I den återkommande avdelningen Skattenytt Internationellt är det allmänna syftet att spegla internationella skattenyheter. Avsikten är att i såväl kortare som längre notiser referera och analysera nyheter på det internationella skatteområdet. Det kan vara nyheter med internationell anknytning i intern svensk skatterätt och i främmande rättsordningar samt nyheter inom rättsområdena skatteavtalsrätt och EG-skatterätt. Jag tar tacksamt emot synpunkter på både innehåll och urval (Mattias Dahlberg, Uppsala universitet, Juridiska institutionen, Box 512, 751 20 Uppsala eller mattias.dahlberg@jur.uu.se).

Europeiska Unionen

Förslag till avgörande lämnades den 1 mars 2005 av generaladvokaten Phillipe Léger i målet C-152/03 Hans-Jürgen och Monique Ritter-Coulais mot Finanzamt Germersheim (i litteraturen refereras målet ofta till som bara ”Ritter”). Makarna Ritter-Coulais var tyska medborgare och det var för beskattningsåret 1987 obegränsat skattskyldiga i Tyskland. De ansågs också som skatterättsligt bosatta i Frankrike. De ägde gemensamt ett hus i Frankrike, men arbetade som lärare vid en gymnasieskola i Tyskland. Makarna hade i Tyskland begärt att de hyresförluster som uppkom i Frankrike genom att de själva använde huset i Frankrike skulle beaktas vid fastställandet av tillämplig skattesats i Tyskland. Enligt artikel 14.1 i skatteavtalet mellan Tyskland och Frankrike skulle lön från arbete i offentlig tjänst till en person som är medborgare i denna anställningsstat men som är bosatt i den andra staten (Frankrike i detta fall), beskattas endast för sin lön i den stat som utbetalat lönen (Tyskland i detta fall). Av bland annat artikel 20.1 a) första meningen i skatteavtalet framgick att det tyska beskattningsunderlaget inte skulle omfatta inkomster som härrörde från Frankrike och inte heller tillgångar som var belägna i Frankrike och som enligt avtalet beskattades där. Av artikel 3.1 och 3.4 i avtalet beskattades inkomst av fast egendom endast i den avtalsslutande stat där den var belägen. Det gällde till exempel inkomst från uthyrning av den fasta egendomen. I tysk rätt avsågs med begreppet inkomst såväl ”positiv” som ”negativ” inkomst (fortsättningsvis överskott respektive underskott). Underskott kunde uppstå genom att en fysisk person använde fast egendom för privat bruk. En följd av både intern tysk rätt och tillämpningen av det fransk-tyska skatteavtalet var dock att underskott av fast egendom belägen i utlandet inte skulle beaktas i Tyskland. I skatteavtalet fanns också i artikel 20.1 a) en bestämmelse som medförde att Tyskland inte begränsades när det gällde att vid fastställandet av skattesatsen beakta inkomster (alltså både ”överskott” och ”underskott”) som härrör från Frankrike (”exemption with progression”). Om det utländska underskottet hade medräknats i den tyska beskattningen så hade progressiviteten i den tyska beskattningen minskat. Det framgick dock av tysk lagstiftning och rättspraxis att sådant underskott inte skulle medräknas om det avsåg underskott hänförligt till uthyrning av fast egendom i utlandet. Av detta skäl medgavs inte makarna Ritter-Coulais rätten att i sin tyska beskattning medräkna underskottet hänförligt till den franska fastigheten, vilket i sin tur medförde en högre beskattning i Tyskland. Makarna Ritter överklagade den tyska skattemyndighetens beslut, och slutligen begärde Bundesfinanzhof ett förhandsavgörande från EG-domstolen. Den nationella domstolen frågade bland annat huruvida det förhållande, att en fysisk person som i Tyskland uppbar inkomst av tjänst inte från underlaget för beräkning av inkomstskatt i Tyskland fick göra avdrag för underskott hänförligt till uthyrning av fastighet som personen haft i en annan medlemsstat, var i strid mot artikel 43 (fri etableringsrätt) och artikel 56 (fria kapitalrörelser) i EG-fördraget.

Generaladvokaten Léger konstaterar att den aktuella tvisten rör fysiska personer som i egenskap av lärare i en tysk statlig gymnasieskola utför avlönat arbete i en medlemsstat. Han anser det därför vara uteslutet att artikel 43 om fri etableringsrätt skall vara tillämplig i målet. Inte heller artikel 56 om fria kapitalrörelser anser han vara tillämplig, eftersom det i målet inte är fråga om någon finansiell transaktion som huvudsakligen syftar till placering eller investering av kapital. Han tolkar därför den nationella domstolens fråga som om den rör tolkningen av artikel 39 (gällande numrering) om fri rörlighet för arbetstagare. Enligt min mening gör generaladvokaten en korrekt bedömning när han anser att det är fri rörlighet för arbetstagare som berörs, även om jag kanske inte helt skulle vilja utesluta en prövning också i förhållande till fria kapitalrörelser. Generaladvokaten får väl också anses vara förhållandevis ”dynamisk” när han så radikalt omformulerar frågan från den nationella domstolen att avse en grundläggande frihet som inte åberopats. Han kommer fram till att den tyska skattelagstiftningen leder till en indirekt diskriminering av obegränsat skattskyldiga personer i Tyskland, vilka har en fastighet i en annan medlemsstat och därför inte kan medräkna underskott hänförliga till den fastigheten i den tyska beskattningen. Om personen hade haft en fastighet i Tyskland hade det dock varit möjligt att medräkna underskott. Att objektivt jämförbara situationer förelåg förklaras av att makarna Ritter- Coulais uppbar hela eller nästa hela sin samlade inkomst i Tyskland. Generaladvokaten anser varken att skattesystemets inre sammanhang eller skyddet av skatteintäkter kan rättfärdiga olikbehandlingen.

Mattias Dahlberg