Under senare år har de långa handläggningstiderna i skattemål uppmärksammats i olika sammanhang. I artikeln behandlas och kommenteras förslag från Domstolsverket om att förkorta dessa handläggningstider, bl.a. tas frågan upp om specialisering, aktiv processledning och muntliga förberedelser.

1 Inledning

Skattemålshanteringen vid länsrätterna och i kammarrätterna kännetecknas av långa handläggningstider. Det är inte ovanligt att en lagakraftvunnen dom i ett skattemål kan erhållas först efter fyra till sex år och i vissa fall ännu senare.

Allmänt gäller att mål skall avgöras utan dröjsmål och efter hand som de blir klara för avgörande. Om eftersläpningar uppkommer i avverkningen av andra måltyper, har skattemålen hittills getts lägst prioritet och därmed drabbats särskilt mycket.1

Dåvarande Riksrevisionsverket, RRV (numera Riksrevisionen), granskade – på regeringens uppdrag – handläggningen av tvistiga skatteärenden. RRV presenterade rapporten Tiden i tvistiga skatteärenden (RRV 2002:18) under år 2002. I den rapporten analyseras orsakerna till de långa handläggningstiderna hos Skatteverket och domstolar.

Med hänsyn till vad RRV kom fram till i sin rapport gav regeringen Domstolsverket (DV) i uppdrag att bedöma vad som behöver göras för att förbättra och påskynda skattemålshanteringen vid länsrätterna och i kammarrätterna. DV presenterade rapporten Skattemålshanteringen vid länsrätterna och i kammarrätterna (DV-RAPPORT 2004:4) under år 2004.

Syftet med denna artikel är att uppmärksamma och bedöma de förslag till förbättringar som DV redovisar i sin rapport för att effektivisera och förbättra skattemålshanteringen vid länsrätterna och i kammarrätterna. Ansvaret för att genomföra DV:s förslag vilar på Finans- och Justitiedepartementen, domstolar och DV. Några lagstiftningsåtgärder har ännu inte föreslagits i anledning av DV:s rapport.

Artikeln disponeras enligt följande. I avsnitt 2 redovisas RRV:s rapport Tiden i tvistiga skatteärenden. DV:s rapport Skattemålshanteringen vid länsrätterna och i kammarrätterna redovisas i avsnitt 3. Avsnitt 4 innehåller sammanfattning och slutsatser.

DV-RAPPORT 2004:4, Skattemålshanteringen vid länsrätterna och i kammarrätterna, s. 16.

2 RRV:s rapport

I RRV:s rapport Tiden i tvistiga skatteärenden, RRV 2002:18, bekräftas att skatteärenden kan ta mycket lång tid att handlägga.2 Det gäller särskilt om besluten överklagas i flera instanser. En långvarig ovisshet om utgången av skatteprocessen kan verka hämmande på berörda näringsverksamheter.

RRV konstaterar att den viktigaste orsaken till tidsutdräkten är rena liggtider, dvs. väntetid med anledning av kommunicering med parter eller komplettering av utredning respektive kötid i avvaktan på att målen eller ärendet förbereds (sätts upp) och avgörs. Detta gäller särskilt i domstolarna. Enligt RRV beror den passiva liggtiden under skriftväxlingsfasen i länsrätterna till inte obetydlig del på en alltför svag processledning i den meningen att kommunicering sker i överkant, att svarstiderna är omotiverat långa och att anståndsgivningen är för generös. Den passiva liggtiden under beslutsfasen förklaras av stora balanser av skattemål som är klara för avgörande och att skattemålen hör till de lägst prioriterade målen. När ett ärende har kommit så långt att det bedöms som klart för avgörande läggs det åt sidan till förmån för äldre mål, dvs. i princip de äldsta målen i balansen. Utöver detta finns olika effektivitetsproblem.

I rapporten konstateras att domstolarna står för mer än 92 procent av den totala handläggningstiden av ett skatteärende och att det tar cirka fyra år innan ett genomsnittsärende har passerat Skatteverket, länsrätt och kammarrätt. Av den tiden löper ett halvår på Skatteverket, två år på länsrätten och ett och ett halvt år på kammarrätten.

För att komma till rätta med de stora balanserna av skattemål som är klara för avgöranden, anser RRV i första hand att det krävs särskilda insatser för att avverka de stora balanserna av äldre mål. RRV anser vidare att en del effektivitetsåtgärder beträffande handläggningen av målen borde vidtas, eftersom långa handläggningstider i sig föder nya balanser och även får organisatoriska konsekvenser. RRV förslår följande:

  • Att riktlinjer bör utformas för den interna styrningen av arbetsprocessen.

  • Att en gemensam policy bör utarbetas för samtliga domstolar när det gäller hur domstolen skall hantera skriftväxlingsfasen, dvs. processledningen.

  • Att DV i samverkan med domstolscheferna bör driva på och stödja utvecklingsarbetet med inriktningen på arbetsorganisatoriska frågor.

  • Att regeringen bör klargöra de långsiktiga målsättningarna vad gäller handläggningstider och arbetet med att minska målbalanserna.

  • Att regeringen skulle ge DV i uppdrag att stödja chefen för respektive domstol i arbetet med att planera hur övergången till en ny effektivare handläggningsordning kan ske, genom t.ex. modifierade turordningsprinciper.

  • Att regeringen bör överväga att införa prövningstillstånd i kammarrätt i skattemål.

RRV 2002:18 s. 9 ff.

3 DV:s rapport

Med anledning av RRV:s utredning gav regeringen i regleringsbrev för budgetåret 2003 avseende domstolsväsendet m.m. DV i uppdrag att bedöma vilka åtgärder som bör vidtas för att förbättra och påskynda skattemålshanteringen vid läns rätterna och i kammarrätterna.3 Uppdraget omfattade dock inte frågan om prövningstillstånd i kammarrätten i skattemål.

Projektet genomfördes bl.a. genom utsändande av enkäter till förvaltningsdomstolarna och genom att samtliga förvaltningsdomstolar var inbjudna till fyra regionala endagsseminarier under november månad 2003.4 Syftet med seminarierna var att fånga upp domstolarnas egna idéer till förbättring av skattemålshanteringen samt att förankra de idéer som hade arbetats fram inom en projektgrupp. Vid seminarierna deltog representanter från RRV, Föreningen Svenskt Näringsliv och revisionsföretaget Ernst & Young i en paneldebatt. Undertecknade företrädde Ernst & Young. Vi betonade särskilt att den skatterättsliga kompetensen måste uppmärksammas mer på domstolarna och att muntliga förberedelser och aktivare processledning bör ske i större utsträckning än idag. Dessa åtgärder bör medföra en snabbare handläggning.5

Av rapporten framgår att den 31 december 2003 fanns det vid länsrätterna 1.645 skattemål äldre än 18 månader och av dessa var 1.012 äldre än 24 månader. Motsvarande siffror för kammarrätterna var 1.953 respektive 702 mål.6 Den 1 januari 2005 fanns det vid länsrätterna 1 112 skattemål som var äldre än 18 månader och 227 som var äldre än 24 månader. Motsvarande siffror för kammarrätterna var den 1 januari 2005 1.015 skattemål respektive 476 skattemål.7 I vilken mån dessa uppgifter har betydelse för bedömning av handläggningstider är för närvarande oklart.

Den kartläggning och analys som gjorts visar att hindren för en effektiv skattemålsprocess kan hänföras till i huvudsak följande områden: den yttre organisationen av förvaltningsdömandet, planering, styrning och uppföljning av målhanteringen, den interna handläggningen av målen, samspelet med de externa aktörerna, arbetsorganisationen, målbalanserna och resursbehovet i allmänhet.8

Av DV:s RAPPORT framgår bl.a. följande:

  • Betydelsen av adekvata målsättningar för handläggningstiderna samt av en aktiv styrning och uppföljning av verksamheten understryks.

  • En aktiv processledning och uppföljning av målen bör iakttas för att förhindra liggtid hos målen.

  • En bestämmelse bör införas om att tidsplaner för handläggningen av framför allt mera omfattande mål skall upprättas. DV:s framtidsgrupp har i visionen för domstolsväsendet uttalat att ett inriktningsmål bör vara att den rättssökande får en ”tidsgaranti” för när målet kommer att avgöras.

  • Att generella normer för hur länge ett mål får ligga passivt anses mindre lämpligt. I stället betonas vikten av en aktiv uppföljning av målen. Ett instrument kan vara att domstolarna bestämmer egna normer för hur lång den passiva liggtiden får vara.

  • Rutinerna för den skattskyldiges yttrande vid kommunicering av Skatteverkets omprövningsbeslut bör förenklas. Skatteverket skall i sitt obligatoriska omprövningsbeslut ge den skattskyldige tillfälle at yttra sig över beslutet och även ange när ett eventuellt yttrande skall ha kommit in till länsrätten.

  • Domstolarna bör skapa interna rutiner för kommuniceringen av skattemål i syfte att begränsa tiden för skriftväxlingen i skattemålen. Restriktivitet med att bevilja anstånd bör iakttas.

  • Enklare eller uppenbara mål bör ha en ”expressfil” och inte bli liggande.

  • För att effektivisera skattemålshanteringen bör riktade förelägganden och muntliga förberedelser användas i större utsträckning än idag.

  • Domstolarna bör ges en möjlighet att avstå från att begära in en beloppsmässig precisering av en skattskyldiges ersättningsanspråk när man bedömer att den skattskyldige inte kommer att få ersättning.

  • Länsrätten bör få avgöra ett mål med en ensam domare, om rätten anser det tillräckligt och parterna samtycker till det.

  • Tiden för överklagande av skattemål bör vara tre veckor i likhet med vad som gäller inom den allmänna processen. Frågan om från vilken dag tiden skall räknas bör utredas närmare.

  • För att minska handläggningstiderna i skattemål bör önskemålen om specialisering från såväl domstolarna som externa aktörer stödjas liksom samverkan mellan domstolarna i handläggningen av skattemål. Specialisering anses vara nödvändig för att minska handläggningstiderna i skattemål.

  • Särskilda resurser behövs för balansavarbetningen. Förvaltningsdomstolarna behöver resurstillskott.

  • Fördjupade utbildningsinsatser bör riktas till dem som arbetar inom det skatterättsliga ämnesområdet. Genom riktade utbildningsinsatser kan även nätverk inom olika skatterättsliga områden stödjas. Utbildning skall också ges i domskrivning.

Ansvaret för att genomföra förslagen i rapporten för att effektivisera och förbättra skattemålshanteringen vid länsrätterna och kammarrätterna vilar på Finansdepartementet, Justitiedepartementet, domstolarna och DV.

DV dnr 531-03.

DV-RAPPORT 2004:4 s. 17 ff. och bilaga 1 s. 5 ff.

DV-RAPPORT 2004:4, bilaga 2, s. 9.

DV-RAPPORT 2004:4 s. 21.

Uppgifterna har erhållits från DV den 7 februari 2005.

DV-RAPPORT 2004:4 s. 3

4 Sammanfattning och slutsatser

Skattemålshanteringen vid länsrätterna och i kammarrätterna kännetecknas av oacceptabelt långa handläggningstider. Detta förhållande är väl belagt i RRV:s rapport RRV 2002:18 Tiden i Tvistiga ärenden och i DV:s RAPPORT 2004:4 Skattemålshanteringen vid länsrätterna och i kammarrätterna.

Den långsamma processen för med sig en rad nackdelar för de skattskyldiga och har bl.a. lett till att Europadomstolen i dom från år 2002 tillerkänt skattskyldiga skadestånd på grund av lång handläggningstid.9

Artikel 6:1 i Europakonventionen innehåller ett krav på att i mål rörande civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelser för brott har var och en bl.a. rätt till domstolsprövning inom skälig tid. Anledningen därtill är att begränsa den osäkerhet som såväl anklagade som parter befinner sig i under processen.

Av Europadomstolens rättspraxis framgår att många stater till sitt försvar har anfört att domare eller domstolen eller båda har haft en alltför omfattande arbetsbörda för att kunna uppfylla kravet på domstolsprövning inom skälig tid.10 Europadomstolen har kommenterat detta genom att framhålla att staterna är ansvariga för hur de organiserar sitt rättsväsen och att det ankommer på dem att tillse att domstolarna har kapacitet att uppfylla förpliktelserna enligt Europakonventionen.11 Det är vidare domstolens skyldighet att tillse att samtliga aktörer gör sitt yttersta för att undvika onödiga förseningar.12 Europadomstolen ogillar särskilt luckor eller annan inaktivitet i handläggningen, som är att hänföra till Skatteverket eller förvaltningsdomstolarna eller sådana aktörer för vilka dessa svarar.

I frågor som är frekventa och årligen återkommande leder långa handläggningstider till bristande förutsebarhet och problem såväl vid beskattningen som för redovisningen. Ett exempel är periodiseringsfrågor avseende ett taxeringsår där tidsutdräkten vid domstolsprövningen medför osäkerhet och oklarhet för följande år om vilka redovisningsrättsliga konsekvenser avgörandet i skattemålet slutligen kan komma att få. Frågor som ofta aktualiseras är t.ex. om gjorda reserveringar kan godtas, fördelning av direkt- resp. värdeminskningsavdrag, nedskrivning av kundfordringar och FoU-kostnader. Gjorda undersökningar visar att periodiseringsfrågor också är en mycket frekventa fråga vid prövningen av tvistiga skattemål i länsrätter och kammarrätter. De tvister som blir en följd av Skattverkets kontroll av stora företag omfattar ca 25 % av alla skattemålen i länsrätterna. Andra frekventa måltyper där de långa handläggningstiderna skapar osäkerhet och oklarheter sett över åren gäller transaktioner mellan företag i intressegemenskap både på nationell och internationell nivå. Möjligheten till resultatutjämning i företagsgrupper försvåras om besked dröjer om den skatterättsliga bedömningen av redovisade vinster och förluster i företagen. För större bolag har tidsåtgången stor betydelse för deras planering och därmed för många arbetstagare och andra företag.

DV presenterar konstruktiva förslag och bedömningar som syftar till att förbättra skattemålshanteringen och således minska handläggningstiderna. Det föreslås bl.a. att en aktiv processledning och uppföljning av målen skall iakttas för att förhinda liggtid hos målen. Riktade förelägganden och muntliga förberedelser bör användas i större utsträckning än idag. Den skatterättsliga kompetensen bör förbättras genom fördjupade utbildningsinsatser och att skattespecialisering hos domstolarna bör ökas.

Vi vill understryka behovet av specialisering, syftande till att förkorta handläggningstiderna men också för att därigenom öka tillförlitligheten i dömandet i skattemål. Behovet har sin grund i den komplexa och föränderliga skatterätten inte minst inom företagsbeskattningen. Den starka koppling som råder i Sverige mellan redovisning och beskattning ställer höga krav på kompetens i dömandet inom båda områdena. Dessa krav förstärks av det ökade inslaget av internationella normer som de nationella domstolarna är skyldiga att beakta för att bedöma innehållet i god redovisningssed.

Specialisering kan förekomma – och förekommer – på individnivå vid de enskilda domstolarna liksom i samverkan mellan domstolarna. För att uppnå tillräcklig effekt av fördelarna med specialisering anser vi att samtliga skattemål bör handläggas vid ett mindre antal länsrätter, förslagsvis en tredjedel av de nuvarande. Därmed får domarna den nödvändiga processvana som krävs liksom möj ligheter till kompetenshöjning. Möjligheterna förbättras att avgöra liknande rättsfrågor enhetligt och domarna kan i större utsträckning än f.n. gemensamt diskutera tolknings- och tillämpningsproblem i skatterätten. Från rättssäkerhetssynpunkt måste detta vara av synnerligen stor vikt för de skattskyldiga. Skatteprocessen kan enligt vår mening göras säkrare, snabbare och rimligen också billigare genom specialisering. Inom Skatteverket har en sådan specialisering redan ägt rum t.ex. genom inrättande år 2004 av Storföretagsskattekontoret i Stockholm, Göteborg och Malmö. Den nyligen genomförda forumregeln rörande flera bolag inom en koncern är otillräcklig. Den innebär att beslut som rör företag, näringsidkare, delägare inom en koncern eller i en juridisk person får överklagas vid en länsrätt som skall pröva moderföretagets resp. den juridiska personens överklagande om överklagandet sker samtidigt och stöder sig på väsentligen samma grund, jfr 22 kap. 1c § skattebetalningslagen (1997:483) och 6 kap. 1 § taxeringslagen (1990:324). Även om många skattemål genom den forumregeln koncentreras till storstäderna återstår problemen för alla de övriga skattemålen.

Ökad specialisering bör dessutom övervägas tillsammans med frågan om medverkan i dömandet av experter i t.ex. koncernbeskattningsfrågor och andra sakkunniga inom beskattning och redovisning.

Några egentliga nackdelar med den förordade specialiseringen föreligger inte. Eventuella rekryteringsproblem och risken för tillskapandet av A- och B-lag inom förvaltningsdomstolarna bör lösas inom ramen för en koncentration av de mindre domstolarna. Denna utveckling pågår för övrig för fullt bland de allmänna domstolarna.

Vi anser således att DV föreslår flera konstruktiva åtgärder – bl.a. riktade förelägganden och aktivare processledning – för att komma tillrätta med de långa handläggningstiderna i skattemål. En ökad specialisering av skattemålen till ett färre antal länsrätter bör dock leda till väsenligt förkortade handläggningstider och ett effektivare utnyttjande av de åtgärder som föreslås av DV.

Annica Axén Linderl och Börje Leidhammar är skattejurister och verksamma vid Ernst & Young AB.

Annica Axén Linderl och Börje Leidhammar

Janosevic mot Sverige samt Västberga Taxi AB och Vulic mot Sverige, dom den 23 juli 2002.

Salesi mot Italien, dom den 26 februari 1993, § 24. Axén Linderl, Annica och Leidhammar, Börje, Skattetillägg och rättssäkerheten – i ljuset av Europakonventionen, Liber förlag i samarbete med Ernst & Young, 2005, s. 57 f.

Tusa mot Italien, dom den 25 februari 1992, § 17, Martins Moreira mot Portugal, 1990, § 73, Axèn Linderl – Leidhammar, aa. s. 57.

Van Dijk & van Hoof, Theory and Practice of the European Convention on Human Rights, Kluwer Law, 1998, s. 447.