regeringsrätten, som RSV anfört, inte tillräckliga för att kunna läggas till grund för ett beslut om särskilda debiteringsåtgärder enligt 67 § USAL. Med hänsyn härtill bör målet visas åter till kammarrätten för ny behandling.

Regeringsrätten fann att det förelåg synnerliga skäl att bevilja bolaget ersättning enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. Den begärda ersättningen framstod som skälig (1.500 kr).

8.3 Tidsfrist för att åberopa skatteflyktslagen som ny alternativ rättslig grund i pågående process i kammarrätt

I RÅ 2003 ref. 92 var frågan i målet om skattemyndigheten i en pågående taxeringsprocess i kammarrätten som en ny alternativ rättslig grund för sin talan får åberopa lagen mot skatteflykt trots att en i lagen angiven tidsfrist för att hos länsrätt få göra framställning om tillämpning av lagen gått ut.

Den i målet tillämpliga lagen mot skatteflykt upphörde att gälla den 1 januari 1993 (SFS 1992:1600) men skulle alltjämt tillämpas på rättshandlingar som företagits under tiden den 1 januari 1981 – den 31 december 1992. Av Regeringsrättens dom framgår bl.a. följande.

Av förarbetena till lagen mot skatteflykt framgår att det vid tillkomsten av lagen förutsattes att det skulle vara möjligt att först i högre instans åberopa lagen som en ny rättslig grund för ett yrkande i processen (prop. 1980/81:17 s. 145). En utgångspunkt var vidare att de regler som normalt gällde beträffande den tid inom vilken beskattningsyrkanden skulle framställas också skulle gälla i fråga om tillämpning av lagen mot skatteflykt. De lagförslag som remitterades till Lagrådet innehöll därför inte några särskilda bestämmelser i fråga om vid vilken tidpunkt skattemyndigheten eller RSV senast skulle få göra framställning om att lagen skulle tillämpas (a. prop. s. 36 f.). På initiativ av Lagrådet infördes emellertid i 114 a § GTL en bestämmelse som innebar att eftertaxering skulle ske när rättelse var påkallad av att lagen mot skatteflykt var tillämplig. Det fanns enligt Lagrådet anledning att, även utan att oriktig uppgift lämnats, medge rättelse genom eftertaxering när lagen var tillämplig. Lagens praktiska betydelse skulle nämligen bli avsevärt försvagad om utrymmet för dess tillämpning vid eftertaxering blev begränsat endast till fall då oriktig uppgift lämnats (a. prop. s. 193 och 200).

Den nu aktuella regleringen i 4 § lagen mot skatteflykt fick sin utformning och placering i samband med att TL infördes. Det uttalades beträffande framställning om tillämpning av lagen mot skatteflykt att, liksom dittills, de vanliga reglerna för överklagande skulle gälla (prop. 1989/90:74 s. 468 f.). Med hänvisning till att eftertaxering skulle ske enligt den nämnda bestämmelsen i 114 a § GTL, när rättelse var påkallad av att lagen mot skatteflykt var tillämplig, angavs att en motsvarande regel skulle gälla i den nya ordningen så att en framställning om tillämpning av lagen mot skatteflykt kunde göras inom fem år efter utgången av taxeringsåret.

Förarbetena till lagen mot skatteflykt ger således enligt Regeringsrätten inte vid handen annat än att avsikten var att lagen skulle kunna åberopas som en ny rätts lig grund för en talan i en domstol i huvudsak i enlighet med de regler om tidsfrister för ansökningar och överklaganden som i övrigt gällde för en skatteprocess. Att ett yrkande om att lagen skall tillämpas kunde få framföras först i kammarrätt i en pågående ordinär process har i praxis också godtagits i fråga om den processordning som gällde enligt GTL (jfr RÅ 1992 ref. 58). Även den processordning som gäller enligt TL ger, som framgår av RÅ 2000 ref. 54, utrymme för att ett yrkande om tillämpning av lagen mot skatteflykt görs först i kammarrätt. I sistnämnda rättsfall fann Regeringsrätten sålunda att ett yrkande om tillämpning av lagen som RSV framställt först som motpart i Regeringsrätten inte innefattade en otillåten taleändring (jfr 6 kap. 18 § TL).

Bestämmelsen i 4 § andra stycket lagen mot skatteflykt om att en framställning om lagens tillämpning får göras hos länsrätt inom vissa tidsfrister medför att det allmänna även inom ramen för de tidsfrister som gäller för eftertaxering kan göra gällande att lagen skall tillämpas. Regleringen har endast enligt Regeringsrätten till syfte att vidga tillämpningsområdet för lagen så att den kan åberopas inom dessa frister även när någon oriktig uppgift inte föreligger. Den kan därför inte ges den betydelsen att därmed också uppställs en tidsram inom vilken det allmänna i en pågående process måste framställa ett yrkande om att lagen skall tillämpas. Ett sådant ställningstagande skulle för övrigt bl.a. innebära att det under en pågående process i länsrätt eller kammarrätt inte skulle vara tillåtet att åberopa lagen mot skatteflykt som en ny rättslig grund efter det att en viss tid förflutit och detta oberoende av anledningen till att processen inleddes sent eller annars drog ut på tiden. Sådana konsekvenser skulle framstå som främmande inslag i en pågående skatteprocess.

De aktuella bestämmelserna i lagen mot skatteflykt är således enligt Regeringsrätten att förstå så att ett yrkande om lagens tillämpning dels får framföras i en pågående process utan någon särskild tidsbegränsning, dels får tas upp i en framställning hos länsrätt inom ramen för de tidsfrister som gäller för beslut om eftertaxering.

Av det anförda följer enligt Regeringsrätten att 4 § lagen mot skatteflykt inte utgör något hinder för att i en pågående process i domstol åberopa lagen även efter utgången av de frister som gäller för att hos länsrätt göra en framställning om lagens tillämpning. Kammarrätten borde därför inte på sätt som skett ha avvisat skattemyndighetens yrkande om tillämpning av lagen med motiveringen att yrkandet framställts för sent. Regeringsrätten upphävde kammarrättens dom såvitt den gäller beslutet att avvisa skattemyndighetens yrkande om tillämpning av lagen mot skatteflykt och visade målet i den delen åter till kammarrätten för ny handläggning.

8.4 Anmälningsskyldighet beträffande åberopad F-skattsedel

I RÅ 2003 ref. 91 var fråga om det var uppenbart att ett arbete utförts under sådana förhållanden att den som utfört arbetet är att anse som anställd hos den som betalar ut ersättningen för arbetet. I så fall skall denne enligt dåvarande 40 a § uppbördslagen (1953:272), numera 5 kap. 7 § och 12 kap. 3 och 4 §§ skattebetalningslagen (1997:483) skriftligen anmäla förhållandet till skattemyndigheten om den som tar emot ersättningen åberopar en F-skattsedel.

I målet är enligt Regeringsrätten ostridigt att Städboys, vars verksamhet avser städning m.m., i enlighet med åtta fakturor daterade under perioden den 5 september – den 29 december 1995, betalat ut sammanlagt 310.141 kr till Demure samt att fakturorna avser utförd städning m.m. Fakturorna innehöll uppgift om att Demure hade F-skattesedel.

Frågan i målet är om anmälningsskyldighet enligt 40 a § UBL ålegat Städboys, alltså om det är uppenbart att arbetet utförts under sådana förhållanden att de som utförde detta var att anse som anställda hos bolaget.

Systemet med F-skatt infördes i syfte att komma till rätta med de svårigheter som förelåg för den som anlitade någon för att utföra arbete att avgöra om skyldighet förelåg att verkställa skatteavdrag och betala arbetsgivaravgifter på den utbetalda ersättningen. Avsikten var således att innehav av F-skattesedel skulle vara avgörande för denna fråga. Detta ansågs emellertid inte fullt ut möjligt. De i målet aktuella bestämmelserna utgör ett sådant undantag.

Enligt förarbetena skall enligt Regeringsrätten prövningen av frågan om anmälningsskyldighet enligt 40 a § UBL föreligger framför allt inriktas på om anställningsförhållandet varit uppenbart för en arbetsgivare i allmänhet; hänsyn bör dock också kunna tas till vilka möjligheter den aktuella utbetalaren haft att bedöma anställningsfrågan (se prop. 1991/92:112 s. 182 f.).

Beträffande Demure är i målet upplyst följande. Bolaget var under år 1995 registrerat till mervärdesskatt och som arbetsgivare samt hade tilldelats F-skattesedel som återkallades den 23 oktober 1995. (Återkallelsen saknar betydelse för bedömningen i målet, 39 § 1 mom. tredje stycket UBL och 17 § lagen (1981:691) om socialavgifter). Bolaget redovisade inte mervärdesskatt, innehållen preliminär A-skatt eller arbetsgivaravgifter och försattes i konkurs den 22 april 1996. Enligt konkursförvaltaren har någon bokföring inte inkommit till honom.

En prövning av huruvida ett anställningsförhållande föreligger skall enligt Regeringsrätten i första hand göras genom en helhetsbedömning av de omständigheter som kan anses ha betydelse vid klassificeringen (Regeringsrätten åberopade. RÅ 2001 ref. 50). När det gäller frågan om anmälningsskyldighet enligt 40 a § UBL förelegat tillkommer att det skall ha varit uppenbart att förhållandena varit sådana att ett anställningsförhållande förelegat.

Vad som uttalats i förarbetena tyder på att avsikten i första hand varit att markera att det inte får råda någon tvekan om bedömningen, grundad på de föreliggande omständigheterna (prop. 1991/92:112 s. 89 och 107). Mot bakgrund av syftet med systemet med F-skatt är det också uppenbart att anmälningsskyldighet och därmed förknippad risk för betalningsskyldighet inte skall föreligga i fall där tvekan kan råda om den rättsliga bedömningen. Med hänsyn till bestämmelsens karaktär av undantagsregel finns det emellertid anledning att även ställa krav på att de omständigheter som läggs till grund för denna bedömning är fullt ut klarlagda, i synnerhet vad avser frågan om vad som varit känt för utbetalaren.

I målet är det enligt Regeringsrätten klarlagt att de av Städboys utbetalda ersättningarna avsett samma slags arbete som ingick i bolagets normala verksamhet. Enbart detta förhållande utgör inte tillräckligt stöd för att den personal som utfört arbetet varit att anse som anställd hos Städboys. Vad gäller frågan om arbetena utförts till fast pris eller mot ersättning per arbetad timme föreligger inte någon fullständig utredning. Hur därmed förhåller sig är emellertid inte av avgörande betydelse eftersom båda ersättningsformerna kan förekomma i såväl anställnings- som uppdragsförhållanden.

Regeringsrätten finner inte vad som förekommit i målet ge vid handen att det varit uppenbart att de aktuella arbetena utförts åt Städboys under sådana omständigheter att de som utfört arbetena varit att anse som anställda hos bolaget.

Någon anmälningsskyldighet enligt 40 a § UBL har sålunda enligt Regeringsrätten inte ålegat bolaget.

Regeringsrätten upphävde underinstansernas domar och skattemyndighetens beslut om betalningsskyldighet för Städboys.

8.5 Prövningstillstånd i kammarrätt i anledning av felaktig rättstillämpning i länsrätt

I RÅ 2003 not. 187 var fråga om prövningstillstånd i kammarrätt i mål om skatt för privat införda alkoholdrycker.

Bestämmelserna i lagen (1994:1565) om beskattning av viss privatinförsel (privatinförsellagen) ändrades i väsentliga delar genom SFS 1998:508 med ikraftträdande den 1 juli 1998. Den anmälningsskyldighet som dessförinnan föreskrevs i 5 § slopades och ersattes av en deklarationsskyldighet för den som förde in sådana varor i landet som omfattas av privatinförsellagen. Länsrätten synes enligt Regeringsrätten ha tillämpat de aktuella bestämmelserna i en lydelse som inte gällde när införseln skedde. Regeringsrätten fann därför att kammarrätten enligt 34 a § andra stycket 3 förvaltningsprocesslagen borde ha meddelat tillstånd till prövning av klagandens talan i kammarrätten. Regeringsrätten upphävde det överklagade beslutet såvitt avser särskild avgift och meddelade klaganden prövningstillstånd för prövning i kammarrätten.

8.6 För sent inkommet överklagande?

Rättsfallet om överklagande i rätt tid avser RÅ 2003 not. 188. Till stöd för sin talan varför ett överklagande inte skulle anses ha kommit in för sent anförde bolaget i huvudsak att den person som delgavs domen saknade en giltig fullmakt och inte heller hade informerat bolaget om att han tagit emot domen. Bolaget åberopade i Regeringsrätten en lagakraftvunnen dom av Stockholms tingsrätt, av vilken följde att den person som lämnade fullmakten inte var behörig därtill.

Med hänsyn till vad bolaget anfört kunde det enligt Regeringsrätten inte anses klarlagt att bolaget fått del av kammarrättens dom den 12 oktober 2001 tidigare än den 3 oktober 2002. Överklagandet har således kommit in i rätt tid. Kammarrättens avvisningsbeslut upphävdes.

8.7 Krav på ansökan om förhandsbesked

I RÅ 2003 not. 138 gällde frågan vilka krav som kan ställas på en ansökan om förhandsbesked.

Ett allmänt krav för att förhandsbesked skall lämnas är enligt Regeringsrätten att de faktiska omständigheter som beskedet skall grundas på är tillräckligt klarlagda (jfr RÅ 1989 not. 264). När en ansökan om förhandsbesked, som i förevarande fall, aktualiserar regler vars tillämplighet är helt beroende av de föreliggande faktiska omständigheterna och inte av formella förhållanden får det vidare anses särskilt påkallat att de faktiska omständigheterna klargörs. Som framgått av tidigare redogörelse i notisfallet har det avtal i vilket bestämmelserna om köpoptionen ingår inte ingivits i ärendet. Någon uttömmande redogörelse för innehållet i avtalet har inte heller enligt Regeringsrätten givits. Mot bakgrund härav fann Regeringsrätten att de faktiska omständigheter som förhandsbeskedet skall grundas på inte var tillräckligt klarlagda. Något förhandsbesked borde sålunda inte ha lämnats. Förhandsbeskedet undanröjdes och ansökningen avvisades.

9 Rättshjälp/rätt till ersättning för kostnader

I RÅ 2003 ref. 56 var fråga om rättshjälp skulle beviljas i mål om skattetillägg.

A.S. överklagade kammarrättens beslut och yrkade att han skulle beviljas den sökta rättshjälpen. Till stöd för sin talan åberopade han artikel 6.3 c i Europakonventionen och anförde bl.a. följande. Han har påförts skattetillägg med mer än 230.000 kr, vilket överstiger vad som maximalt kan utdömas i böter. För brottslighet som föranleder ett så kännbart straff är det normalt att den misstänkte erhåller en offentlig försvarare. Han saknar inkomster och tillgångar till bestridande av rättegångsombud och är i behov av rättshjälp. Det är numera fastställt att skattetillägg är ett straff, vilket innebär att den enskilde har rätt till rättegångsbiträde när saken så påkallar. För arbetet med ansökan om rättshjälp yrkade A.S. ersättning för biträdeskostnader med 9.648 kr.

Prövningstillstånd meddelades.

Domstolsverket bestred bifall till överklagandet.

Frågan i målet är enligt Regeringsrätten om A.S. är berättigad till rättshjälp med biträdesförordnande. Av Regeringsrättens dom framgår följande.

Rättshjälp får enligt 7 § första stycket rättshjälpslagen beviljas om den rättssökande behöver juridiskt biträde utöver rådgivning och detta behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Enligt 8 § får rättshjälp beviljas endast om det med hänsyn till angelägenhetens art och betydelse, tvisteföremålets värde och omständigheterna i övrigt är rimligt att staten bidrar till kostnaderna. I 11 § föreskrivs att rättshjälp får beviljas endast när det finns särskilda skäl i en angelägenhet som rör skatter. Vidare får enligt 13 § första stycket rättshjälp inte beviljas den som är eller har varit näringsidkare i en angelägenhet som har uppkommit i näringsverksamheten, om det inte finns särskilda skäl med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans eller hennes ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt.

Såsom framgått av de återgivna bestämmelserna i rättshjälpslagen är en näringsidkares möjligheter att erhålla rättshjälp i ett mål om skatt enligt Regeringsrätten mycket begränsade. Endast om det finns särskilda skäl får rättshjälp beviljas i ett sådant mål.

Vid prövningen av frågan om rätt till rättshjälp föreligger i A.S:s fall måste vidare enligt Regeringsrätten beaktas att denne påförts skattetillägg och att Regeringsrätten har funnit att systemet med skattetillägg innefattar en anklagelse för brott i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen (RÅ 2000 ref. 66 I).

Enligt artikel 6.3 i Europakonventionen har var och en som blivit anklagad för brott vissa minimirättigheter. Således gäller enligt artikel 6.3 c enligt Regeringsrätten att den som saknar tillräckliga medel för att betala ett rättegångsbiträde har rätt att erhålla ett sådant utan kostnad, ”om rättvisans intresse så fordrar”.

När mål rör skattetillägg bör enligt Regeringsrätten vid tillämpningen av artikel 6.3 c i Europakonventionen hänsyn tas till storleken av de påförda skattetilläggen och målens art och beskaffenhet. Endast om det är fråga om särskilt betungande påföljder och komplicerade rättsfrågor bör fri biträdeshjälp kunna beviljas med stöd av Europakonventionen i mål om skattetillägg (Regeringsrätten hänvisade till van Dijk/van Hoof, Theory and Practice of the European Convention on Human Rights, 3 u. 1998, s. 472 f.).

De mål i vilka rättshjälp nu söks rör enligt Regeringsrätten främst frågan om det kontrollmaterial som inhämtats och åberopats av skattemyndigheten kan läggas till grund för att höja A.S:s inkomst av tjänst. Skattetilläggen har beräknats på den skatt som till följd av höjningen påförts A.S. utöver den skatt som annars skulle ha påförts honom. Även om det utredningsmaterial som åberopas i målen är relativt omfattande så framstår de rättsliga spörsmål som kan aktualiseras vid avgörandet av de grundläggande taxeringsfrågorna och de i förhållande till dessa accessoriska skattetilläggsfrågorna enligt Regeringsrätten som förhållandevis okomplicerade.

Mot bakgrund av det anförda fann Regeringsrätten att de krav som uppställs för rätt till rättshjälp enligt rättshjälpslagen och rätt till rättegångsbiträde enligt Europakonventionen inte är uppfyllda. Överklagandet avslogs därför.

Ersättning för kostnader för biträde enligt rättshjälpslagen kan endast medges när rättshjälp beviljats. Yrkandet om ersättning avslogs sålunda också. Rättshjälp i mål om skattetillägg kan således utgå låt vara att förutsättningar härför inte förelåg i det nu aktuella målet. Jfr RÅ 2003 not. 172 där Regeringsrätten avslog överklagandet och ersättningsyrkandet med samma motivering som i RÅ 2003 ref. 56 med de skillnader som föranleddes av att målet avseende viss skattskyldig inte gällde höjning av inkomst av tjänst utan inkomst av näringsverksamhet och inte bara skattetillägg utan också avgiftsstillägg.

Fråga i RÅ 2003 not. 115 (kommenteras även av Påhlsson) var om ersättning i tvist om kostnader för ändringar som Balton AB gjort genom att uppföra nya s.k. förmanshytter ovanpå redan befintliga skall vara direkt avdragsgilla eller om de skall läggs till byggnadens anskaffningsvärde och dras av genom årliga värdeminskningsavdrag. Bolag hade vunnit bifall till sin talan om direkt avdrag i länsrätten och skattemyndigheten fick avslag på sitt överklagande i kammarrätten. Riksskatteverket fullföljde sin talan till Regeringsrätten som beviljade prövningstillstånd. Bolaget yrkade ersättning för sina kostnader i Regeringsrätten.

Regeringsrätten gjorde samma bedömning som kammarrätten. Bolaget fick enligt Regeringsrätten anses skäligen ha haft behov av att anlita biträde i målet i Regeringsrätten och har vunnit bifall till sitt yrkande. Det är på grund härav berättigat till ersättning för sina kostnader. Det begärda beloppet är skäligt (2.550 kr).

I RÅ 2003 not. 86 var fråga om ersättning i mål om betalningssäkring.

Länsrätten beslutade att så mycket av ett bolags egendom som svarade mot 600.000 kr, avseende inkomstskatt vid 2001 års taxering m.m., fick tas i anspråk genom betalningssäkring.

Kammarrätten biföll bolagets överklagande och undanröjde länsrättens beslut. Vidare beviljade kammarrätten bolaget ersättning enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. med 30.000 kr.

Riksskatteverket överklagade och yrkade att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens beslut och fastställa länsrättens beslut och, vid bifall till yrkandet, att bolaget inte skulle medges den av kammarrätten beviljade ersättningen för bolagets kostnader i kammarrätten. Sedan prövningstillstånd meddelats och skriftväxling ägt rum återkallade Riksskatteverket sitt yrkande om betalningssäkring då bolaget betalat fordringarna och grund för betalningssäkring därför saknades. Bolaget yrkade ersättning med 45.000 kr exklusiva mervärdesskatt för kostnader i Regeringsrätten. Riksskatteverket tillstyrkte ersättning med 30.000 kr exklusive mervärdesskatt för ombudskostnader i Regeringsrätten.

Då Riksskatteverket återkallat sitt yrkande om betalningssäkring skall enligt Regeringsrätten målet i den delen avskrivas. Riksskatteverkets yrkande beträffande den av kammarrätten beviljade ersättningen för kostnader i kammarrätten hade enligt Regeringsrätten gjorts beroende av att verkets yrkande i fråga om betalningssäkring bifalls. Eftersom sist nämnda yrkande återkallats skall yrkandet beträffande ersättningen för kostnader inte prövas. Målet avskrevs därför enligt Regeringsrätten även i denna del.

Regeringsrätten fann att bolaget är berättigat till ersättning för kostnader i Regeringsrätten med skäliga 10.000 kr.

I RÅ 2003 not. 26, jfr RÅ 2003 not. 25, hänvisade Regeringsrätten till RÅ 2002 ref. 59 och konstaterade att ett mål som avser enbart ersättningsfrågan inte utgör ett mål om skatt i den mening som avses i lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. Regeringsrätten avslog yrkandet om ersättning för kostnader i Regeringsrätten.

Börje Leidhammar

För erfarna

Välkommen! Hos oss hittar du alla ekonomiska regelverk du behöver samlat på en enda digital plats. Fördjupa dig i allt från EU-rätt till självreglering, tidskrifter eller använd Rättserien där experter guidar dig till snabba svar.
  • Regler

    Här hittar du uppdaterat rättsligt material inom EU-rätt, svenska lagar och myndighetsföreskrifter. Du kan även hitta historik från 2008 och framåt.

  • Avancerad sök

    Filtrera dina sökningar och hitta rätt dokument snabbare. Vet du att det är en lag du söker efter kan du välja att visa bara de träffarna.

  • Markera & Anteckna

    Här kan du smidigt markera, anteckna och dela de avsnitt av texterna som är viktigast för dig och dina kollegor.

  • Rättserien

    Här kan du bekräfta dina kunskaper och enkelt hitta nya vägar till andra områden.

  • Jag vill veta mer

och oerfarna

Välkommen! Det kan vara svårt att hitta rätt ibland, så därför har vi samlat allt inom ekonomiska regler på ett och samma ställe. Navigera, sök eller använd Rättserien för att få svar på dina frågor.
  • Rättserien

    Här hittar du tydliga förklaringar till tusentals termer och information om var och hur du kan fördjupa dig. Till Rättserien

  • Navigering

    Allt relevant material hittar du samlat inom respektive ämnesområde.

  • Anteckna

    Skapa egna anteckningar för hur du ska gå till väga vid komplicerade regeltolkningar. Dela gärna med dig eller spara tips från dina kollegor!

  • Markera

    Använd överstrykningspennan och hitta tillbaka till det viktigaste nästa gång.

  • Jag vill veta mer

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2019 2020 2021
Schablonbelopp 171 875 177 100 183 700

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2019 2020 2021
Räntesats 0,51 0,50 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2019 2020 2021
Positiv 6,51 6,50 6,50
Negativ 1,51 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2019 2020 2021
31 maj 0,05 -0,01 0,28
30 nov -0,09 -0,10  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2019 2020 2021
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2019 2020 2021
Frukost, lunch och middag 245 245 250
Lunch eller middag 98 98 100
Frukost 49 49 50
Skattefria gåvor
År 2019 2020 2021
Julgåva 450 450 500
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 500
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2019 2020 2021
Skattesats 21,4% 21,4% 20,6%
Mervärdesskatt
År 2019 2020 2021
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...