Innehåll

Skattenytt nr 4 2005 s. 186

Kvantitet eller kvalitet?

Artikeln ”Skatterättsliga avhandlingar i ett förändringsperspektiv” av Sture Bergström, Claes Norberg och Robert Påhlsson, som publicerades i Skattenytt 2004 s. 740, menar jag framhåller det kvantitativa kriteriet för avhandlingar i skatterätt på ett olyckligt vis. Kvantiteten kan bli en norm. Istället menar jag att kvaliteten skall vara normen och kvantiteten en följd av kvalitetskraven.

S.71 och 72, KG Hammar och Ami Lönnroth, Jag har inte sanningen, jag söker den, Stockholm 2004; Se även kap 1, Olof Lagercrantz, Om konsten att läsa och skriva, Stockholm 1985

Enligt vår ärkebiskop skall man inte tro att man själv disponerar en text och man har därför ett ansvar för hur andra uppfattar vad man uttrycker.1 Författaren kommer därför inte undan med att han menar eller åsyftar en sak med vad han uttrycker, om mottagaren uppfattar det uttryckta på ett annat sätt. Jag anser därför att artikeln ”Skatterättsliga avhandlingar i ett förändringsperspektiv” skall ses i den belysningen.

Det florerar en uppfattning bland akademiker som inte är jurister att den juridiska akademiska karriären baseras på den kvantitativa produktionen av skrift – underförstått att någon hänsyn till kvaliteten inte tas. Uppfattningens uttrycks ofta med viss elakhet. Jag har vid ett antal tillfällen förfäktat att uppfattningen är fel. Tyvärr får jag konstatera att uppfattningen, som jag trodde var en nidbild, får stöd i den nämnda artikeln. Jag vet att det inte är författarnas syfte med artikeln – men eftersom artikeln utan tvekan kan uppfattas så, är det författarnas ansvar att nidbilden bekräftas.

Men tänk om det inte är en nidbild. Kvantiteten är kanske den måttstock som tillämpas vid de juridiska fakulteterna. Det kanske rent av är så att man inte har kunnat finna någon adekvat måttstock att mäta kvalitet. Kvantitet kan ju fastställas med matematisk exakthet, men hur fastställer man kvalitet? Svårigheten att fastställa kvalitet kan ju förklara det stora intresset för antalet sidor. Ett intresse som skulle kunna bekräfta att nidbilden inte är en nidbild, utan är en beskrivning av verkligheten.

Naturligtvis går det att även inom den juridiska forskningen fastställa en definition av vad som är kvalitet, men det är kanske svårt att enas om hur den kvaliteten skall mätas. I varje fall är det nog inte möjligt utan svårigheter. Är den misstanken riktig kan det kvantitativa måttet kännas tryggt och är därför det mått som det ligger nära till hands att tillämpa. Detta kan naturligtvis vara mer eller mindre uttalat. Det kvantitativa måttet har emellertid bristen att det inte har något med vetenskaplig forskning att göra. Det tillfredställer enbart den praktiska sidan av den akademiska världen, nämligen att det är lätt att avgöra när resultatet har uppnåtts.

Det kvantitativa måttet har ytterligare en brist – ju mer kvantitet desto bättre. Utvecklingen strider emellertid mot den akademiska världens praktiska sida.

Det är dock tveksamt om omfånget har ökat i någon större omfattning. Ett urval av de senaste årens avhandlingar i finansrätt har följande omfång: (urvalet består av de avhandlingar som finns i min bokhylla): Stefan Aldén 275 sidor, Magnus Alhager 300 sidor, Cecile Brokelind 300 sidor, Mattias Dahlberg 390 sidor, Christina Moëll 373 sidor, Mats Tjernberg 300 sidor, Urban Rydin 390 sidor och Lars-Erik Wenehed 416 sidor. I antalet sidor ingår inte innehållsförteckningar, litteraturförteckning och sammanfattning på annat språk än avhandlingsspråket.

Det genomsnittliga antalet fotnoter per sida i de avhandlingar som nämns i not 2 ovan är 2,99.

Arbetet för dem som tvingas läsa det skrivna blir omfattande. Det har tydligen nu blivit så omfattande att någon begränsning måste införas och den aktuella artikeln vill begränsa den akademiska avhandlingen till 300 sidor.2 Det är inte sannolikt att det är av omsorg om forskaren man vill begränsa sidantalet. Klarar han eller hon av sin sidmängd inom den stipulerade tiden är det väl upp till honom eller henne hur många sidor avhandlingen skall bestå av. Detta förhållande måste väl ändå vara en del av den akademiska friheten. Man skulle i annat fall kunna tänka sig att utveckla resonemanget och införa en begränsning av antalet fotnoter, till exempel till att de skall vara i genomsnitt tre per sida,3 eller till att begränsa antalet referenser i litteraturförteckningen. Varför skall begränsningen gälla just sidantalet?

Nu är det ju inte så att om förslaget skulle vinna gehör kommer vi att få se avhandlingar med olika sidantal upp till 300 sidor, utan alla kommer att vara 300 sidor. Det finns nog inte någon som vill ta risken att missa en akademisk karriärmöjlighet för att avhandlingen är endast 275 sidor.

Frågan som jag menar borde ställas är huruvida den kvantitativa ”forskningen” har något berättigande? Är det ett samhällsintresse att välutbildade och många gånger begåvade människor spenderar sin skattefinansierade tid med att producera en viss stipulerad mängd papper? Den frågeställningen hade kanske lett bort från det kvantitativa tänkandet och kanske till och med landat i en diskussion om vad som är juridisk vetenskap och hur forskning skall bedrivas så att sådan ny kunskap kommer fram som samhället kan tillgodogöra sig. Det kan ju inte vara samhällets fel att det struntar i resultaten av den juridiska forskningen.

Jag är övertygad om att i fallet att kvalitet skulle bli måttstocken skulle vi få se avhandlingar som är på 100 sidor, likaså skulle vi få se avhandlingar som är på 700 sidor. Detta beroende på hur mycket material som behövs för att göra en intressant tes så sannolik som möjligt. Antagligen skulle då avhandlingar produceras som är så intressanta att det inte blir betungande att läsa för de som tvingas till det av sitt arbete. Vidare skulle avhandlingarna bli oumbärliga för de utanför den akademiska världen som är intresserade av ämnet.

Avslutningsvis hoppas jag att artikeln skall vara startpunkten för en diskussion avseende vad som är kvalitet i den skatterättsliga forskningen och vilken forskning som skall bedrivas för att den skall vara intressant även för dem som befinner sig utanför de juridiska institutionerna.

Lars-Erik Wenehed, jur. dr.

Roger Persson Österman